När ett arbete är så mycket mer än bara ett arbete

Som många av er kanske vet så arbetar jag inte bara som konstnär, föreläsare och författare. Jag arbetar också som coach och lärare på Akademi Coachstjärnans Utbildningscenter. 

Det är en ynnest för mig varje gång man får starta upp en ny grupp blivande coacher och följa dem

en bit på vägen i livet. Följa deras enorma utveckling och ta del av den fantastiska utvecklingsresa som det faktiskt innebär att genomgå en sådan här utbildning. Den resa som jag själv gjorde för ett antal år sedan.

Så idag snör jag på mig skorna och beger mig till den fantastiska lokal vi håller till i mitt på Avenyn här i Göteborg och griper tag i dag 2 med en skönt nyfiket och kunskapshungrig gäng människor. En grupp människor som alla har en sak gemensamt - nämligen intresset för andra människor. Jag sa det i början och jag säger det igen, det är en ynnest för mig.

Så fredag here we come

När människomöten gör det viktiga viktigt på ett äkta sätt

I helgen hade jag en kreativ workshop i min ateljé bland tända ljus, nybryggt kaffe och fina människor som kom och delade med sig av sina liv och vågade ge sig i kast med målardukar med ett modigt hjärta. Det är så värdefullt när man hittar varandras inre skönhet bara genom att på ett naket sätt dela med sig och mötas i kreativitet och medmänsklig kärlek

Man träffas och skapar utifrån den inre känslan. långt ifrån prestation, krav och resultat.

Man låter det som ska ske få ske. Det är en enorm kraft i att flytta ut från sin vänstra byråkratiska hjärnhalva för en stund och likt ett barn öppna sig för allt som händer om man befinner sig modigt, nyfiket och fritt i den högra skapande hjärnhalvan. Man får tillgång till sin egen kreativa kapacitet

Jag tackar alltid någon eller något för att jag får förtroendet och möjligheten att träffa människor i detta forum och följa deras glädje när det öppna sina inre kreativa potentialer.

Varje gång inser jag att jag lär ut det som jag själv behöver lära mig på ett ännu djupare plan. Vi möts och lär av varandra i en fantastisk samverkan

Här ser ni några  härliga och otroligt uttrycksfulla och talande målningar som "föddes" av deltagarna under workshopen

Så modiga och vackert fria i sitt uttryck

Tänk så många världar och landskap människor bär inom sig som man kan locka ut och låta uttrycka sig på dukar och panåer

Det är också så fint när man ser hur en person går från "låst" prestationsinriktat tänkande och plötsligt släpper taget och vågar inse att de kan känna hur fantastiska de är och att deras sätt att uttrycka sig är både spännande, gränslöst och lekfullt på ett lärande sätt

Tänk om fler människor fick möjlighet att skapa och utveckla sin egen kreativitet För den besitter vi ju nämligen allihop.

Ibland är det som att man trycker ner hela mig i en praktisk liten burk från IKEA

Att leva i det här normativa och byråkratiskt strukturerade samhället med ett passionerat vildhjärta pulserande i kroppen är ibland som att försöka trycka ner en orkan av större dignitet i en liten praktiskt och "användbar" plastburk från IKEA. Ja jag överdriver emellanåt och kanske är det ett drag av just passionerat pulserande vildhjärtan. Thats who I am. Jag älskar mig idag. Det tog tid men idag kan jag säga tydligt och högt att jag älskar och accepterar mig som jag är med alla fel, skavanker och tillkortakommanden. Det är självklart inte samma sak som att alla andra också älskar mig. Det är inte heller deras jobb. Det är mitt

Det är natt. Klockan har passerat midnatt sedan flera timmar. Borde sova, jag vet. Jag borde så mycket. Februariregnet smattrar symfoniskt på sovrumsfönstren här på tredje våningen i en stad som jag tagit till mitt hjärta. Jag tar det mesta till mig hjärta. Hårt och självklart. Jag är sådan. Kanske bär det spår av naivitet men jag har förlikat mig även med detta. Jag älskar att älska saker, människor, händelser, musik, möten, det vackra, det fula och allt som hamnar på undantag däremellan. 

