Tillhör du skaran "låtsaslyckliga" eller bär du din trasighet med stolt visshet om att vi är inte perfekta men fantastiska

Det tycks mig tydligare och tydligare att alla våra liv bär enormt många likheter och har en släng av det mesta. Vi bär alla omkring på mental barlast av olika slag. Dock har vår samtid gjort oss till ohyggliga proffs på att skyla över det samma. Vi döljer att vi har smärta, jävlighet, trasighet och svärta. Istället visar vi upp en vältvättad fasad av perfektion och duktighet utan gräns. Det sociala medierna som Facebook, bloggar, Instagram osv har ju verkligen gjort att detta perfekta-liv-visandet eskalerat. Lägg därtill vår hysteriska förmåga att ständigt jämföra oss med grannen. Detta resulterar självklart i att vi alltid känner en slags otillräcklighet eftersom alla visar upp det välputsade perfekt-livet som exempelvis enbart harmoniska relationer, ekonomisk stabilitet, lycklighet utan gräns osv. Men under dessa ytor vilar alldeles vanliga liv innehållande både problem, sorg, trasighet, trassliga tankar, komplicerade relationer. och ostädade hem. 

Jag lovar er - ALLA har sin beskärda del

Tänk om vi kunde vara lite mer genomskinliga och släppa in dagsljuset i våra på-riktigt-liv. Dela med oss av våra tillkortakommanden och fransiga, småtrasiga livskanter. Livet är ju inte alltid som det borde men det är alltid som det är. Både för dig och för mig. Och om vi kunde känna igen oss i varandra har vi ju lättare att finnas där för varandra och inse att livet faktiskt kan vara alldeles underbart trots att det inte är perfekt. Eller kanske t o m på grund av att det inte är perfekt. 

Jag menar inte att vi ska bli offer och frossa i elände. Tvärtom. Det handlar om att våga synliggöra det som är och var vi står för sedan kunna ta oss dit vi vill med gemensamma krafter och engagemang. Känna igen oss i varandra mänskliga sårbarhet. Det är ju jäkligt lite offertänkande i det tycker jag. Det är lättare att bära smärta om man vet att andra delar liknande erfarenheter. Vi hittar oss själva i varandra och andra i oss själva. Det är min fulla övertygelse att tillsammans är vi mindre ensamma, även när det gäller att bära barlast genom livet. 

När livet smärtar känner vi oss ofta outsägligt ensamma och utestängda från all lycklighet i evighet och amen på det. Men om vi flätar våra svårigheter i varandra ger dom sig lättare av från våra arma kroppar och gör själen lättare och mera mottaglig för det goda i livet. Kanske bildas det istället en mental fläta av samförstånd som stiger mot himlataket när vi vågar visa oss helt och hållet för varandra. Vi skapar ju då nytt utrymme för det där härliga som vi trots allt vill ta del av här i livskarusellen

Må min dröm slå in om att människan ska slippa vara låtsas-lycklig i en fasadbyggartillvaro och istället vara sant lyckligt i en vardag där vi lär oss älska livet och varandra så som vi är

Kärlek till er alla faderalla

Om-tanke och att bära masker

Målning 40 x 50 cm

"Om-tanke"

Ibland behöver vi tänka om och se över våra tankar. 

Har jag tankar som hjälper mig eller stjälper mig. 

Tankar är alltid bara tankar och behöver inte alls

vara ens i närheten av en sanning.

Målning 40 x 50 cm

"Bakom masken"

Vi gömmer oss bakom fasader och masker istället för att 

bara naket vara de vi är i all mänsklig sårbarhet. Vi är alla 

både vackra, fula, glada, ledsna och makalöst fantastiska. 

Vi behöver visa varandra att vi inte är perfekta.Att det 

är ok att misslyckas för hur skulle vi annars kunna 

lära oss något

Och en citronfjäril har landat i hennes hår. Som en symbol 

för frihet och lycka

 

Här samsas dom två damerna

 

....och i ateljéfönstret

"Allt som en människa släppt sitt grepp om bär märken efter hennes naglar"

"Allt som en människa släppt sitt grepp om bär märken efter hennes naglar" 

Ett underbart citat av en av mina favoritförfattare Tommy Hellsten. Exakt så tror jag att det är. Vi människor är så fanatiskt fastklamrade vid allt som vi känner igen att vi glömmer av vad vi egentligen vill ha ut av våra liv. Vi knarkar trygghet till bristningsgränsen. Jagar perfekta liv där vi kan slumra till lite medan livet pågår. Vi är livrädda att behöva känna otrygghet och vi är livrädda att inte känna igen oss eller veta nästa steg. 

Men om vi tittar lite på ordet livrädd. Alltså liv-rädd. Är vi rädda FÖR livet eller är vi rädda OM livet? En inte helt onyanserad fråga. Om vi är rädda OM livet borde vi väl ta hand om det som den värdefulla gåva det är. Använda det till fullo. Och framför allt våga leva det, följa våra drömmar, våga misslyckas, erkänna våra fel och brister, våga älska även om inte kärleken är besvarad, ta beslut och leva med besluten, stå för våra åsikter. Och öppna våra hjärtan för det vi är rädda för - andra människor tydligen. Det finns så mycket rädsla för andra människor i vår samtid trots att vi alla är en slags del av varandra. Sorgligt men sant.

