lördag 29 april 2017

"Jag skulle vilja vara kollega med mig därför att...."


Jag är ju en person som tänker mycket. Vänder, vrider, ifrågasätter, analyserar och håller låda där inne. Det är sådan jag alltid varit. Det tillhör nog mitt kreativa konstnärliga sinnelag. Jag läste en otroligt intressant artikel i ämnet förresten. Läs den gärna HÄR
 I den förklarar man detta så här:

"Tankeverksamheten saktar aldrig in. Den kreativas sinne drivs framförallt av en intensiv nyfikenhet och att försöka gå ned i tempo eller på något vis hitta en pausknapp är totalt omöjligt. Detta kan ibland vara utmattande, både för personen själv och människor i dennes närhet; men det är också en ovärderlig källa till roliga, galna och ofta okonventionella idéer."

Nåväl att vara en kreativ konstnärssjäl med en tankeverksamhet som aldrig saktar in leder ju också till enormt många konsekvensanalyser av allehanda slag. Och en av dessa är den som jag funderat lite på i veckan. Det är det här med hur människor fungerar och inte fungerar i grupper. Vilken plats de tar, hur de engagerar sig och hur mycket laganda och sportslighet för "laget" man känner. Det är otroligt intressant att se hur olika vi är och framför allt hur olikheterna tar sig uttryck när vi klumpas ihop i grupper. Framför allt på våra arbetsplatser. Jag arbetar ju med detta i min profession som coach och utvecklare. 
Men nu har jag ju under en tid också ingått själv i en grupp där jag är förvärvsanställd och kan se saker från andra sida så att säga. Högst nyttigt för perspektivet. Det som belysts ännu mer för mig på sistone det är att vissa människor lägger ner allt de har i sitt arbete . De investerar hela sitt mänskliga kapital för arbetsplatsen i allmänhet och för gruppen i synnerhet. Medan andra inte alls har något större engagemang i arbetsplatsens utveckling och inte heller har förmågan att se lagets/gruppens kollektiva mående. De sistnämnda anser sig heller aldrig delaktiga i den psykosociala miljön, utan bara arbetar utifrån det egna perspektivet och den egna arbetsrollen. 
De här två ytterligheterna krockar ofta, vilket är lätt att förstå. Såvida man inte har en ledare/chef som uppmärksammat detta och skapar förutsättningar och driver framåt på ett observant och medmänskligt sätt. Men jag anser självklart att varje medarbetare bär det största ansvaret i detta. 
Vem är jag på den här skalan då? Ja jag är nog någonstans i mitten. Jag anser att om jag valt att skriva på ett anställningskontrakt så har jag också valt att sälja en del av min tid till en arbetsgivare. Då är det min förbannade skyldighet att göra så gott jag kan med de förutsättningar jag har. Det bor allt en relativt hög arbetsmoral i mig. Men jag anser ändå att det bara är ett jobb - det är inte ett liv. Det får aldrig kosta min hälsa eller mitt välmående. Och jag är skyldig både mig själv, mina kollegor och min arbetsgivare att lämna platsen och skutta vidare till en annan om jag inte kan ge mitt engagemang.  Det här är varken rätt eller fel. Det är bara mitt sätt att se det hela. 
Jag tror att det är bra att med jämna och ojämna mellanrum sätta sig ner och fylla i dessa två meningar för att få en liten inblick på sig själv som kollega och medarbetare. 

*  "Jag skulle vilja vara kollega med mig därför att...." 
*  "Jag skulle inte vilja vara kollega med mig därför att..."

Men sammanfattningsvis vill jag åter igen poängtera att oj, vad nyttigt det är för mig som coach och utvecklare att ingå i ett sammanhang där det är en viss friktion och obalans för att inte bara teoretiskt erfara hur gruppsammansättningar fungerar och inte fungerar.
Vem är du på din arbetsplats och hur fungerar det hos er? 

2 kommentarer:

  1. (tar gärna ansvar för småsaker som andra struntar i)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En viktig, men kanske många gånger förringad egenskap... <3

      Radera