Det finns dock en smärtsam baksida med att öppna sitt vildhjärta och släppa in så mycket av världen med frikostighet. När man förlorar något av allt man släppt in är smärtan lika jävlig vid förlusten som euforin var när man släppte in det. Vi snackar mental roller coaster här. Antar att en annan mer samlad och anpassad benämning skulle vara överkänslig. Ja kanske är jag överkänslig då. Men jag gillar Mia Skäringers filosofi om att det faktiskt kan vara så att det är ni andra som faktiskt är underkänsliga. Ingen kan i alla fall bevisa motsatsen så jag väljer det sistnämnda.

Nåväl, det jag vill komma till (förutom att det här är ett typiskt skriva-av-mig-inlägg) är att vi människor är aldrig fulländade, perfekta eller ens i närheten. Men vi värdefulla, unika, fantastiska, genomkloka och bär på en enorm visdom inom oss som gör oss till de vi är. I sagan om våra liv spelar vi våra dramatiska roller efter bästa förmåga. Vi har alla en outtömlig källa av kärlek inom oss. Ibland går det ändå fullkomligt käpprätt åt h-vete och vi slår oss fullständigt blåslagna mentalt av livets lärdomar och utmaningar. Men vi lär och låter lära. Vi reser oss på nio, borstar bort gruset på blodiga knän, granbarr ur håret och ler igenom genom tårade ögon igen. Livet är då så påtagligt och verkligheten är emellanåt för verklig för att orka förstå.

Men om vi alla kunde försöka stanna upp i vår perfektionssträvan och ständiga tävlan och modigt våga sträcka ut vår tilltufsade hand och bara acceptera andra som de är. Skeva, trasiga och överjävligt vackra.  Då inbillar jag mig att det också skulle betyda att vi skulle kunna våga visa vår sårbarhet och otillräcklighet som de komplexa varelser vi är.  Vi måste inte älska alla men kanske ha överseende med att den vi möter gör så gott den kan med de förutsättningar den har att tillgå just nu. Om vi kunde titta rakt på den vi möter och inte hela tiden snegla på normalitets-normen och drabbas av jämförelsesjukan. 

Jag drömmer om ett samhälle där alla får vara som de är och att det är ok att vara annorlunda på samma sätt som det är ok att vara "vanlig". (om nu ordet vanligt kan användas när det gäller oss människor eftersom vi alla är unika original) Jag bär en dröm om att det en dag är så att vi inte ens funderar på människor i termer som bra eller dåliga, utan bara olika. Tänk om det en dag kunde vara lika värdefullt och självklart att lyssna på en uteliggares livssaga som Percy Barneviks som sommarpratare i P1. Varför ser vi inga människor med runda magar, valkar och s k defekter i de exklusiva månadmagasinen eller populära veckotidningarna, Paradise Hotell eller alla andra märkliga dokusåpor. Jo därför att jag tror vi vill se och låta oss imponeras av pengar, status och perfektion. Sedan vill man få oss att drabbas av jämförelsesjukan och helst få lite panik av att vi inte kan leva upp till idealbilden och istället shoppa, operera om oss och bedöva våra sinnen med yttre stimuli. När kontentan sedan blir att vi faller rakt igenom våra skyddsbarriärer och går in i väggar och lider av mental stress för att vi inte uppnår perfektion ja då tittar vi helst bort. För om du inte jobbar och har en etikett och status, snyggt hem och överfull almanacka att biljera med på din Facebookstatus ja då kan du glömma att du är något att räkna med. 

Ja ibland undrar jag om vi håller på att köra förbi oss själva utan att vi ens märker när vi blev omkörda. 

Livet måste få vara livet i sin fulla prakt och människan likaså. 

Försök inte "rätta" till andra...de kanske redan är "rätt"

Jag lever i någon slags vision om att att vi människor skulle vinna så mycket mer på att vara nyfikna istället för dömande. Tyvärr gör vi ofta tvärtom. Om någon tycker, tänker eller agerar på ett sätt som ligget långt ifrån oss själva så är vi snabbt där och drar på oss fördömar-mössan eftersom vi inte förstår, utifrån våra egna perspektiv.Ofta är vi också uppfostrade till att försöka rätta de här personerna för vi VET ju och sitter inne med den s k sanningen.

