"Jag skulle vilja vara kollega med mig därför att...."

Jag är ju en person som tänker mycket. Vänder, vrider, ifrågasätter, analyserar och håller låda där inne. Det är sådan jag alltid varit. Det tillhör nog mitt kreativa konstnärliga sinnelag. Jag läste en otroligt intressant artikel i ämnet förresten. Läs den gärna HÄR

 I den förklarar man detta så här:

"Tankeverksamheten saktar aldrig in. Den kreativas sinne drivs framförallt av en intensiv nyfikenhet och att försöka gå ned i tempo eller på något vis hitta en pausknapp är totalt omöjligt. Detta kan ibland vara utmattande, både för personen själv och människor i dennes närhet; men det är också en ovärderlig källa till roliga, galna och ofta okonventionella idéer."

Nåväl att vara en kreativ konstnärssjäl med en tankeverksamhet som aldrig saktar in leder ju också till enormt många konsekvensanalyser av allehanda slag. Och en av dessa är den som jag funderat lite på i veckan. Det är det här med hur människor fungerar och inte fungerar i grupper. Vilken plats de tar, hur de engagerar sig och hur mycket laganda och sportslighet för "laget" man känner. Det är otroligt intressant att se hur olika vi är och framför allt hur olikheterna tar sig uttryck när vi klumpas ihop i grupper. Framför allt på våra arbetsplatser. Jag arbetar ju med detta i min profession som coach och utvecklare. 

Men nu har jag ju under en tid också ingått själv i en grupp där jag är förvärvsanställd och kan se saker från andra sida så att säga. Högst nyttigt för perspektivet. Det som belysts ännu mer för mig på sistone det är att vissa människor lägger ner allt de har i sitt arbete . De investerar hela sitt mänskliga kapital för arbetsplatsen i allmänhet och för gruppen i synnerhet. Medan andra inte alls har något större engagemang i arbetsplatsens utveckling och inte heller har förmågan att se lagets/gruppens kollektiva mående. De sistnämnda anser sig heller aldrig delaktiga i den psykosociala miljön, utan bara arbetar utifrån det egna perspektivet och den egna arbetsrollen. 

De här två ytterligheterna krockar ofta, vilket är lätt att förstå. Såvida man inte har en ledare/chef som uppmärksammat detta och skapar förutsättningar och driver framåt på ett observant och medmänskligt sätt. Men jag anser självklart att varje medarbetare bär det största ansvaret i detta. 

Vem är jag på den här skalan då? Ja jag är nog någonstans i mitten. Jag anser att om jag valt att skriva på ett anställningskontrakt så har jag också valt att sälja en del av min tid till en arbetsgivare. Då är det min förbannade skyldighet att göra så gott jag kan med de förutsättningar jag har. Det bor allt en relativt hög arbetsmoral i mig. Men jag anser ändå att det bara är ett jobb - det är inte ett liv. Det får aldrig kosta min hälsa eller mitt välmående. Och jag är skyldig både mig själv, mina kollegor och min arbetsgivare att lämna platsen och skutta vidare till en annan om jag inte kan ge mitt engagemang.  Det här är varken rätt eller fel. Det är bara mitt sätt att se det hela. 

Jag tror att det är bra att med jämna och ojämna mellanrum sätta sig ner och fylla i dessa två meningar för att få en liten inblick på sig själv som kollega och medarbetare. 

*  "Jag skulle vilja vara kollega med mig därför att...." 

*  "Jag skulle inte vilja vara kollega med mig därför att..."

Men sammanfattningsvis vill jag åter igen poängtera att oj, vad nyttigt det är för mig som coach och utvecklare att ingå i ett sammanhang där det är en viss friktion och obalans för att inte bara teoretiskt erfara hur gruppsammansättningar fungerar och inte fungerar.

Vem är du på din arbetsplats och hur fungerar det hos er? 

