Frid-tid och solhälsa

 Från morgonens kontemplerande "insupningspromenad" kommer dessa bilder. Så outgrundligt magiskt vackert. Tänk att ha ynnesten att bo så att man under en och samma promenad har en nyvaken stadsdel som säger god morgon utanför fönstret och dessutom kan meditera med utsikt över hamninloppet och känna havsdoften och ändå lunka fram över ängar och genom skogsbryn. Jag tänker ofta att det har ramlat ner ett litet paradis där jag bor. Jag är så tacksam.

Att kliva upp i ottan och möta dagen genom att öppna hjärtat och släppa in det nya och släppa taget om det gamla. Umgås med naturen och stillheten. Det är nödvändigt för mig. Ibland hinner jag inte det och jag känner en enorm skillnad direkt. Jag måste hålla mig själv i handen på livsvägen för att kunna hålla min egen takt. Jag är inte gjord för att hålla det tempo som de flesta i vårt samhälle gör idag. 

Men eftersom jag är en passionerad konstnärssjäl så vill jag så mycket och gärna allt på en gång. Jag brinner ju gärna för saker. Och jag förstår att det gör mig till en sådan som också löper större risk att "brinna upp". Det är därför jag måste vara medveten och hålla tillbaka mig lite så att jag befinner mig kroppsligt och mentalt på samma plats. Det är ju av stort värde för mig att hinna LEVA mitt i livet. Inte bara springa och springa för att prestera och se resultat. Mina resultat består av att jag inte presterar utan EXISTERAR så starkt att jag lämnar utrymme och tid för själva livet att visa mig vad jag behöver se

Jag behöver stanna och ta in alla goda saker som kommer till mig också. Verkligen ta med mig det vackra in i framtiden. Den här veckan har hittills bjudit på både ris och ros, som sig bör. Har ni tänkt på vad lätt det är att ta med sig riset och glömma rosen. Jag försöker alltid göra det omvända. Jag tittar på vad som var jobbigt och vad jag behöver lära mig av det. Sedan tackar jag och gör vad jag kan för att släppa taget om det. Det här har inte varit en självklarhet eller på något sätt lätt för mig. Jag är i grunden en ängslig person som lärt mig leva på ett sätt så att ängsligheten blir en gåva istället för en börda. Jag brukar säga att jag fostrat mig själv. 

Sedan lyfter jag upp det goda och ser vad jag kan lära mig av det och försöker ta med mig så mycket jag bara kan. Stannar upp i vad det härliga gör med mig och fyller på så sätt upp mina sinnen och minnesbanken med det jag VILL ta med mig. Ju större utrymme mentalt vi skapar för något desto större omfång får det ju självklart inom oss

Det är också viktigt att stanna i intet. Att stänga av, logga ut och släcka ner en liten stund för att låta tankarna vila. Sitta tills det blir tyst där inom. Försöka ta sig till platsen som är motsatsen till tanke. Det här är inte alltid lätt. Men att bara sitta fyller alltid någon slags funktion. Att hämta andetagens djup och bara följa den egna pulsen. Ingen prestation eller resultat. Bli ett med något större. Och att göra några solhälsningar med hamninloppet som kuliss en morgon som denna är ljuvligt och självsnällt bara så.

<3 Frid-tid <3