Tänk om vi skulle ta och göra på ett nytt sätt. Tänk om vi skulle fråga istället för att döma och/eller ignorera. Låt inte någon annans sätt att leva, agera eller tycka hamna i din mentala soptunna bara för att det inte ligger i linje med det du anser är det "rätta". Tänk om den här personen kan hjälpa dig att bredda dina perspektiv istället för att behålla ett slags tunnelseende. Jag säger inte att det ÄR så, jag säger att det KAN vara så. 

Målning: Akryl på duk. SÅLD

Kom ihåg att den andra personen kan inte se världen så som du ser den för den ser världen med sina ögon utformade av dennes specifika erfarenheter, minnen och preferenser.

Jag tror att vi har mycket att vinna på att fråga andra hur de tänker, vad de grundar det på och hur det kommer sig osv. Alla har massor att lära andra medmänniskor. Försök inte ändra andras åsikt eller rätta till dem för det kan ju vara så att den andra anser att det är du som ska ändras eller rättas till. Vi bär alla på vår egen sanning. Men vi blir mer genuina i vår roll som medmänniska om vi är öppna för olikheterna hos andra. Att hitta balansen i att det finns en mening i att vi är olika och att just våra vägar skulle korsas av en anledning

Att vara kreativ i vardagen är att alltid vara öppen för andra människor så som de är och inte så som vi vill att de ska vara. Vi kan ju aldrig skapa något nytt om vi inte lär oss nya saker

Det är ju inte andras jobb att gilla mig...det är ju mitt...

Tillbringar min måndag i ateljén.

Först ett möte ang ett kommande spännande projekt som jag har tillsammans med en kollega. Ska berätta mer när vi fått lite mer "kläder" på vår ide Sedan kavlade jag upp ärmarna och vallade penslarna och fortsatte med mitt beställningsjobb. Ännu en musiktavla har fötts. Denna gång med Aerosmiths underbara powerballad "I don´t want to miss a thing"

Kul med kunder som har samma musiksmak som jag

Jag älskar när jag kan få de två konstarterna musik och måleri att gifta sig med varandra. Konstraster som bjuder upp till dans. 

När jag närmare betänker det så handlar det kanske mer om att jag inte gillar gränser över huvud taget. Kanske är det just det som gör att jag älskar när man kan beträda de gränser som finns. Jag älskar också kontraster som skapar laddning och knuffar undan det självklara

Nåväl, ibland undrar jag vad jag skulle vara utan musiken. Det är så makalöst befriande att sjunga tills lungorna ber om nåd. Jag inbillar mig t o m att det låter bra men det har kanske mer med att göra att jag liksom gillar mig själv och ger sjutton i om inte andra gör´t. Det är ju inte andras jobb att gilla mig. Det är ju mitt. Jag har alltid sjungit och min själ får vingar när jag kan sjunga, dansa och 

njuta av toner. I mars ska jag börja i en gospelkör som leds av Gabriel Fors här i Annedalskyrkan i Göteborg. Ska bli så kul och jag ser med vidöppet hjärta fram emot starten

När poetiska vingslag målar kärlek i vardagen

Så dagen till ära och i kärlekens eviga tecken bjuder jag på ett av mina gamla avdammade poetiska fragment som vilar i mina lådor.

Av sannolika skäl misstänkt för kärlek

gud ska veta att jag lämnat många dagar till spillo 

men också speglat många vackra himlar från nu 

kapitel för kapitel i sagan om mitt liv 

har jag bevarat det sköra under kärlekens pseudonym 

även de dagar då huden var det enda som höll mig samman 

nu står jag här liten och naken med hjärtat i handen 

det finns inget att förneka eller förändra 

och jag älskar så förbannat när natten målar mig lugn 

under universums transparenta vingar 

/Emma

Ha en fin Alla Hjärtans Dag

Alla Hjärtans Dag är väl egentligen alla dagar kan man

 tycka. Men när det nu ändå finns en extra HJÄRT-lig 

dag så passar jag på att önska er alla en fin dag

Puss kram och understanding

När en film är så mycket mer än bara en film

Jag undrar hur många gånger man kan se en film och fortfarande vara lika förälskad i den. 

"Frida" är verkligen en fantastiskt välgjord, färgstark och berörande film om de mexikanska konstnärerna  Frida Kahlo och Diego Riveras liv.

