söndag 29 januari 2017

Ja jag är både rynkig, småfet och åldrad jag också men tänker inte skämmas



Här i vår del av världen gör vi verkligen allt för att försöka frysa vår ålder och hålla oss kvar i någon slags urväxt ungdom trots att vi kanske passerat både 40, 50 och 60. Att åldras är fult. Men hur blev det det egentligen. Det frågar jag mig nästan dagligen. Kanske mest för att jag själv håller på att åldras och förändras i mitt yttre skal. Jag ser ju i spegeln att rynkorna kommer och gravitationslagen gör sitt på den här kroppen som min själ har som boning. Ibland hinner jag inte riktigt med när jag tidigt om morgonen inser att ögonlocken inte alls sitter kvar där dom gjorde en gång och att halsen har fått ett nytt, lite mer hängfluffigt utseende numera. Och fort går det minsann. Tyckte nyss jag var slät som en persika.

Men om vi plockar ur det här ur sitt sammanhang och tittar på vad det egentligen innebär att åldras. Jo det innebär att vi får en chans och ett privilegium att faktiskt få leva längre än många andra som dog unga. Vi får den fantastiska uppgiften att uppleva livet ur ett klokare, mognare och mera sunt perspektiv eftersom åren gjort oss en aningens visare (förhoppningsvis) Och har ni tänkt på vad mjuk och skön en hängmage som formats av godsaker under otaliga år egentligen är. Jag menar har du känt på den med kärlek istället för fördömanden någon gång på sistone? 


Och nästa perspektiv vem i hela fridens namn har bestämt att skrattrynkor, kråksparkar runt ögonen och en och annan volang på magen måste vara fult? Tänk om det kan vara så att vi blir ännu vackrare och spännande och karaktärsfyllda med lite fartränder och volanger här och där. Vem har satt normen som vi alla tar för en sanning? Vem har lurat i oss att bli gammal måste vara förenat med någon slags ångest? 

Ok, jag förstår tanken på att livet liksom rinner ifrån oss. Den är jag självklart med på eftersom livet har så otroligt mycket roligt, vackert och skönt att erbjuda. Den slängen av ångest drabbar mig också ibland. Men varför då inte njuta "all in" av livet hela vägen istället för att sysselsätta oss med att sörja den kropp vi inte har längre. Varför inte tacka spegelbilden varenda jäkla morgon att du finns idag igen. Så länge vi inte står med i dödsannonserna i morgontidningen så har vi chansen att avnjuta ännu en dag. 

Tänk bara så fantastiskt det är att gå barfota i daggvått gräs en tidig morgon i juli. Eller hur underbart det är att avnjuta en riktigt god middag med tända ljus och energigivande samtal. Eller vakna till ystra vårfåglar som hörs genom ett öppet sovrumsfönster. Eller hur överdrivet skönt det är med ett hett skumbad med tända ljus. Eller fånga snöflingor på tungan när nysnön faller i gatljussken i december. Eller första vitsippan, chips, barnkramar, hundpussar, gräddtårta, kyssar, soulmusik, sjunga ja listan kan göras hur lång som helst. Och allt detta. Allt detta, kära vackra människa som läser detta, kan du göra lika bra MED rynkor som utan. Allt detta kan du njuta av i fulla drag oavsett om du är 25 eller 95. 

Nej låtom oss ge våra ungdomar en anledning att vilja bli gamla. Låt oss vara förebilder och åldras med värdighet. Ge skönheten ett nytt ansikte. Ett levande åldrat glädjefyllt njutande ansikte från en människa som tog chansen och levde helhjärtat hela vägen ut. Det mår låta som en sliten klyscha men skönhet kommer banne mig inifrån. Det blir mig tydligare för varje dag som går.


tisdag 24 januari 2017

Rädslan har ju en benägenhet att vara mer högljudd än modet

I "A course in miracles" så står det något om att "All healing is essantially a release from fear" 

