Sorg är kärlek som blivit hemlös

Jag får ofta höra ord som "men Emma du som är så sorglös och glad" eller "du som aldrig är tungsint eller ledsen" Ja då kan jag säga att det där stämmer inte alls. Jag kämpar förstås också med sorg, smärtor och ett mer eller mindre påtagligt tungsinne. Det sistnämnda har jag förvisso gjort mig av med i takt med alla fina år jag fått uppleva. Jag fastnar inte i ältande längre tider längre. Men sorgen kära vänner den finns hos mig så som den finns hos alla andra. Det finns ingen som kommer undan. Det tillhör det här vi kallar livet. Det är något vi får betala för att vi ska lära oss känna, uppleva och ta till oss livet så som livet är.  Men jag lever tillsammans med sorgen och kan tillåta skratt och glädje att finnas i mitt liv utan att det måste vara något "dåligt" Jag flyr inte. Jag lever med det som är. Jag gör allt för att leva så sant som möjligt.

En av mina Facebook-vänner skrev så vackra ord igår som verkligen förklarar vad sorg egentligen är. Jag bara måste få dela med mig av dem (hon visste dock ej vem som är upphovskvinna)

"Sorg är kärlek som blivit hemlös" 

/Okänd

Så vackert och så bildligt förklarande om vad det handlar om. Kärlek som blivit hemlös. Vi är så rädda för sorg och vi vill helst inte tala om den. Och eftersom svenskar generellt sett är ett folk som dessutom är rädda att medmänniskor ska börja gråta så går vi gärna runt omkring sorgen för att slippa möta den. Både hos oss själva och hos andra.

Men om vi skulle ta och se på sorgen som den är. Som ren sann kärlek som tappat sin hemvist. En källa som inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Låt oss säga att vi förlorat någon som vi älskat av hela vårt hjärta. Kvar står vi med ett blödande hjärta i handen, fickorna fulla av sorg, och en kärlek till en person som vi inte längre kan ge till. Om vi då tar hand om den stackars sorgen inom oss och hjälper den värka ut och hitta en ny plats att växa sig stark på istället för att överge den, fly den och tro att den kan vara där ensam utan hem inom oss och göra oss vilsna. När vår kärlek (sorg) behöver oss så behöver vi också den. Det är en process av livskraft hur konstigt det än må låta. Och om vi ser sorgen som kärlek kanske det är lättare att låta den få vara där den är en stund. Att vi tar den i handen och tillåter oss att känna det som känns tills det sakta tonar ut i en symfoni av ren kärlek och glädje över det vi fått uppleva med den vi faktiskt förlorat.

Sedan kan vi komma ihåg att allt som vi upplevt har vi för alltid kvar. Inga minnen kan någonsin tas ifrån oss. De lever kvar i våra cellminnen och gör dig till den du är. Du kan alltid plocka upp ett minne och göra det levande för din inre syn. Och alla som lämnat oss finns på så sätt kvar. Om du vill finns de också i vinden den ljumma sommarkvällen, i barnens skratt, i den doftande nyutslagna rosen, i de sakta singlande snöflingorna i gatljussken i december och i alla vackra färger när hösten är som skönast.

Allt finns...alla finns...