onsdag 8 juni 2011

Även jag får ibland fråga mig vem jag är och var jag är på väg

Ibland är jag så uppe i farten av vanlighet att jag inte ens märker min egen anpassning. Jag anpassar mig till något jag inte ens är en del av. Jag försöker vara en del av...ja av vad då ? 

Jag behöver hållbart tänkande som går i samklang med hon som är jag. Jag behöver utrymme för den unikitet som får mig att glittra i min egen karisma. Måhända låter det en aning pretto och kanske i flummigaste laget men jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag bär alltid ett slags utanförskap i min mentala ryggsäck och det är den som jag lärt mig att leva med och att leva UTAV eftersom det är i den min personlighet mynnar ut.
Det var när jag första gången insåg att jag är annorlunda, jag tänker annorlunda och jag har en tendens att liksom inte riktigt "passa in" som jag hittade hem och kunde landa i den självkänsla jag har idag. Jag är inte riktigt som alla andra och det är helt ok. 

Ibland går jag dock vilse i vardagen och låter stressen leda mig in i en fålla som gör mig obekväm och jag kan komma på mig själv med att försöka vara "oannorlunda" för att anpassas in i samhällsmallen. Jag går alltså utanför mig själv i jakten på easy way out of problems. Lite där är jag nu mina vänner. Stressen har ett grepp om min egen värdighet och jag gör saker som mina värderingar slår bakut inför. Försvarsmekanismen går in för att försöka väcka mig och få in mig på rätt väg igen. Det märker jag genom trötthet, irritation, oro och falsk marknadföring av mig själv. Men mest märker jag det nog genom den ensamhetskänsla som rinner genom mina vener eftersom jag vänt ryggen åt det jag tror på. Jag går åt fel håll helt enkelt.



Tack gode någon för att jag lärt mig tyda mig själv och tecknen på felhantering av själen. Tack någon för att vi alla har rätt att vara dom vi är och för att varje ny dag är en ny möjlighet att börja om. Vi är inte menade att alla stöpas i samma form och anpassas till en kall värld fylld av stress, prestation och plastig falskhet. Vi är sköra varelser som är menade att blomma ut i vår egen magiska och personliga glans. Världen blir ett vackrare hem att leva i då.

Så tillåt dig att vara den DU är. Dansa i solnedgången, cykla planlöst hit och dit över långa somriga cykelvägar, gå upp så sent du kan och strunta i att fixa håret och sminket för du duger exakt som du är, sätt stopp när du känner att man kör med dig på jobbet, baka dinkelfrallor på natten med öppet fönster och sommarfåglar som ackompanjemang. ja gör sånt som är du och strunta i hur det verkar eller ser ut. Livet är på tok för kort för att levas efter någon annans utstakade, stela, snäva och trista livsregler. Your life = Your choises.

På det ämnet har jag också skrivit en dikt för ett par år sedan som beskriver lite hur det kan kännas



Så står jag då här
precis mitt emellan
blottade bröstben
och himlens början
men ensam är inte stark
bara själv
så jag måste gå nu

jag vill sitta här
i mitt fönster mot universum
långt ifrån skilda vägar
och snäva synsätt

men det finns något vackert
i händer
jag förälskar mig i händer
som vågar hålla mig när jag faller
för jag faller
handlöst
genom tiden

det finns träd
som bär dina namn
och glaslika dagar
som sjunger avlagda sånger
som ingen längre minns

i erotisk rörelse
möts längtande själar
smälter samman
till mjukhetsvarm evighet
ett himlavalv från nu

och sommarens första blomma
den ska jag plocka
för kärleken
för mig
och för allt vi är
och för allt vi inte är
tillsammans


/Emma

Och du vackra, du kommer väl ihåg att tala om för din spegelbild att du är el fantastico, för det är du.
Alltid. 

7 kommentarer:

  1. Bästa du, det där känns SÅÅÅ väl igen. Säkert inte bara av mig, utan av många (handen på hjärtat). Vi är nog många som är annorlunda, för vad är egentligen normalt? Även jag har i alla år känt - och så småningom förlikat mig med - känslan av att stå utanför, att vara annorlunda. Och att inte låta det vara så är verkligen att göra våld på sig själv.

    Livet är summan av dina val.

    Fortsätt var dig själv, min vän!

    SvaraRadera
  2. Precis vad jag behövde just nu :)

    SvaraRadera
  3. Jag känner också igen mig. Jag har precis avsbrutit ett projekt, där jag kände att hur vi än planerade så kändes det inte rätt. När jag tog ett steg tillbaka och kunde se helheten istället för bara detaljer, så såg jag att de olika vägarna ju leder till fel ställen. Nu känns det som att jag är i ett ingenmansland och väntar på att förvirringen ska gå över. Det är jobbigt, men samtidigt vet jag att jag ger tid och plats åt någonting annat, någonting bättre som kan koma istället. Och jag är nyfiken på vad det kan bli. :-)

    SvaraRadera
  4. Ja det känns sannerligen igen även hos mig. Att vi är annorlunda och känner ett visst utanförskap kan jag också tänka är den delen i oss som faktiskt är unik för var och en. Den tror jag vi skall vårda och bekräfta emellanåt så vi inte alltför ofta hamnar i fållan av den grå massan s a s. Du har så många förtjänster och är en fantastiskt inspirerande personlighet. Du är kreativ och handlingskraftig. Du är vacker och dessutom min lilla syster som jag älskar precis så som Du är. Så lyssna på ditt inre och på vad kroppen vill förmedla. Låt allt annat vara....släpp och låt det vara där det hör hemma. Puss

    SvaraRadera
  5. Tack! Det där var det bästa jag kunde läsa just idag. Att det som jag ibland ser som en svaghet i min karaktär faktiskt är min styrka. :)

    SvaraRadera
  6. Håller bara mä dig jag du fina :)
    Såååå lätt att hamna vilse i pannkakan ibland, men då är det bara att styra rodret på rätt köl igen :) Bara o bara - men det bästa iaf :)
    Lyssna på vårt inre är det viktigaste i livet :)
    Ett inpirerande inlägg iaf - tack fina du :)
    Love and the best to you
    :D

    SvaraRadera
  7. Ja den där stressen eller när andra saker händer den ställer till det för en ibland.. just nu letar jag mig tillbaka till fotfästet när livet gett mig lite växtvärk (som man får när man utvecklas )

    Kramar

    SvaraRadera