Ibland är det som att man trycker ner hela mig i en praktisk liten burk från IKEA

Att leva i det här normativa och byråkratiskt strukturerade samhället med ett passionerat vildhjärta pulserande i kroppen är ibland som att försöka trycka ner en orkan av större dignitet i en liten praktiskt och "användbar" plastburk från IKEA. Ja jag överdriver emellanåt och kanske är det ett drag av just passionerat pulserande vildhjärtan. Thats who I am. Jag älskar mig idag. Det tog tid men idag kan jag säga tydligt och högt att jag älskar och accepterar mig som jag är med alla fel, skavanker och tillkortakommanden. Det är självklart inte samma sak som att alla andra också älskar mig. Det är inte heller deras jobb. Det är mitt

Det är natt. Klockan har passerat midnatt sedan flera timmar. Borde sova, jag vet. Jag borde så mycket. Februariregnet smattrar symfoniskt på sovrumsfönstren här på tredje våningen i en stad som jag tagit till mitt hjärta. Jag tar det mesta till mig hjärta. Hårt och självklart. Jag är sådan. Kanske bär det spår av naivitet men jag har förlikat mig även med detta. Jag älskar att älska saker, människor, händelser, musik, möten, det vackra, det fula och allt som hamnar på undantag däremellan. 

Det finns dock en smärtsam baksida med att öppna sitt vildhjärta och släppa in så mycket av världen med frikostighet. När man förlorar något av allt man släppt in är smärtan lika jävlig vid förlusten som euforin var när man släppte in det. Vi snackar mental roller coaster här. Antar att en annan mer samlad och anpassad benämning skulle vara överkänslig. Ja kanske är jag överkänslig då. Men jag gillar Mia Skäringers filosofi om att det faktiskt kan vara så att det är ni andra som faktiskt är underkänsliga. Ingen kan i alla fall bevisa motsatsen så jag väljer det sistnämnda.

Nåväl, det jag vill komma till (förutom att det här är ett typiskt skriva-av-mig-inlägg) är att vi människor är aldrig fulländade, perfekta eller ens i närheten. Men vi värdefulla, unika, fantastiska, genomkloka och bär på en enorm visdom inom oss som gör oss till de vi är. I sagan om våra liv spelar vi våra dramatiska roller efter bästa förmåga. Vi har alla en outtömlig källa av kärlek inom oss. Ibland går det ändå fullkomligt käpprätt åt h-vete och vi slår oss fullständigt blåslagna mentalt av livets lärdomar och utmaningar. Men vi lär och låter lära. Vi reser oss på nio, borstar bort gruset på blodiga knän, granbarr ur håret och ler igenom genom tårade ögon igen. Livet är då så påtagligt och verkligheten är emellanåt för verklig för att orka förstå.

Men om vi alla kunde försöka stanna upp i vår perfektionssträvan och ständiga tävlan och modigt våga sträcka ut vår tilltufsade hand och bara acceptera andra som de är. Skeva, trasiga och överjävligt vackra.  Då inbillar jag mig att det också skulle betyda att vi skulle kunna våga visa vår sårbarhet och otillräcklighet som de komplexa varelser vi är.  Vi måste inte älska alla men kanske ha överseende med att den vi möter gör så gott den kan med de förutsättningar den har att tillgå just nu. Om vi kunde titta rakt på den vi möter och inte hela tiden snegla på normalitets-normen och drabbas av jämförelsesjukan. 

Jag drömmer om ett samhälle där alla får vara som de är och att det är ok att vara annorlunda på samma sätt som det är ok att vara "vanlig". (om nu ordet vanligt kan användas när det gäller oss människor eftersom vi alla är unika original) Jag bär en dröm om att det en dag är så att vi inte ens funderar på människor i termer som bra eller dåliga, utan bara olika. Tänk om det en dag kunde vara lika värdefullt och självklart att lyssna på en uteliggares livssaga som Percy Barneviks som sommarpratare i P1. Varför ser vi inga människor med runda magar, valkar och s k defekter i de exklusiva månadmagasinen eller populära veckotidningarna, Paradise Hotell eller alla andra märkliga dokusåpor. Jo därför att jag tror vi vill se och låta oss imponeras av pengar, status och perfektion. Sedan vill man få oss att drabbas av jämförelsesjukan och helst få lite panik av att vi inte kan leva upp till idealbilden och istället shoppa, operera om oss och bedöva våra sinnen med yttre stimuli. När kontentan sedan blir att vi faller rakt igenom våra skyddsbarriärer och går in i väggar och lider av mental stress för att vi inte uppnår perfektion ja då tittar vi helst bort. För om du inte jobbar och har en etikett och status, snyggt hem och överfull almanacka att biljera med på din Facebookstatus ja då kan du glömma att du är något att räkna med. 

Ja ibland undrar jag om vi håller på att köra förbi oss själva utan att vi ens märker när vi blev omkörda. 

Livet måste få vara livet i sin fulla prakt och människan likaså.