Och om vi är rädda FÖR livet så beror det på att vi inte släppt in i livet i våra öppna hjärtan i vår trygghetsnarkomani. Livet kan vara så smärtsamt att man undrar hur man ska fixa nästa andetag. Livet kan vara så oroligt att man bara kan välja att kapitulera inför det som är. Livet kan bära sorg, svärta och allehanda orättvisor. Men det är också vackert, generöst, mirakulöst, lärorikt, kärleksfullt och helt outstanding roligt. Vi får liksom hela paketet. Det står med i "födslokontraktet" Vi får alla vår beskärda det.

Men att ha fått det eminenta uppdraget att ta hand om ett liv innebär att vi måste våga släppa tag, leva liv och älska så mycket vi orkar. Vi kan inte ständigt leta trygghet utanför oss själva i form av olika materiella markörer som exempelvis pengar, arbete, standard, makt, rusningsmedel av allehanda slag.  Den äkta tryggheten har du redan första dagen du slår upp ögonen. Den är inuti dig. Den är stundom lätt att känna och hitta. Men andra stunder är vi väldigt vilsna och det känns som om tryggheten seglat långt ifrån vårt inre och aldrig mer ska återvända. Men vägen till den inre tryggheten måste gå genom otryggheten. Den skrämmande otryggheten som föds fram när vi skalat av oss alla lager av trygghet som vi klamrat oss fast vid genom de materiella markörerna.

Vi ÄR inte det vi äger. 

Vem är du om du skulle förlora allt du har just nu? Din man/hustru, ditt jobb, din bostad osv. Vem är du då? Ingenting i livet är en självklarhet, minns det. Om vi bygger oss själva genom att våga ta ut svängarna i livet och vara otrygga mitt i tryggheten så kommer den inre tryggheten att bli starkare och mer förankrad inuti hela ditt väsen. Då kommer du också att har stor nytta av den nästa gång livet bjuder dig på en motgång. För kom ihåg att ju mer du klamrar dig fast vid saker i ditt liv desto mer måste livet ruska om dig för att du ska så att säga trilla rätt i din egen livskostym.

Var här inte där för det är här du är

Love

Emma

Det är så lätt att säga men så mycket svårare att göra

Jag tänkte inte skriva ett politiskt inlägg eftersom det här inte är en politisk blogg. Men det är svårt att låta bli. Samtidigt är jag rätt "fed up" på alla kommentarer och krigsföringar från än det ena och andra hållet som huserar på t ex FB just nu. Jag har diskuterat mig trött och känner att jag hellre vill gå ut i mina dagar och vara den förändring jag själv vill se. Det är så lätt att säga och så mycket svårare för oss människor att göra. Men jag låter er ändå läsa en liten politisk reaktion jag skrev ihop efter valet. 

Jag tror på ett fredligt förhållningssätt och antirasistiskt arbetssätt in i framtiden. Jag tror också på att vi behöver fler kvinnor i bolagsstyrelser och maktpositioner. Jag tror att vi måste knyta an till varandra och dela med oss när halva världen står i brand. Vi kan inte klaga på att våra Thailandstesor blir dyrare om alliansen tappar styret när andra inte ens har mat för dagen eller tak över huvudet. Jag vill lämna över en värld till mina barnbarn där vi visar medmänsklighet, kärlek solidaritet. Inte en jäkla massa pengar som vi gottar oss i medan andra svälter. Jag vill också har ett land där vi får älska den vi vill och att vi tillåter kärleken att gå dit den behövs och frodas där den ÄR. 

Jag vill inte ha ett diskriminerande och förlegat land där ett politiskt maktorgan ska avgöra vilka som ska skaffa barn och huruvida det är "rätt" eller fel för barn att växa upp i en homo eller transsexuell familj. Jag är mäkta trött på orden "men tänk på barnen, de kommer att bli retade"  Vilken kvalificerad bullshit (ursäkta mitt ordval) Men vem i hela friden har lärt dem att mobba då och vem har stoppat ner fördomarna i deras hals. ALLA barn föds fördomsfria men det är de vuxna homofoberna som uppfostrar dessa stackars rädda barn som mobbar. Det är DÄR vi måste sätta stopp. Om vi inför förbud mot att homosexuella ska få skaffa barn ja då jäklar ökar vi definitivt omfånget på diskrimineringen och det s k mobbandet. Sluta säg "men tänk på barnen de blir mobbade" och öppna era rädda hjärtan och se att där kärlek bor spirar och frodas också kloka, kärleksfulla och starka barn som möter världen med respekt och solidaritet. Det är ju DÄR vi måste börja. Titta er runt och lev med er samtid. 

