Men det slår mig ofta att det är så trångt, syrefattigt och så grymt lågt i tak när det handlar om Gud. Det borde vara fördomsfritt, öppet och totalt takfritt eftersom det handlar om villkorslös kärlek. Ellerhur ?! Jag är dock galet intresserad av kyrkan som rum. Som en oas att vistas i när man vill komma närmare sig själv. Men när jag hör att man inte viger homosexuella, inte får ha sex före äktenskapet, fördömer kvinnliga präster, tror att svordomar beror på nåt annat än ett outvecklat och dåligt ordförråd (för att nämna några exempel) så blir jag jävligt oreligiös och en svag sötsliskig doft av hjärntvätt anas i näsan.
Nej alla dessa funderingar har resulterat i att min tro består i en tro på mig själv, på människan , på kärleken däremellan och på att alla bär vi på vår egen gudomlighet inom oss. Om vi lär oss att stanna upp och lyssna in kan vi skapa mentala resurser som gör att vi själva hittar tron, övertygelsen och drivkraften inom oss själva när livet känns tungt.
Men som vanligt är ju det här MIN sanning. Du kan ju ha en helt annan så klart och det respekterar jag definitivt eftersom olikheter breddar och nyanserar livspaletten.
kram och kärlek