"Allt som en människa släppt sitt grepp om bär märken efter hennes naglar"

"Allt som en människa släppt sitt grepp om bär märken efter hennes naglar" 

Ett underbart citat av en av mina favoritförfattare Tommy Hellsten. Exakt så tror jag att det är. Vi människor är så fanatiskt fastklamrade vid allt som vi känner igen att vi glömmer av vad vi egentligen vill ha ut av våra liv. Vi knarkar trygghet till bristningsgränsen. Jagar perfekta liv där vi kan slumra till lite medan livet pågår. Vi är livrädda att behöva känna otrygghet och vi är livrädda att inte känna igen oss eller veta nästa steg. 

Men om vi tittar lite på ordet livrädd. Alltså liv-rädd. Är vi rädda FÖR livet eller är vi rädda OM livet? En inte helt onyanserad fråga. Om vi är rädda OM livet borde vi väl ta hand om det som den värdefulla gåva det är. Använda det till fullo. Och framför allt våga leva det, följa våra drömmar, våga misslyckas, erkänna våra fel och brister, våga älska även om inte kärleken är besvarad, ta beslut och leva med besluten, stå för våra åsikter. Och öppna våra hjärtan för det vi är rädda för - andra människor tydligen. Det finns så mycket rädsla för andra människor i vår samtid trots att vi alla är en slags del av varandra. Sorgligt men sant.

Och om vi är rädda FÖR livet så beror det på att vi inte släppt in i livet i våra öppna hjärtan i vår trygghetsnarkomani. Livet kan vara så smärtsamt att man undrar hur man ska fixa nästa andetag. Livet kan vara så oroligt att man bara kan välja att kapitulera inför det som är. Livet kan bära sorg, svärta och allehanda orättvisor. Men det är också vackert, generöst, mirakulöst, lärorikt, kärleksfullt och helt outstanding roligt. Vi får liksom hela paketet. Det står med i "födslokontraktet" Vi får alla vår beskärda det.

Men att ha fått det eminenta uppdraget att ta hand om ett liv innebär att vi måste våga släppa tag, leva liv och älska så mycket vi orkar. Vi kan inte ständigt leta trygghet utanför oss själva i form av olika materiella markörer som exempelvis pengar, arbete, standard, makt, rusningsmedel av allehanda slag.  Den äkta tryggheten har du redan första dagen du slår upp ögonen. Den är inuti dig. Den är stundom lätt att känna och hitta. Men andra stunder är vi väldigt vilsna och det känns som om tryggheten seglat långt ifrån vårt inre och aldrig mer ska återvända. Men vägen till den inre tryggheten måste gå genom otryggheten. Den skrämmande otryggheten som föds fram när vi skalat av oss alla lager av trygghet som vi klamrat oss fast vid genom de materiella markörerna.

Vi ÄR inte det vi äger. 

Vem är du om du skulle förlora allt du har just nu? Din man/hustru, ditt jobb, din bostad osv. Vem är du då? Ingenting i livet är en självklarhet, minns det. Om vi bygger oss själva genom att våga ta ut svängarna i livet och vara otrygga mitt i tryggheten så kommer den inre tryggheten att bli starkare och mer förankrad inuti hela ditt väsen. Då kommer du också att har stor nytta av den nästa gång livet bjuder dig på en motgång. För kom ihåg att ju mer du klamrar dig fast vid saker i ditt liv desto mer måste livet ruska om dig för att du ska så att säga trilla rätt i din egen livskostym.

Var här inte där för det är här du är

Love

Emma