Om att äga sin tid eller att äga en känsla av trygghet

Just idag saknar jag kollegor, struktur och rutiner. Vad nu denna ingivelse dök upp ifrån det kan man undra. Eller egentligen inte. Det frilansande arbetet jag har är ett enormt ensam-arbete och oftast är det både en ynnest och ett enormt privilegium. Det är dessutom självvalt och jag är outsägligt tacksam. Men ibland smyger en försiktig längtan upp efter just det som så många önskar att de kunde slippa. 

Tänkte bara berätta för alla er som just nu sitter och är urless på era fyrkantiga arbetsdagar och långrandiga eller trångsynta kollegor. Det är en enorm charm i att ingå i ett sammanhang och ha en plats där man betyder och är värdefull för andra i ett slags led av gemenskap och sammanhållning. Det är värdefullt för oss människor att ingå i sammanhang och ha en plattform att utvecklas inom. Ni möter människor varje dag och kan spegla er personlighet i någon annans olikheter och likheter. Ni har en trygghet och en framförhållning.

Ni säljer absolut er tid till ett företag och får påfyllning i er plånbok som kompensation. Det är ju en slags kärlek i det också. Det är ju dessutom självvalt även om många sätter kaffet i halsen nu och tänker "det är f-n inte självvalt för jag skulle så gärna vilja slippa detta och göra något annat istället men jag måste ju ha pengar och det är ju inte så lätt.... osv" Ja vad säger man då. Klart vi behöver pengar i vårt samhälle idag. Men vad jag vet är det då ingen i vår del av världen som med pistolhot tvingats till den arbetsplats de är på idag. En miljon svenskar vantrivs på sina arbetsplatser utan att göra något åt det. Då drar jag parallellen till att det är inte märkligt att 30 000 springer in i väggen med full fart varje år i så fall. Det är ju ändå den inre stressen om utlösts av den yttre stressen som sedan bidrar till själva "smällen" så att säga. Jag kan inte låta bli att leka med tanken på vilket slags samhälle vi skulle ha om alla fick arbeta på en arbetsplats där de känner att de mår bra och trivs med sina dagar utan att hela tiden längta efter semester, ledighet och avbrott.

Det är av stor vikt att vi trivs med våra dagar här i livet och tar hand om dem och förvaltar dem efter bästa förmåga. Ibland tror jag att ett arbetsbyte skulle ge många människor ett nytt liv och en enorm livsglädje utan gräns. Men ibland tror jag också att många inte inser hur bra de har det på sina arbetsplatser och inte riktigt heller har förmågan att fånga "glitterögonblicken" eller värdet i kollegorna eller förmånerna. Ibland behöver man sätta saker i relation till något annat för att kunna värdesätta det man faktiskt har. 

Jag behöver nog också sätta mitt arbete i relation till vad jag faktiskt vinner och får ut av det jag valt att göra med mina dagar och då inser jag att jag har ett fantastiskt arbete som jag är både tacksam för och rädd om. Jag lever ju faktiskt min dröm. Det är stort. Det är enormt stort.

När känslorna ligger på gatan till allmänhetens beskådan

När jag var yngre så undrade jag ibland om det bara var jag 

eller om alla människor som får möjligheten att förvalta ett liv kastades omkring i livet som i en centrifug av modell extra snabb. Kastades än hit och än dit och tilltufsat fick resa sig med

livsgrus i håret och skrapade knän. Ena dagen så tung att det 

kändes som om känslorna man äger slits ur kroppen på en 

slängs ner på gatan till allmänhetens beskådan. 

För att däremellan fullständigt lyckohög flyga högre än molnen i sin totala eufori av att bara finnas till.

Idag vet jag bättre och att det är något som tillhör epitetet människa. Vi åker alla omkring i 

livskarusellen och får ta del av livets alla nyanser. Vi behöver alla delarna för att kunna skapa en helhet. 

Så många vackra själar jag träffar i min profession som 

coach som kämpar emot detta och tror att man måste vara tillrättalagd och svenskt mellannmjölks-ordentlig för att vara "normal" och duglig. Vi vill för allt i världen inte sticka ut eller 

på något sätt vara avvikande mängden. Vi låtsas vara starka trots 

att det enda vi längtar efter är att få falla en stund och känna att det är ok att vara sårbar och tillåta det som känns få kännas. 