Jag tror att vi människor bär på enormt mycket rädslor. Både våra egna som uppkommer med tiden, men också andras nedärvda rädslor som vi fått oss pådyvlade redan i tidiga år. Det kan vara från föräldrar, syskon och andra i vår omgivning. Dessa är otroligt begränsande och färgar våra val och vårt beslutsfattande i långt större utsträckning än vi anar. Ta bara rädslan för att vi tror att vi ska fatta fel beslut och ångra oss gör att vi inte fattar något beslut alls. Eller drar på det tills det är för sent. Enligt forskning så stannar vi i dåliga relationer därför att vi inte törs bege oss utanför det invanda. I den dåliga relationen vet vi ju åtminstone om hur det känns att må dåligt. Men där ute i det okända vet vi inget alls- Rädslan kickar in och vi fattar inget beslut alls utan stannar i ett slags invant vakum som dessutom till slut blir en vana. 



Eller alla dessa människor, som för övrigt är en miljon människor i Sverige, som inte trivs på sina jobb. Det är ofta av samma orsak vi inte tar tag i den biten. Rädslan kickar in och knackar oss på axeln och viskar "huvva vad läskigt att byta jobb, tänk om jag inte trivs och ångrar mig" Och så stannar vi kvar på jobbet som egentligen skaver och inte alls gör oss gott därför att rädslan är mer högljudd än modet. Och modet behöver vara större än rädslan för att vi ska våga göra den förändring vi egentligen vill. 

Alla har rädslor. Det är sunt. Det är implementerat i våra hjärnor sedan evolutionen. Vi var tvungen att känna rädsla för att kunna veta när vi skulle springa för våra liv för att inte bli uppäten av en sabeltandad tiger osv. Och våra hjärnor är ju likadana som urtidens hjärnor. Det finns ju ingen extended version liksom. 

Så att bli avstängd från rädslor är inte lösningen på detta. Jag tror personligen att medvetenhet är en möjlighet till att bättre lära sig hantera rädslor. Och framför allt att inte låta de styra oss. Att veta vad är det som styr mig i den här situationen och vad det är värt. Vi ställer ju oss ofta frågan "vad är det värsta som kan hända" och så målar vi upp ett skräckscenario och tror dessutom att den konsekvensanalysen är fakta. Men det är ju bara ett antagande utan någon som helst förankring i sanning eftersom framtiden inte ens är här. Varför inte börja fråga sig "vad är det bästa som kan hända här" och så fundera på en möjlig utgång. Detta är förvisso inte heller en sanning men chanserna ökar drastiskt att resultatet blir mer önskvärt om målet och visionen har en positiv infallsvinkel som färgar våra handlingar och val, Och rädslan backar dessutom en aning automatiskt när vi skapar ett möjlighetstänk istället för ett omöjlighetstänk. Och det som sker då är att det lämnas ett större utrymme för modet, viljan och engagemanget att kliva fram. Lite jävlaranamma helt enkelt. 

Så om du står inför ett val just nu, fundera på "vad är det bästa som kan hända" om jag fattar det här beslutet. Och måla upp en möjlig positiv utgång. Känn och smaka på det önskade målet. Och jag lovar att modet stärks en aning för varje gång du leker med den här tanken. Och smaken av önskat resultat är så mycket godare än smaken av missnöje rädslor och en sjuhelsikes massa skräckscenarier, det kan jag lova. 

Tro nu inte att jag står och viftar med pekfingret och inte bär på egna rädslor. Jag bär på massor av rädslor men jag tänker fan inte låta dom styra mig och vara en liten lort. För ni vet väl vad Jonatan sa i bröderna Lejonhjärta 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”


söndag 22 januari 2017

Nej nu får det vara färdigt med att skämmas låt oss njuta av våra kroppar istället

För sex år sedan startade jag upp min AntiJante-kollektion. En serie konsttryck med livsbejakande damer som tror på sig själva och njuter av resan vi kallar livet. 

