Att skapa rakt-in-i-själen-dialoger

Pågående målning där jag försöker utforska hur jag plockar fram karaktären 
i en ungdomlig kraftfull själ som bor i en åldrad kropp. Det är långt kvar till 
slutresultat och arbetet löper vidare...

Det finns verkligen något stimulerande ärligt i morgonpromenader som fortfarande är klädda i nattens mörker. Jag älskar ensamtraskande i väder som inte är insmickrande och självklara. Jag är den sortens person som ibland behöver det där lite skeva och småtrasiga för att kunna vila i stunden.

Jag är ju trots allt en rätt egocentrisk konstnärssjäl som forskar mig fram genom dagarna för att kunna möta människor med ett öppet hjärta. Jag brinner för att skapa möten mellan människor. Gnistrande ögonblick där det riktiga blir ännu mer på riktigt liksom.

Jag brukar ju byta benämning på det jag gör i min profession lite när jag har lust. Kanske mest för att jag är smått allergisk mot etiketter, statusidentiteter och att vi ÄR något via det vi GÖR.

Just idag vill jag benämna mig ambassadör för rakt-in-i-själen-dialoger. Dialoger där vi kliver förbi status, yrken, yta, kosmetika och alla perfekta framgångsmarkörer. Få människor att se människor ur ett själsligt perspektiv. Det är ju trots allt själen vi ÄR och i kroppen vi bor. Och om kroppen är vår boning så vill vi ju knappast bara skapa dialoger med ett skal, en boning, ett hus, väggar. För sedan när började vi lyssna på väggar? Nej att våga mötas där innanför. Ta modet i hand och fråga människor hur många gånger de ÄLSKAT någon på riktigt istället för hur gamla de är. Våga undra vad de brinner för och vad de skulle göra om de hade tre månader kvar att leva och vilken som är deras allra finast egenskap och hur de tar hand om barnet inuti sig när livet tuktar oss lite för hårt.

Ja jag brinner verkligen för att skapa dessa nakna, ödmjuka och modiga rakt-in-i-själen-dialoger. Och när morgonen än regnvåt, oktobermörk och vindpinad är det lättare att ha den där dialogen med mig själv. Eller kanske blir det då en monologen. Who cares..

Frukten av morgonens promenad var att vi människor har så lätt att göra det svårt för oss och så mycket svårare att göra det lätt för oss. Men allt är en lärdom och det är fascinerande att för varje dag hälla lite mer klokskap i venerna. 

Livet är vackert

All kärlek till er denna sköna oktobermorgon