(O)lagom

Om jag ska förklara mig själv med några utvalda ord så blir det inte med ordet "lagom". Jag tror att jag har något slags inneboende motstånd mot allt som är L A G O M. Det känns för mig både tillrättalagt, avkapat, anpassat och jäkligt beige. Alla vet förmodligen vid det här laget att ordet lagom existerar inte ens i det engelska språket. Det finns alltså inte ens en möjlighet att översätta.

Nej det är nog bara här i mellanmjölkens land som vi gillar att göra en helgardering och vara svenskt lagom på alla sätt och vis. Att enligt Jantelagen inte sticka ut för mycket. Det är självklart inget fel i det. Vi gör alla våra val. Men för MIG personligen har det kommit att bli ett ord jag försöker att använda så lite som möjligt.

Kanske därför att jag är galet förälskad i starka, sprakande glada färger på kläder, jag beundrar män som Di Leva som går i kjol och kaftan, jag tycker om människor som "spökar ut sig" lite just bara för att dom känner sig vackra då, jag blir glad av de största och mest o-lagoma bakverk och glassar som universum har att erbjuda, jag fascineras av de som vågar stå upp för en helt galen värdering och åsikt även när omgivningen inte delar detsamma, jag njuter av inredning som passerat gränsen för välpolerat och formmässigt tillrättalagt för länge sedan.

Ett annat exempel är den störtsköna färgklicken "Röda Sten"som vilar intill havskanten här i Göteborg. Den ligger där som ett glödande klot och bara gnistrar i all sin uttrycksfullhet. Den är självklart målad men jag kan inte låta bli att bli lika glad varenda gång jag passerar den på mina hundpromenader. Lite lagom "fel" sådär.

  Ja jag är nog lite av en PippiLotta Krysmynta Rullgardina Viktoalia Efraimsdotter Långstrump och det är helt ok för mig. Det här huset t ex som ligger i närheten av Röda Sten nere vid havet här i Göteborg är ett typiskt Emmahus som jag skulle dö för att få bo och leva i. Färgkombinationerna är så vackra och fönstren är alldeles för många men ack så vackert. Som ett smycke för sin gata.

Så min fråga blir idag - vem har egentligen i begynnelsen bestämt vad som är normalt och lagom? Var går gränsen och varför är vi så rädda för det som sticker ut och är galet annorlunda? Jag läste någonstans att "den onormale vet inte om att han är det förrän någon talar om det för honom" och tyvärr är vi jäkligt snabba på att tala om det, dock inte FÖR den onormale utan vi talar OM den onormale bakom ryggen till andra och förminskar denne en aning för att själva hamna i en bättre och mer lagom position.

Nja gott folk jag köper inte riktigt det. Låt alla vara de unika varelser de är och låt dig berikas av mångfald och personlighet som spretar åt alla håll