Rädslan har ju en benägenhet att vara mer högljudd än modet

I "A course in miracles" så står det något om att "All healing is essantially a release from fear" 

Jag tror att vi människor bär på enormt mycket rädslor. Både våra egna som uppkommer med tiden, men också andras nedärvda rädslor som vi fått oss pådyvlade redan i tidiga år. Det kan vara från föräldrar, syskon och andra i vår omgivning. Dessa är otroligt begränsande och färgar våra val och vårt beslutsfattande i långt större utsträckning än vi anar. Ta bara rädslan för att vi tror att vi ska fatta fel beslut och ångra oss gör att vi inte fattar något beslut alls. Eller drar på det tills det är för sent. Enligt forskning så stannar vi i dåliga relationer därför att vi inte törs bege oss utanför det invanda. I den dåliga relationen vet vi ju åtminstone om hur det känns att må dåligt. Men där ute i det okända vet vi inget alls- Rädslan kickar in och vi fattar inget beslut alls utan stannar i ett slags invant vakum som dessutom till slut blir en vana. 

Eller alla dessa människor, som för övrigt är en miljon människor i Sverige, som inte trivs på sina jobb. Det är ofta av samma orsak vi inte tar tag i den biten. Rädslan kickar in och knackar oss på axeln och viskar "huvva vad läskigt att byta jobb, tänk om jag inte trivs och ångrar mig" Och så stannar vi kvar på jobbet som egentligen skaver och inte alls gör oss gott därför att rädslan är mer högljudd än modet. Och modet behöver vara större än rädslan för att vi ska våga göra den förändring vi egentligen vill. 

Alla har rädslor. Det är sunt. Det är implementerat i våra hjärnor sedan evolutionen. Vi var tvungen att känna rädsla för att kunna veta när vi skulle springa för våra liv för att inte bli uppäten av en sabeltandad tiger osv. Och våra hjärnor är ju likadana som urtidens hjärnor. Det finns ju ingen extended version liksom. 

Så att bli avstängd från rädslor är inte lösningen på detta. Jag tror personligen att medvetenhet är en möjlighet till att bättre lära sig hantera rädslor. Och framför allt att inte låta de styra oss. Att veta vad är det som styr mig i den här situationen och vad det är värt. Vi ställer ju oss ofta frågan "vad är det värsta som kan hända" och så målar vi upp ett skräckscenario och tror dessutom att den konsekvensanalysen är fakta. Men det är ju bara ett antagande utan någon som helst förankring i sanning eftersom framtiden inte ens är här. Varför inte börja fråga sig "vad är det bästa som kan hända här" och så fundera på en möjlig utgång. Detta är förvisso inte heller en sanning men chanserna ökar drastiskt att resultatet blir mer önskvärt om målet och visionen har en positiv infallsvinkel som färgar våra handlingar och val, Och rädslan backar dessutom en aning automatiskt när vi skapar ett möjlighetstänk istället för ett omöjlighetstänk. Och det som sker då är att det lämnas ett större utrymme för modet, viljan och engagemanget att kliva fram. Lite jävlaranamma helt enkelt. 

Så om du står inför ett val just nu, fundera på "vad är det bästa som kan hända" om jag fattar det här beslutet. Och måla upp en möjlig positiv utgång. Känn och smaka på det önskade målet. Och jag lovar att modet stärks en aning för varje gång du leker med den här tanken. Och smaken av önskat resultat är så mycket godare än smaken av missnöje rädslor och en sjuhelsikes massa skräckscenarier, det kan jag lova. 

Tro nu inte att jag står och viftar med pekfingret och inte bär på egna rädslor. Jag bär på massor av rädslor men jag tänker fan inte låta dom styra mig och vara en liten lort. För ni vet väl vad Jonatan sa i bröderna Lejonhjärta 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”