Även jag får ibland fråga mig vem jag är och var jag är på väg

Ibland är jag så uppe i farten av vanlighet att jag inte ens märker min egen anpassning. Jag anpassar mig till något jag inte ens är en del av. Jag försöker vara en del av...ja av vad då ? 

Jag behöver hållbart tänkande som går i samklang med hon som är jag. Jag behöver utrymme för den unikitet som får mig att glittra i min egen karisma. Måhända låter det en aning pretto och kanske i flummigaste laget men jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag bär alltid ett slags utanförskap i min mentala ryggsäck och det är den som jag lärt mig att leva med och att leva UTAV eftersom det är i den min personlighet mynnar ut.

Det var när jag första gången insåg att jag är annorlunda, jag tänker annorlunda och jag har en tendens att liksom inte riktigt "passa in" som jag hittade hem och kunde landa i den självkänsla jag har idag. Jag är inte riktigt som alla andra och det är helt ok. 

Ibland går jag dock vilse i vardagen och låter stressen leda mig in i en fålla som gör mig obekväm och jag kan komma på mig själv med att försöka vara "oannorlunda" för att anpassas in i samhällsmallen. Jag går alltså utanför mig själv i jakten på easy way out of problems. Lite där är jag nu mina vänner. Stressen har ett grepp om min egen värdighet och jag gör saker som mina värderingar slår bakut inför. Försvarsmekanismen går in för att försöka väcka mig och få in mig på rätt väg igen. Det märker jag genom trötthet, irritation, oro och falsk marknadföring av mig själv. Men mest märker jag det nog genom den ensamhetskänsla som rinner genom mina vener eftersom jag vänt ryggen åt det jag tror på. Jag går åt fel håll helt enkelt.

Tack gode någon för att jag lärt mig tyda mig själv och tecknen på felhantering av själen. Tack någon för att vi alla har rätt att vara dom vi är och för att varje ny dag är en ny möjlighet att börja om. Vi är inte menade att alla stöpas i samma form och anpassas till en kall värld fylld av stress, prestation och plastig falskhet. Vi är sköra varelser som är menade att blomma ut i vår egen magiska och personliga glans. Världen blir ett vackrare hem att leva i då.

Så tillåt dig att vara den DU är. Dansa i solnedgången, cykla planlöst hit och dit över långa somriga cykelvägar, gå upp så sent du kan och strunta i att fixa håret och sminket för du duger exakt som du är, sätt stopp när du känner att man kör med dig på jobbet, baka dinkelfrallor på natten med öppet fönster och sommarfåglar som ackompanjemang. ja gör sånt som är du och strunta i hur det verkar eller ser ut. Livet är på tok för kort för att levas efter någon annans utstakade, stela, snäva och trista livsregler. Your life = Your choises.

På det ämnet har jag också skrivit en dikt för ett par år sedan som beskriver lite hur det kan kännas

Så står jag då här
precis mitt emellan
blottade bröstben
och himlens början
men ensam är inte stark
bara själv
så jag måste gå nu

jag vill sitta här
i mitt fönster mot universum
långt ifrån skilda vägar
och snäva synsätt

men det finns något vackert
i händer
jag förälskar mig i händer
som vågar hålla mig när jag faller
för jag faller
handlöst
genom tiden

det finns träd
som bär dina namn
och glaslika dagar
som sjunger avlagda sånger
som ingen längre minns

i erotisk rörelse
möts längtande själar
smälter samman
till mjukhetsvarm evighet
ett himlavalv från nu

och sommarens första blomma
den ska jag plocka
för kärleken
för mig
och för allt vi är
och för allt vi inte är
tillsammans


/Emma

Och du vackra, du kommer väl ihåg att tala om för din spegelbild att du är el fantastico, för det är du.
Alltid.