Tillhör du skaran "låtsaslyckliga" eller bär du din trasighet med stolt visshet om att vi är inte perfekta men fantastiska

Det tycks mig tydligare och tydligare att alla våra liv bär enormt många likheter och har en släng av det mesta. Vi bär alla omkring på mental barlast av olika slag. Dock har vår samtid gjort oss till ohyggliga proffs på att skyla över det samma. Vi döljer att vi har smärta, jävlighet, trasighet och svärta. Istället visar vi upp en vältvättad fasad av perfektion och duktighet utan gräns. Det sociala medierna som Facebook, bloggar, Instagram osv har ju verkligen gjort att detta perfekta-liv-visandet eskalerat. Lägg därtill vår hysteriska förmåga att ständigt jämföra oss med grannen. Detta resulterar självklart i att vi alltid känner en slags otillräcklighet eftersom alla visar upp det välputsade perfekt-livet som exempelvis enbart harmoniska relationer, ekonomisk stabilitet, lycklighet utan gräns osv. Men under dessa ytor vilar alldeles vanliga liv innehållande både problem, sorg, trasighet, trassliga tankar, komplicerade relationer. och ostädade hem. 

Jag lovar er - ALLA har sin beskärda del

Tänk om vi kunde vara lite mer genomskinliga och släppa in dagsljuset i våra på-riktigt-liv. Dela med oss av våra tillkortakommanden och fransiga, småtrasiga livskanter. Livet är ju inte alltid som det borde men det är alltid som det är. Både för dig och för mig. Och om vi kunde känna igen oss i varandra har vi ju lättare att finnas där för varandra och inse att livet faktiskt kan vara alldeles underbart trots att det inte är perfekt. Eller kanske t o m på grund av att det inte är perfekt. 

Jag menar inte att vi ska bli offer och frossa i elände. Tvärtom. Det handlar om att våga synliggöra det som är och var vi står för sedan kunna ta oss dit vi vill med gemensamma krafter och engagemang. Känna igen oss i varandra mänskliga sårbarhet. Det är ju jäkligt lite offertänkande i det tycker jag. Det är lättare att bära smärta om man vet att andra delar liknande erfarenheter. Vi hittar oss själva i varandra och andra i oss själva. Det är min fulla övertygelse att tillsammans är vi mindre ensamma, även när det gäller att bära barlast genom livet. 

När livet smärtar känner vi oss ofta outsägligt ensamma och utestängda från all lycklighet i evighet och amen på det. Men om vi flätar våra svårigheter i varandra ger dom sig lättare av från våra arma kroppar och gör själen lättare och mera mottaglig för det goda i livet. Kanske bildas det istället en mental fläta av samförstånd som stiger mot himlataket när vi vågar visa oss helt och hållet för varandra. Vi skapar ju då nytt utrymme för det där härliga som vi trots allt vill ta del av här i livskarusellen

Må min dröm slå in om att människan ska slippa vara låtsas-lycklig i en fasadbyggartillvaro och istället vara sant lyckligt i en vardag där vi lär oss älska livet och varandra så som vi är

Kärlek till er alla faderalla