Rädsla är rädsla oavsett vad du upplever det kan ingen ta ifrån dig

Jag försöker, så gott jag kan, att leva mitt liv utifrån ett perspektiv som känns rätt för mig, jordklotet och dess invånare. Jag är absolut ingen världsförbättrare som kan slå mig för bröstet och skrävla om att jag är någon ny amatörjesus som förändrar världen till det bättre i stora mått. Nej det handlar mer om att kunna göra det jag kan med de förutsättningar jag har. Ibland kommer jag t o m på mig själv med att skylla på allehanda saker i min iver att skyla över att jag faktiskt tänkt mer på mig än på miljön eller en behövande medmänniska. Så felfri är jag definitivt inte. Men jag gör vad jag kan och jag uppfostrar mig själv på vägen och jag inser att jag kan bli bättre hela tiden.

Något som jag däremot har fastnat lite i är när människor anser att vi västerländska invånare som har det så bra inte får känna rädsla, ångest, smärta eller liknande för "vi vet minsann inte hur det är" Dom som levt i tredje världen dom VET vad smärta är. Dom som flytt från krig VET vad riktig rädsla är osv. Det är absolut förvisso sant. Men nu kommer min poäng. Bara för att vi inte upplevt ett krig i mellanöstern så betyder det inte att vi inte vet vad rädsla är. Rädsla är ju något högst personligt och som jag upplever inuti mig utifrån en händelse som upplevs i min mentala kontaktyta. Upplevt med mina preferenser och det är en rädsla så stark som någon trots att den kan upplevas ha en till synes banal eller liten orsak för någon utomstående. Vi kan inte mäta varandras orsaker till diverse reaktioner i våra liv. Då lägger vi ju tonvis med skam och skuld på människor för att de känner det de känner. Sådant tror inte jag på. Det finns ingen mätsticka huruvida någon är mer berättigad rädsla eller inre smärta än någon annan

Däremot kan vi absolut sätta saker i perspektiv när vi ser andras fruktansvärda upplevelser. Men vi kan aldrig tala om för någon vad det är ok att uppleva eller ej. Det kan te sig banalt att vara rädd för att förlora sitt jobb eller att vår partner ska lämna oss eller att våra föräldrar inte ska acceptera oss osv men vi måste alltid få äga vår egen reaktion. Vi kan t o m ta hjälp av att andra alltid har det värre och vi kan på en tiondels sekund inse att vi har det rätt bra i jämförelse med andra men vi kan inte skuldbelägga någon för dess känslor. 

Sedan kan jag tycka att vi kan öppna våra hjärtan, plånböcker och sinnen för behövande medmänniskor i världen på ett mycket bättre sätt än vi gör idag. Men jag tror inte att lösningen är att vi inte får känna det vi känner eftersom andra har det så mycket värre. Jag tror på att vi tar hand om oss så att vi kan vara den ställföreträdande styrka och kraft som många behövande inte besitter. Jag tror på att vi ska hjälpa varandra och det gör vi inte genom att skuldbelägga oss själva. För skuld och skam det har vi så mycket med oss i våra arvsynder ändå - det blir ingen hjälpt av.

Om du är rädd så är det det du upplever just nu oavsett vad det handlar om.