Hur allt började 2010 kan ni läsa HÄR

Min allra första AntiJante-dam som föddes sommaren 2010

Dessa damer är så mycket mer än bara färgglada målningar. Det ligger en revolt i varenda en av dom. En kärlek till människan i allmänhet och till kvinnan i synnerhet. Jag tycker vi har skämts färdigt nu. Det räcker med fördömanden och förtryckanden av våra fantastiska kroppar. Vi kan inte gå på myten och lögnen om att vi inte skulle duga så som vi är. Våra kroppar är inte ett föremål för andras värderingar eller en produkt som ska värderas utifrån några märkliga normativa parametrar. Det kan inte vara meningen att bara för att vi inte ser ut så som media bestämt så ska vi skyla oss och skämmas. Unga flickor duschar inte efter idrotten för att dom redan skäms för hur de ser ut. Det är sorgligt. Men där måste vi vuxna ta på oss ansvaret för en förändring. 

Alla föds olika. En del är långa andra korta. En del har stora bröst andra har stor rumpa. En del är kurviga medan andra har en rakare figur. Det spelar ingen roll. Kroppen är ett rent formäventyr. Ett konstverk som är grymt spännande att upptäcka, använda sig av och njuta av. En upplevelse som vi istället kan uppskatta, vara stolta över och ta hand om, oavsett hur den ser ut. Den bär oss i ur och skur och är det mest fantastiska tempel en själ kan bosätta sig i. Och tänk så mycket njutning den kan ge oss. På egen hand eller tillsammans med någon annan. Men hur ska vi ohämmat och frigjort kunna njuta av kroppen om vi är upptagna med huruvida vi duger eller ser "snygga" ut i en viss pose eller ej.


Nej min manifestation för kroppen går vidare. Kampen för kärleken i att vi är underbara allihop precis som vi är. Numera finns mina damer i en serie konstkort. Här nedan ser du några exempel 

Jag ångrar aldrig något jag njutit av
 oavsett om det gäller skumbad, vin eller män

Klart att jag duger, och hör sen

Tjohoo vad är vi så glada över
Inte vet ja´alltid finns det väl nåt 

Och HÄR hittar ni hela kollektionen med dubbla konstkort med kuvert

Så låt oss nu fira att vi faktiskt HAR en kropp. Låt den vara mager, rund, kort, lång, ärrig, prickig, rynkig, hängig, fast , slät, knölig, åldrad, fluffig och en massa andra saker. Tänk inte om det är bra eller dåligt, snyggt eller fult. Låt den bara vara som den är och upptäck hur grymt skön den är. Det är där det börjar. Kontakta kroppen och UPPLEV den och ta hand om den istället. 

Själv är jag en fluffig dam med rejält av skavanker i lacken och det tänker jag fortsätta vara stolt över. Och provocerar det dig så har det med dig att göra, inte om min kropp

söndag 15 januari 2017

Lansering av nya motiv är som att hänga ut själen i ett öppet skyltfönster


















Resan från att jag står vid staffliet till att jag presenterar en färdig produkt är ofta lång och en aning krokig för mig. Eller resan börjar egentligen långt innan stunden vid staffliet. Den börjar oftast med en bild, en händelse, en människa eller en omständighet i mitt liv som jag känner bara måste omsättas till en målning. Något som i sin tur aktiverar en känsla som jag har ett behov av att förmedla. Det här är en utvecklande och spännande process som jag lever mitt liv igenom. Det är väldigt personligt för mig. Det låter ju lite pretto men det hjälps inte för det är så det är. 

Detta gör ju att jag känner mig skapligt hudlös när jag presenterar min konst för omvärlden. Jag gör ju det möjligt för andra att kritisera en bit av mig själv. Lite som ett själsligt skyltfönster som andra har tillgång till. "Scary" och otroligt intressant på samma gång. Bitterljuvt känsla.

Nu är det dags att presentera mina nya damer på Formexmässan 18-21 januari. Jag har den här gången använt mig av tre budskap som är viktiga för mig och som jag gärna förmedlar igen och igen. 

Stay Strong - Dream Big - Be True.

Dessa nya målningar kommer nu ut på härliga sköna kuddar att gosa ner sig med i soffan eller sängen. Snygga lite större tavlor med passepartout och svart stilistisk ram. Och goa muggar att dricka sitt morgonkaffe eller kvällste ur. 

Om du har möjlighet kom gärna och besök oss på Formexmässan i Silksflowers monter C12:41 C14:40 på . Jag kommer personligen vara där hela onsdagen och torsdagen. 

Ha de´ och jag hoppas vi ses