onsdag 12 februari 2014

Om att äga sin tid eller att äga en känsla av trygghet

Just idag saknar jag kollegor, struktur och rutiner. Vad nu denna ingivelse dök upp ifrån det kan man undra. Eller egentligen inte. Det frilansande arbetet jag har är ett enormt ensam-arbete och oftast är det både en ynnest och ett enormt privilegium. Det är dessutom självvalt och jag är outsägligt tacksam. Men ibland smyger en försiktig längtan upp efter just det som så många önskar att de kunde slippa. 

Tänkte bara berätta för alla er som just nu sitter och är urless på era fyrkantiga arbetsdagar och långrandiga eller trångsynta kollegor. Det är en enorm charm i att ingå i ett sammanhang och ha en plats där man betyder och är värdefull för andra i ett slags led av gemenskap och sammanhållning. Det är värdefullt för oss människor att ingå i sammanhang och ha en plattform att utvecklas inom. Ni möter människor varje dag och kan spegla er personlighet i någon annans olikheter och likheter. Ni har en trygghet och en framförhållning.




Ni säljer absolut er tid till ett företag och får påfyllning i er plånbok som kompensation. Det är ju en slags kärlek i det också. Det är ju dessutom självvalt även om många sätter kaffet i halsen nu och tänker "det är f-n inte självvalt för jag skulle så gärna vilja slippa detta och göra något annat istället men jag måste ju ha pengar och det är ju inte så lätt.... osv" Ja vad säger man då. Klart vi behöver pengar i vårt samhälle idag. Men vad jag vet är det då ingen i vår del av världen som med pistolhot tvingats till den arbetsplats de är på idag. En miljon svenskar vantrivs på sina arbetsplatser utan att göra något åt det. Då drar jag parallellen till att det är inte märkligt att 30 000 springer in i väggen med full fart varje år i så fall. Det är ju ändå den inre stressen om utlösts av den yttre stressen som sedan bidrar till själva "smällen" så att säga. Jag kan inte låta bli att leka med tanken på vilket slags samhälle vi skulle ha om alla fick arbeta på en arbetsplats där de känner att de mår bra och trivs med sina dagar utan att hela tiden längta efter semester, ledighet och avbrott.

Det är av stor vikt att vi trivs med våra dagar här i livet och tar hand om dem och förvaltar dem efter bästa förmåga. Ibland tror jag att ett arbetsbyte skulle ge många människor ett nytt liv och en enorm livsglädje utan gräns. Men ibland tror jag också att många inte inser hur bra de har det på sina arbetsplatser och inte riktigt heller har förmågan att fånga "glitterögonblicken" eller värdet i kollegorna eller förmånerna. Ibland behöver man sätta saker i relation till något annat för att kunna värdesätta det man faktiskt har. 

Jag behöver nog också sätta mitt arbete i relation till vad jag faktiskt vinner och får ut av det jag valt att göra med mina dagar och då inser jag att jag har ett fantastiskt arbete som jag är både tacksam för och rädd om. Jag lever ju faktiskt min dröm. Det är stort. Det är enormt stort.

10 kommentarer:

  1. Jo, så känner jag det också som du skriver om. Häromdagen talade jag med min man om just det. Hur jag som är "min egen chef" alltid, varje dag, måste vara aktiv för att få socialt liv och kontakter. Medan jag när jag var anställd fick mycket socialt utan att behöva anstränga mig för just det, genom jobbet och min arbetsplats.

    Sedan finns det så klart fördelar med att vara sin egen chef också. Det är hur som helst roligt att ha fått uppleva både att vara min egen och att vara anställd i mitt liv, tycker jag.

    Min erfarenhet från utmattning är att när man är starkt stressad på gränsen till verklig utmattning, orkar man inte ens tänka tanken på att byta jobb, ännu mindre att göra det, fast att man vet att man borde göra det. Det är just det som kan vara droppen som gör att man kör slut på sig själv. Negativ stress under mycket lång tid har redan gjort att man tappat så mycket kraft att man inte klarar att ta sig ur den eventuellt negativa situationen.

    Så det är viktigt att ta till sig stressens signaler innan det har gått så långt.

