Kom låt oss leva oss rakt igenom livet med allt vad det innebär - det är nu det händer

Att leva i det samhälle vi idag tillsammans har skapat är inte lätt, Men ingen har heller förmodligen sagt till dig att det här med liv skulle vara en lätt match eller piece of cake. Livet är i mångt och mycket både tufft, smärtsamt och otroligt svårt att förstå. MEN det betyder inte att det inte är värt att leva och älska för det. Jag tror att den dagen vi människor inser att livet gör ont som fan men det är också den största gåvan av alla ja då...först då kan vi börja uppskatta alla dess olikfärgade och fantastiska nyanser. 

Om vi tror att lycka är det samma som utebliven smärta eller hinderbefriade vägar så springer vi ett meningslöst lopp i vår iver efter välmående och s k lycka. Själva definitionen av lycka torde väl dessutom för övrigt vara en av de mest kontroversiella och svårdefinierbara av alla begrepp. Samtidigt är det något som faktiskt berör oss alla på ett eller annat sätt. Det är också min starka övertygelse att vi alla söker lycka medvetet eller omedvetet till och från under livets tidsaxel. 

Jag arbetar ju själv med personlig utveckling och livsglädje i vardagen men jag tror på äkta lycka genom smärtsamhet, jag tror på tilltro genom medmänsklig ömhet, jag tror på livsglädje genom tårar av smärta och jag tror definitivt på kärlek till själva livet genom att våga vara naket sårbar inför det livet vill visa oss. Jag tror inte på ständig käckhet, oavkortad glädje eller positivism utan gräns när livet serverar käftsmällar. Jag tror inte att vi måste le när själen gråter. Jag tror på att vi måste låta oss vara ibland och att om vi släpper taget om att allt ska vara perfekt, lätt och strålande så kommer vi hitta nycklarna som ger oss styrka att våga möta det tuggmotstånd vi måste ta oss igenom.

Jag tror att om vi vågar känna oss rakt igenom sorg, smärta och jävlighet så lär vi oss också omfamna och älska oss själva och har lättare att ta emot det motsatta med öppet hjärta. Alltså att ta emot kärlek, glädje, eufori och hänförelse. Hur ska vi annars kunna känna igen hänförelse om vi inte vet hur det känns att befinna sig i dess motsats. Hur vet du vad som är ljus om inte mörker funnits. 

Jag tror att nutidsmänniskan här i väst också blivit så profan och sekulariserad att vi försöker hitta tilltro till livet genom att inte riktigt leva livet. Vi kör lite lightversioner för att inte bli så sårbart äkta i mötet med oss själva, omgivningen och själva livet. Förr hade man tilltro till Gud och kyrkan på ett annat sätt än idag. Kanske också därför som new age har fått ett så stort uppsving de senaste åren. Vi behöver något att befästa vår vilsenhet omkring när vi själva inte riktigt orkar bära oss genom livets svårigheter. Det här är självklart en väldigt hemsnickrad utvärdering som totalt saknar forskningsbaserade bevis men som det heller inte kräver "rocket science" för att räkna ut.

Vad vill jag säga med detta då. Jo att jag tror att vi skulle må så bra om vi fick tillåta oss själva att må lite kasst emellanåt. Om vi lärde oss älska livet även, eller kanske t o m på grund av, motgångar och väghinder. Lära oss omfamna alla känslor som vi känner och öppna upp oss för allt som livet har i beredskap för oss. Men även tillåta oss att gå lite bananas i vällust, kärlek, glädjeyttringar, hänförelse, knasigheter och frihet. Jag tror att vi tillknäppta svenskar skulle behöva skita i konventioner, invanda mönster, normativa vanor och nedärvda präglingar och bara gå all in på varje dag så som den är och gilla livet helhjärtat från början till slut. Den uppskattningen är banne mig livet värt

Låt oss höja musiken, hissa flaggan och hångla upp livet mot en vårsolssmekt husvägg nu när maj är som vackrast - livet är NU