Utförsäljning på gamla originalmålingar

Var sak har sin tid och nu är tiden över för dessa originalmålningar. De flesta har levt ett liv som original för konstryck i en viss begränsad upplaga. Vissa har inte ens varit upptryckta i kopior alls. Nu stundar nya tider med nya motiv och jag behöver rensa bort lite energier för att kunna skapa nytt :) Så nu säljer jag ut dessa original till halva priset. Jag tar 1 200,- för ett liknande original i A4 storlek på akvarellpapper annars. Nu kostar de endast 600,-/ original. Dessutom fraktfritt inom Sverige. Köper du flera får du dom för 500,-. 

Skicka mail till emma@livskrafteremma.com om du är intresserad

Först till kvarn... <3

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

SÅLD

Livets mening vecklar ut sig medan man pågår

Våren är här på riktigt. Påsken träder in med sina sedvanliga traditioner för de flesta  i vår del av världen. Jag är väl kanske inget jättestor fan av påsken som sådan. Men jag älskar god mat, sammankomster och firanden. Så varför inte fånga möjligheten när den ges. 

Solen har väckt mig tillsammans med den ystra fågelsången som trängde genom sovrumsfönstret. Vilken morgonpigg knickedick kan ligga kvar då? Inte jag iaf. Nej upp och ut. Ensampromenad och filosofistund i vitsippsbacken. Tid att låta mig och tankarna umgås utan avbrott. (Ja ok, det kom allt en liten bukett med hem till glasskålen på köksbordet också. Jag är ju fortfarande den där lilla flickan som inte kan låta bli att plocka blommor när jag ser dom.)

 Jag känner att föränderliga vindar står i färd med att blåsa in i mitt liv och jag försöker hitta något slags fäste att hålla fokus på. Jag vill stå stilla i tillit och låta livet visa mig mirakel. Men jag vill samtidigt ta kommando och hålla mig på en väg som tar mig dit jag själv verkligen VILL. Det är av stort värde att veta sitt mission med det här livet liksom. Sitt dharma. Men eftersom livets mening vecklar ut sig medan man pågår, som Sara Paborn skriver i en av sina dikter, så gäller det att inte fastna i ett slags "livslyckeletande". Man missar så lätt det gnistrande nuet då. Ja ni vet det där omtalade nuet där livet faktiskt bor. 

Nu stundar 6 dagar med promenader, yoga, måleri, alldeles för mycket kaffe, kulinariska sammankomster med alla mina skitvackra ungar, hundpussar, skrivarstunder, böcker och reflektion reflektion och ja just ja lite reflektion också.

Livet kallar

Glad Påsk 

En (livs)konstnär och mästare på så många sätt

En inspirerande liten film där mästaren Mooji skapar ett verk

En(livs)konstnär av rang på så många sätt

Här nedan också några målningar som han gjort 

Målningar som har en inneboende vackert, andligt vibrerande nerv 

Han har ett formspråk som känns ärligt och innerligt

För er som inte vet vem Mooji är så kan jag berätta att han är en andlig ledare eller guru eller vad man nu vill välja att kalla honom
Anthony Paul Moo-Young, som han egentligen heter är känd under det självtagna namnet Mooji, Född 29 januari 1954 i Port Antonio på Jamaica

För mig är han en fantastisk vägledare som besitter en otrolig vishet och klokskap. Han förmedlar en livskunskap utan pekpinnar, dogmer och märkliga förlegade präglingar.  

För mig betyder han livet i sin renaste fria form och jag har lärt mig enormt mycket av honom. Om ni är nyfikna kan ni söka på honom på Youtube. Där finns en skatt av filmer att tillgå

Det är inte den som av andra tros vara lycklig som är det utan den som själv tror sig vara det

Skissar, tecknar, målar och lyssnar på klassisk musik varvat med soul och 80-talsdisco

Det sistnämnda mest för att det är så outgrundligt bra att fuldansa 

Jag mår bra av att fuldansa och sjunga för full hals

Ge mig hän i musiken

Det lyfter min själ

Idag skiner vårsolen. Om än lite försiktigt

Det slår mig att jag trivs så innerligt här i Majorna

Min stadsdel som är lite mer som en stad i staden

Ett eget litet alternativt universum 

En plats på jorden som har förankrats i mitt hjärta

Och tänka sig, nu har det öppnat en ny konstnärshandel i mina kvarter också. Det är nog jag som haft direktkontakt med något där uppe och önskat mig det så hårt att det vara bara tvunget att öppnas en sådan butik. 