    Kram/Anna-Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig
      Ja jag förstår hur du menar. Det blir lite moment 22 det där. Vi behöver alltid ta hand om vår hälsa och vårt välmående först. ALLTID för utan den är vi ju inget och följaktligen inte någon tillgång för arbetsplatsen heller. Sant. Tack igen och kramar

      Radera
  2. Tavlan här är alldeles underbart fantastisk, tycker jag! Den skulle jag gärna ha att titta på hemma hos mig. :)

    Kram/Anna-Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära du. Det är en gammal målning som jag gjorde när jag bodde i Dalarna och sålde för flera år sedan. Jag tycker om den själv
      kram
      E

      Radera
  3. Håller med dig i vartenda ord faktiskt! Men just nu är jag en av de som du tycker borde vara tacksamma för sina arbetskamrater, ingå i sammanhang eller för att få pengarna till räkningar och mjölken på bordet. Känner inte att jag har något mer att ge där jag befinner mig och blir enbart utpumpad och energilös. Jag nästan övar mig på att bara säga upp mg...Rakt av bara....Samtidigt som håller mig kvar p g a pengen. Jag är väl medveten om att något Måste göras....Jo just MÅSTE....för min del....även om jag skulle vilja ta bort det ordet totalt!!
    Det här med att ingå i ett sammanhang.....jag har faktiskt fantastiskt härliga arbetskamrater.....så det beror inte på det. Nej det är Jag. Vissa saker kan jag bara inte stå för som människa och person när det gäller jobbet och det är det som äter mig. Så min längtan blir snarare åt andra hållet. Nej nu ska jag inte vara långrandig.....bara lite tvärrandig ;).....Puss påre söstra mi....Miss you <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nix baby...då är jag INTE den som tycker att du borde gilla läget och vara tacksam. Då är jag den som inte tycker någonting alls eftersom jag tror att du vet bättre än alla andra hur du ska leva och arbeta...även om man känner sig vilsen så tror jag att DU vet bäst...längst in
      Sen OM du skulle fråga vad jag skulle tycka OM jag skulle tycka något för att jag är din syster ja då tycker jag inte att du ska vara tacksam och "gilla läget" ända tills man blir möglig. Jag tycker inte att du ska stanna när du inte trivs och känner dig "färdig" Om du kika på mitt inlägg en gång till så ser du att jag också skriver att jag tror att många människor skulle må så mycket bättre och få så mycket bättre liv om de vågade byta inriktning och arbete....kanske är du en av dem :) :) :) Jag tror inte på att stanna på arbetsplatser där man inte trivs. Jag kommer aldrig att tro på att det är ett bra sätt att förvalta sitt liv på. Du och din hälsa går före allt annat i ditt liv. Thats for sure
      Love you
      Puss och kram söstra mi

      Radera
  4. Helt rätt Emma! Det är när jag är arbetssökande som jag förstår både värdet av arbetet och kollegor samtidigt är jag precis där i skarven att ta steget in i något nytt igen, vilket är precis så skrämmande som du beskriver för det är lättare att vara i det som är tryggt och slippa ändra det😊. Är glad för din skull att du lyckas med att leva fdin dröm, minns vårt möte innan du tog steget. 😊kramar och önskan om en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad spännande Di. Det är klart att det är lite skrämmande. Men vi behöver ju utsätta oss för det här lite läskiga för att komma utanför boxen och stretcha våra våga-muskler lite
      Lycka till kära du
      kramar
      E

      Radera
  5. Ett tag var jag ensamarbetande. Men jag slutade med det för jag längtade efter att komma till ett ställe på morgonen och säga "Godmorgon".
    Nu har jag massa kolleger och många av dem vill jag slå något hårt i huvudet på. Men det är ju dessa människor som gör att jag utvecklas! Tack vare dessa - i mina ögon - "hemska" människor, har jag "tvingats" växa så mycket att jag lyckats lämna det negativa bakom mig och hittat glädje i det vardagliga. Så man ska vara glad åt kolleger som får en att växa i livet!:-)
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja kära Ann jag förstår dig precis. "Man" ska väl vara så tacksam man behöver för det man känner att man gör av sitt hjärta tänker jag. Om det är att stanna på sin existerande arbetsplats så tycker jag att man ska försöka hitta tacksamhetsfaktorer som gör att man utvecklas och blir en tillgång för arbetsplatsen och för sig själv. Om man vill bryta upp och känner att man håller på att kvävas ska man INTE jobba på tacksamhet tills man faller samman av utmattning utan istället söka sig någon annanstans där man känner att man kommer mer till sin rätt. ja såp som du gjorde när du faktiskt bestämde dig för att inte vara egen utan inåg i ett sammanhang och ha kollegor
      Tack för att du delar med dig
      kram

      Radera