Det känns som om vi tappar masken och vad ska grannen 

tycka då. Tänk om att han får veta att jag är fullständigt normal 

och mänskligt sårbar med allt vad det innebär. Det är sorgligt 

tycker jag eftersom vi alla bär sorger, smärtor och skuggsidor 

likväl som vi bär på glädje lycka och eufori. Och om det är ok 

att känna djupet har vi så mycket lättare att också få tillgång till topparna i livet och kunna njuta av utsikten från livets 

glädjeämnen

Ibland har jag känt att jag hade velat berätta detta för mig när

jag var en rädd liten flicka. Informerat mig själv om att livet

kommer att kasta omkull mig men jag kommer resa mig igen 

Jag hade också velat berätta att livet är en gåva och det finns 

så mycket glädje och kärlek i allt du ser omkring dig. Allt

från den blyga första violen på våren till den största 

fantastiska kärleken som kommer vända ditt liv upp och ner.

Jag skrev en liten text om detta på FB så jag delar med mig

av den även här.

Ha en fortsatt fin söndag. Själv ska jag toknjuta av sushi

som jag tror är min i särklass godaste favvo-mat just nu

Kram på er och öppna famnen för allt som händer er

det är förmodligen livet som försöker visa er något 

spännande ni behöver lära dig

"Ibland vill jag bara hålla den här lilla flickan inuti mig i handen titta henne i ögonen och säga lugnt att allt är bra. Och DU är bra och så mycket värde bor i att du finns. Livet kommer inte alltid att vara lätt. Du kommer att knuffas ur boet, släpad genom dagar tyngre än ord kan förklara och DU kommer att både svikas och svika tills hjärtan blöder. Det är det som kallas liv och skuggsidor av en kärleksfull existens. Men älskade lilla modiga sköra vän allt det här kommer du att klara och vinna lärdomar ur. Du kommer att falla men du reser dig igen. Om du bara håller ut din darriga hand när livet känns trasigt utan gräns så kommer vackra själar omkring dig att bära dina rädslor tills dina vingar bär dig igen. De kallas vänner. Så våga öppna hjärtat och lev med seglen hissade för du klarar alltid mer än du tror. Skönhet glädje medmänskligheten och en sjuhelsikes massa kärlek kommer att vara dig tillgänglig närhelst du anar. Och allt detta för att du fått förmånen förvalta ett liv ♥"

Avsnittet som handlar om att sälja sig själv och vad priset är

 Vad vore livet och söndagen utan ett nytt avsnitt av podcasten "Viktigt på riktigt" Den här gången behandlar vi bl a ämnet att det kan vara svårt att sälja sig själv och vem man i grunden är utan alla yttre pålagor 
Varsågoda

Våren böjer sig ner och viskar...snart....snart så...

Ateljé-arbete är ett bra sätt att möta upp en lördag. 

Först besök av kund

Sedan hämta upp någon slag inspiration och försöka förmedla en känsla på duken

Det gick "så där" idag kan meddelas

Kände mig både styrd och lite låst

Det gör inget. Jag lär mig av det

Upptäckte när jag kom hem och kikade på henne genom mobilkamera-linsen att hon dessutom nästa påminner 

om en ung mig

Inte alls en avsikt med något självporträtt men ibland 

jobbar kreativiteten och inspirationen på undermedveten 

nivå. Spännande

I morgon ska hon få byta skepnad och ändra karaktär

Känner mig inte alls hemma i målningen och

förstår inte riktigt vad det är jag ska förstå och förmedla

Fortsättning följer och jag fascineras av resan

Jag tror aldrig att målningar kan "gå fel" för jag

tror att det är en del av själva processen. Och man

ser ofta i backspegeln att hela processen behövde se 

exakt just så här för att nå sitt slutliga mål. 

Konst är ju resultat och prestation

Konst är kreativt skapande och bejakande av de

kreativa impulser och den visdom som vi alla bär 

inom. Ja i alla fall om ni frågar mig. Och det

är jag ju helt övertygad om att ni gör :)

Min stad börjar viska något lite försiktigt om att våren snart är 

här.Ljuset är förändrat och det känns som om våren stryker 

mig försiktigt på vintertrött kind och viskar snart...snart så...

Nu tänker jag packa ihop mig och mina höns (läs två av mina sambos)

och bege mig till Härrydaskogarna för schlagermiddag och mello-högtid

Ja jag har inte ens vett att förneka att jag är en stor schlagernörd

Jag är dessutom nördig på många andra sätt men det tar jag en annan gång

Vill bara påminna om att du är unik...och älskad

Ta hand om er....life is good

Tänk om kärleken inte kan vara olycklig...en läsare tycker till...