Lagen om attraktion in action

Nej, back to färger penslar och pennor nu gott folk

Kom också ihåg att det är inte den som av andra tros vara lycklig som är det utan den som själv tror sig vara det 

Ta hand om er därute - livet vill er väl 

Jag är både trasig, fransig och skev - precis som du

En av mina tegelstensmålningar som jag gjorde när jag kände mig exakt så här
"Ständig livskris men rätt skön ändå"

Att leva modigt och våga vara tacksam även när livet kärvar är inte helt lätt. Men möjligt. Att hitta tacksamheten i allt gott vi har även om allt inte är så som vi önskar. Att hitta förmågan att fokusera på det goda trots att det också finns motgång i livet är att omfamna livet som det är. Att alltid göra vad man kan  för att försöka leta efter rätt istället för att leta fel. Det finns ju ett gammalt talesätt som säger "sök fel och du skall finna" Och så är det faktiskt. Det vi väljer att aktivt fokusera på omsätts ännu mer för oss. Och det tunga får ett större omfång i vårt liv om det är det vi fokuserar på. Ja jag vet det är inte lätt men vi kan hjälpas åt och hjälpa varandra.

Det är ju faktiskt så att våra liv kommer aldrig att vara perfekta eller felfria. Inte vi heller. Vi har alla våra sorger och smärtor att bära. Det är ett pris vi betalar för att leva. Men som vi lever våra liv här i västvärlden så lever vi tämligen separerade ifrån varandra. Och på avstånd uppstår ofta en illusion om att alla andra har det bara bra. Så är det inte. Tomas Sjödin skrev så klokt en gång "Om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta."  Alla har sin beskärda del. De mesta finns i de flestas liv. Men vi har blivit experter på att dölja det bara. Alla nutida samhällsfenomen som Facebook, bloggar,  Instagram osv har gjort att vi målar upp perfektbilder både av oss själva, våra liv, vår hälsa och våra hem. Som om vi inte skulle duga om vår fransighet, trasighet och skevhet skulle blottas. Det är lite synd tycker jag. För vi har alla vår egen trasighet. Och det är min fulla övertygelse att vi skulle få kraft om vi kände att vi inte är ensamma med våra bördor och tillkortakommanden. Vi skulle liksom kunna bära tillsammans istället. 

Jag tror mycket handlar om att hjälpa sig själv att känna meningsfullhet i livet så som livet är TROTS att allt inte är perfekt eller ens bra. Att inse att livet är en gåva med både tuggmotstånd och motvind emellanåt. Om vi lyckas att ta emot livet så som livet är och möta det med tacksamhet tror jag att vi skapar förutsättningar för ett lyckligare liv. Nu är ju lycka ett tämligen kontroversiellt ord som är både vitt och brett och väldigt beroende på vems perspektiv man intar. Lycka för mig behöver ju inte alls betyda lycka för dig. För mig handlar lycka om att inte vilja vara någon annanstans än exakt där jag är - här och nu. Förmågan till närvaro i det nu som livet just nu inrymmer. Nuet är ju allt vi äger trots allt. Och om vi gör motstånd mot nuet gör vi ju följaktligen motstånd mot själva livet. 

Ett kort ur min konstkortskollektion
"Ibland behöver vi flyghjälp och låta vingarna vila"

Undrar vad jag vill säga med detta inlägg. Jag tror jag försöker mig på att säga att just nu är livet både ljus och mörker för alla och en var. Så också för mig. Ska vi ta och försöka att känna tacksamhet, kärlek och meningsfullhet ändå. (eller kanske t o m just därför) Om du väntar på att livet ska bli "bra" och värt att älskas först när allt är perfekt - sorry då får du vänta förgäves för kostnaden för resan som vi kallar "livet" är läror i form av problem, smärtor och mörker. Men i gengäld får vi uppleva skönheten i solens uppgång, våren utanför fönstret, glittret i ett barns ögon, värmen från en väns omtanke och tryggheten i att leva i ett land i fred och mycket mycket mer

Puss love and understanding - nu lever vi på med hjärtat på vid gavel - kom igen