Ungefär så känner jag rent spontant. Ja då kan ni säkert räkna ut åt vilket håll jag lutar rent politiskt. Men jag får acceptera resultatet för vi har ju demokrati och det är så här svensken röstar. Jag får också ha ett gott förtroende för att Lövén ordnar till en bra regering. Jag är självklart både tacksam och glad att ett regeringsskifte ägde rum. Även om jag i ärlighetens namn blir förvånad om han vänder sig över blockgränsen hellre än samarbetar med vänstern. Men det ar vi förvisso inte sett ännu

Jag kommer dock aldrig att slänga vare sig tårtor eller glåpord. Det finns motsättningar och oliktänkande och att bemöta detta på en så låg nivå skapar bara ännu större motsättningar och det är inte ett samhälle jag vill ta del av. 

Så låt oss nu inte bara sitta där och säga och tycka en massa - låt oss gå ut och göra och vara också. Låt oss vara den förändring vill själva vill se

Det är så lätt att tycka på avstånd...och gärna åt andra också

bilden på mig är tagen av mina fina dotter Josephine

Vi får samma dag som vi föds ett liv att ta hand om. En hel saga att utforma så som vi vill ha den.  Ingen säger att det kommer att bli lätt med vi vet undermedvetet att det är en fantastisk gåva som vi måste engagera oss i varenda minut. För det VET barn.

Ändå är det så många som överlåter livslevandet på andra. Vi utplånar oss till förloringsgränsen. Vi lägger liksom ut vårt mående på entreprenad och hoppas att andra kan det där bättre än oss.

Vi inrättar oss i led vi egentligen inte vill befinna oss i. Vi går till arbeten vi vantrivs på och som vi aldrig skulle rekommendera till våra vänner. Vi tillåter oss att bli upprörd på andras beteenden. Vi t o m låter en gammal lärare eller förälders ord från barndomen vara ett smärtsamt rättesnöre genom hela livet. Vi anpassar oss i våra kärleksrelationer och håller ihop "för barnens skull" trots att vi håller på att falla sönder och samman. Vi säger ja trots att hela kroppen pulserar NEJ så högt det går, för vi är ju så rädda att andra inte ska tycka om oss. Det här är bara en bråkdel av vad gemene man här i västvärlden gör med sina liv. Självklart inte alla men alla har en släng av något. Kanske är det meningen, vad vet jag

bilden på mig är tagen av mina fina dotter Josephine

Men vad jag är starkt övertygad om däremot är att det INTE är meningen att vi ska låta rädslor för vad andra ska tycka ska avgöra våra livsval. Jag har också en stark övertygelse om att det är BARA den som är inuti ett liv som vet hur det livet ska levas. De som agerar förstå-sig-påare och talar om hur någon annan ska leva och vilka val den ska göra visar bara att den inte är "hemma" och tar hand om sitt eget liv. Jag tror också att vi måste ha fullt förtroende för att andra gör de val de behöver just nu även om de utifrån verkar märkliga. Det är från MITT perspektiv det verkar märkligt och jag kan omöjligen veta hur någon annans perspektiv ser ut inifrån deras perspektiv.

Ett annan bra tanke att ta med sig är att vara försiktig med råd från någon som inte är direkt involverad i konsekvenserna beslutet resulterar i. Det är lätt att tycka på avstånd. Och gärna åt andra också

Jag tror att vi behöver sluta döma, bedöma och värdera allt och alla. En bra tanke är att låta alla vara som de vill - men inte i mitt liv.

Så också med all denna pajkastning som pågår nu i valtider. Det är som att man tycker att demokrati är viktigt - så länge du tycker som jag tycker. Hur mycket demokrati är det? Då tar vi och mobbar mobbarna och skapar motsättning på motsättning istället för att odla det vi tror på och vill se i samhället. Och på så sätt minska och eliminera det vi inte vill se. Jag tror inte på våld mot våld. Det ökar bara omsättningen av det oönskade. 

Var det du vill se hos andra och lev med dina beslut

Nu tänker jag packa ner lite positivism, närvaro, nyfikenhet och glädje i fickorna och åka på Kungälvsmässan och promota vårt koncept "Team M I G " Ett samarbete som jag startat tillsammans med kollega som går ut på att skapa motivation, inspiration och glädje på arbetsplatser runt om i vårt avlånga land. Hälla lite sköna känslor och stämningar i organisationer helt enkelt.

Kärlek till er alla och kom ihåg att i ditt liv är det du som är mästare. Välj vilka du vill ska ingå och låt de andra gå

Vi är alla hjältar...speciellt vi som är rädda

Livet är så outsägligt vackert och obegränsat stort och jag tror att alla som försöker förstå dess helhet ständigt kommer att bli besvikna Livet är en gåta och det kan inte i sin helhet förstås. Bara tas emot som den generösa gåva det sannerligen är. 

Vår uppgift är inte att förstå. Vår uppgift är att älska utan krav och betänkligheter och känna tacksamhet för det livet vill lära oss. Släppa kontroll och krav och låta det ske. Öppna hjärtat på vid gavel och lyssna på den subtila röst som vi alla bär inom oss. Överge aldrig den rösten för det är att överge dig själv

Vi är alla modiga hjältar här i livet. 

Speciellt vi som är rädda men vågar ändå