"Han är sin livslögn evigt trogen "

Har funderat en del om det här fenomenet att vi låtsas lyckliga
och inte vågar KÄNNA fast själen skriker "håll mig och se vad jag behöver"
Vi är så rädda att falla och tappa masken att vi hellre biter ihop tills lagningarna
spricker och käkarna knakar. Vad är vi rädda för egentligen?

Ofta knackar själen på...hårdare och hårdare tills vi hör, genom att fysisk smärta
gör sig påmind i kroppen när själen behöver omsorg.
När vi lär oss tyda signaler och känna vad vi behöver blir vi sanna i oss själva och
kan leva livet fullt ut.

Jag menar inte att vi ska fastna med någon slags offerkofta eller martyrkappa på utan snarare att vi ska ta hand om oss själva och våga vara sårbara en stund om det är det vi behöver för att komma tillbaka och glittra i vår fullaste prakt.

Det är DÅ vi kan se solen på den klarblå himlen en vacker vårdag i april och inte bara fimparna på marken som tinar fram i takt med värmen som återkommer. Det handlar ofta om val, mod och liv

Totta Näslunds underbara låt passar så bra in att citera i det här sammanhanget kan jag känna:

Ha nu en fin dag och njuuut av det vackra som dansar in i våra liv


Det står en clown i mina kläder,
svär att allting är okej,
Han låtsas solig i alla väder,
och lever lycklig utan dig,
han är sin livslögn evigt trogen,
och tror att livet är en fest

Det står en pajas i din spegel,
och döljer tårarna i skratt,
han rusar fram för fulla segel,
men ser din skugga nå ifatt

Och han har aldrig kunnat visa,
att han är sårad och försmådd
Vad än den dåren vill bevisa,
så blir han ständigt missförstådd