tisdag 4 februari 2014

Tänk om kärleken inte kan vara olycklig...en läsare tycker till...



Jag skrev i december förra året ett inlägg här på bloggen gällande kärlek och om den kan vara olycklig eller ej. HÄR finner du det inlägget.


Idag fick jag ett mail från en läsare med en reaktion på detta och jag har fått lov av henne att publicera det här för att kunna dela med sig till er andra. Vi är ju MEDmänniskor som kan stärkas och berikas av vår växelverkan oss emellan och det samförstånd som skapas ur detta. Jag tyckte det var fint av henne att dela med sig och ge sin syn av det hela. Varsågoda:


"Hej Emma

Jag läste ett tidigare blogginlägg från dig och förstår helt och fullt hur du känner. Jag har gått igenom några år av tuffa saker; skilsmässa och allt som följer med det, barn som blir stora, hus med vattenskada och vattenläcka, sälja hus, lämna jobb, köpa hus, mammas död, vara på ett jobb som tar energi och hitta kraften att lämna det. En fantastisk kärlekshistoria, men lika snabbt som han kom in i mitt liv så försvann han ur det. Jag har hela tiden kämpat med mig själv och mitt förhållningssätt och när jag nu lämnade ett jobb i höstas så kom allt ikapp mig och jag valde att se möjligheter i att få en time-out och verkligen vara ensam och gå igenom “alla lager” av mig själv och möta mig själv i tystnad och ensamhet. Det har varit tufft, men också känt som en gåva att göra denna djupdykning och möta mig själv.



I natt vaknade jag och kom på att jag hur jag än försöker gå vidare var kvar i att jag älskade den här mannen - trots att han nu är tillsammans med en annan kvinna; först blev jag ledsen av tanken, men så hände något och jag upplevde att vara i “kärlekens känsla” ändå gjorde något positivt med mig och jag kände nästan eufori och insåg att förmågan att älska är fantastisk att ha och att om jag kan stanna kvar i kärlekens känsla också ger mig själv kraft och jag får vara i denna starka positiva känsla istället för att vara ledsen, besviken, känna smärta etc.



När jag började känna den positiva känslan så googlade jag i natt på om just kärleken måste vara besvarad och fann din underbara text om detta och kan bara instämma i dina funderingar.



Jag ville bara dela med mig av det du redan “funderat ut”. Nu måste jag bara säkerställa att känslan verkligen bär och att jag kan behålla den. Jag tror i alla fall att det kommer vara möjligheten till min läkning och inte det som andra säger - att avsluta, gå vidare, för indirekt innebär det att vi (i alla fall jag) har släppt taget om kärleken, men det är min förmåga som är viktig inte alltid att en person kan förmå ta emot den.


Så tusen tack för din text i vinternatten! Det är vår förmåga att vara kärleksfulla som är gåvan och då kan den sträcka ut sig att omfatta väldigt mycket och det reflekterar tillbaka på oss själva och ger oss av kärlekens gåva.
KramGabriella "

2 kommentarer:

  1. Jag håller helt med, har själv varit där och känt så. Av vilket skäl ska man vägra sig själv att känna kärlek? Bättre att tillåta sig känna det man känner även om kärleken inte är besvarad.

    Mycket vackert skrivet av Gabriella, särskilt tack till henne.

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  2. Precis så... minns efter ett uppbrott som inte var på mitt initiativ så när han dök upp i mina tankar och besvikelsen över att det inte blev nåt så skickade jag honom lite kärlek i tanken och lite kärlek till mig och sen vandrade jag vidare i livet med hjärtat lite varmare. Kramar

    SvaraRadera