Jag skrev i december förra året ett inlägg här på bloggen gällande kärlek och om den kan vara olycklig eller ej. HÄR finner du det inlägget.

Idag fick jag ett mail från en läsare med en reaktion på detta och jag har fått lov av henne att publicera det här för att kunna dela med sig till er andra. Vi är ju MEDmänniskor som kan stärkas och berikas av vår växelverkan oss emellan och det samförstånd som skapas ur detta. Jag tyckte det var fint av henne att dela med sig och ge sin syn av det hela. Varsågoda:

"Hej Emma

Jag läste ett tidigare blogginlägg från dig och förstår helt och fullt hur du känner. Jag har gått igenom några år av tuffa saker; skilsmässa och allt som följer med det, barn som blir stora, hus med vattenskada och vattenläcka, sälja hus, lämna jobb, köpa hus, mammas död, vara på ett jobb som tar energi och hitta kraften att lämna det. En fantastisk kärlekshistoria, men lika snabbt som han kom in i mitt liv så försvann han ur det. Jag har hela tiden kämpat med mig själv och mitt förhållningssätt och när jag nu lämnade ett jobb i höstas så kom allt ikapp mig och jag valde att se möjligheter i att få en time-out och verkligen vara ensam och gå igenom “alla lager” av mig själv och möta mig själv i tystnad och ensamhet. Det har varit tufft, men också känt som en gåva att göra denna djupdykning och möta mig själv.

I natt vaknade jag och kom på att jag hur jag än försöker gå vidare var kvar i att jag älskade den här mannen - trots att han nu är tillsammans med en annan kvinna; först blev jag ledsen av tanken, men så hände något och jag upplevde att vara i “kärlekens känsla” ändå gjorde något positivt med mig och jag kände nästan eufori och insåg att förmågan att älska är fantastisk att ha och att om jag kan stanna kvar i kärlekens känsla också ger mig själv kraft och jag får vara i denna starka positiva känsla istället för att vara ledsen, besviken, känna smärta etc.

När jag började känna den positiva känslan så googlade jag i natt på om just kärleken måste vara besvarad och fann din underbara text om detta och kan bara instämma i dina funderingar.

Jag ville bara dela med mig av det du redan “funderat ut”. Nu måste jag bara säkerställa att känslan verkligen bär och att jag kan behålla den. Jag tror i alla fall att det kommer vara möjligheten till min läkning och inte det som andra säger - att avsluta, gå vidare, för indirekt innebär det att vi (i alla fall jag) har släppt taget om kärleken, men det är min förmåga som är viktig inte alltid att en person kan förmå ta emot den.

Så tusen tack för din text i vinternatten! Det är vår förmåga att vara kärleksfulla som är gåvan och då kan den sträcka ut sig att omfatta väldigt mycket och det reflekterar tillbaka på oss själva och ger oss av kärlekens gåva.

KramGabriella "

Ett nytt avsnitt om vad som kan vara viktigt på riktigt

Så har vi då ett avsnitt att erbjuda er lyssnare igen. Den här gången pratar vi bl a om att det är ok att må lite kasst emellanåt och hur man kan tänka på ett nytt sätt som får en att må lite bättre Och tänk om det är så att det kommer något gott ur att vi faktiskt faller ner från "duktighetsnivån" och blir blottade i all vår mänsklighet Kanske är det alldeles nödvändigt att må dåligt för att vi ska ha möjlighet att njuta av alla onjutna stunder i livet Tack alla ni för all härlig feedback vi får på vår podcast Varsågoda

När en bild på det viktiga i livet sopar undan tillfällig "hjärtasmärta"

Bilden är tagen av min fina dotter. Ni hittar hennes blogg HÄR

Ibland behöver hjärtat bara en bild för att det ska expandera och små vingar av äkta glädje ska utvecklas på ryggen på en. Min försiktiga trasighet som gjorde sig påmind på morgonkvisten gav vika för denna underbara silverpojke Cornelis som är som en vithårig kärleks-orkan i våra liv

Ibland kommer livet in och påminner vad som är viktigt på riktigt när man som bäst behöver det

Jag älskar livets eviga kontraster och allt det lär mig