tisdag 5 maj 2015

Att vara trött på sitt alldeles egna sätt


Att 30 000 springer in i väggen med ful fart varje år i Sverige är ingen nyhet och gör heller ingen förvånad. Stress är vår tids folksjukdom. Och jag är helt övertygad om att den är farligare för vår hälsa än vi idag bevisligen vet. 

Många av mina klienter och kursdeltagare som jag arbetar med idag har problem med just detta. Det är inte lätt att leva efter sin egen kompass i en värld som kräver alltmer av oss. Vi lever i ett tempo som ständigt accelererar. 

Det jag också har märkt det är att när någon nämner att den är trött och känner sig slutkörd så drar omgivningen ofta paralleller och jämför med sig själv. Om person B är trött så hör jag ofta person A säga "ja men hur kan hon "gnälla" och vara så trött, herregud jag gör ju så mycket mer än hon" Men ingen i världen kan bedöma hur mycket någon annan orkar och inte orkar. Jag tror att det här är en faktor till att många människor kör på längre än vad de egentligen mäktar med. Men min stressnivå kan bara ge utslag i min kropp och enligt min alldeles egna högst personlig barometer. Det är så otroligt egocentrerat att nämna sig själv som mätsticka gällande andras ork och arbetsbelastning. 

Tyvärr upplever jag det här själv just nu. Jag har nämligen kört på lite för hårt på sistone. Min kropp försöker signalera och säga att vi börjar gå mot "reserven" nu. Det känner jag eftersom jag ständigt måste hämta andan via tunga andetag, kan inte höra flera ljud samtidigt, lättstött och allmänt trött och utmattad. Jag känner igen signalerna. Time to rest...

När detta uppstår föds det alltid en märklig tanke i mig. Jag tänker att folk borde ju sluta fråga mig om allt nu när de vet/ser hur trött jag är. Men det är ju självklart inte andras jobb att se det. Det är ju jag som måste sköta min egen gränspostering och lära mig säga N E J även om det är saker som är roliga, känns viktiga, eller att jag vill hjälpa dom som verkligen behöver mig nu. När orken är slut så är orken slut. Då måste jag fylla på mina bränsleförråd annars blir jag liggandes med näsan i vädret och då blir det definitivt inget gjort. 

Det är inte andras jobb att känna av min inre kompass. Det är faktiskt bara mitt. Däremot om man omger sig med människor som ständigt tänjer de här gränserna åt en genom att intala en att det är nog inte så farligt. Du kan väl ställa upp och bara göra det här och det här och det här osv, ja då får man kanske vara mer bestämd eller välja bort dom en liten stund tills man känner att orken återvänder. Och oftast tas ett vänligt men bestämt nej emot på ett bättre sätt än ett irriterat och uttröttat ja (som egentligen är ett förklätt nej) 

Så nu beger jag mig ut så mycket som möjligt i naturen och samlar kraft. Det är min absolut bästa terapeut. Jag är ju en naturnörd (förvisso en urban sådan)  med vildhjärtiga inslag som behöver sitta i det största vardagsrummet av alla - nämligen naturrummet. Att lyssna på vinden som sjunger i trädkronorna och ackompanjeras av koltrastens stämsång är ren kontemplation. Känna doften av jord och ligga i gräset och beskåda molnformationer ger mig åter den insikt, utsikt och tillförsikt jag behöver.



6 kommentarer:

  1. Det du skriver träffade mig rakt i hjärtat... just detta med gränsdragning och tydlighet... att säga nej till saker är något jag jobbar hårt på, men det är ju trotts allt så förtvivlat svårt!..
    sen just insikten om, att omgivningen inte alltid märker.. och inte egentligen heller har någon skyldighet att märka av hur individen mår... det är något att tänka på lite extra det.... att försöka vara så tydlig det bara går och att verkligen försöka ta sig själv på allvar... <3

    tack för dina inspirerande ord ohc taknar!

    SvaraRadera
  2. Pirjo Brandestam5 maj 2015 03:31

    Gud så bra skrivet Emma. Jag befinner mig också där nånstans. Det är inte för att jag jobbat för mycket utan har haft den ena sjukdomen efter den andra. Att dessutom skada foten och hoppa omkring på kryckor är ingen hit. Det här är väl saker som man gärna inte pratar om för vem vill lyssna på andras sjukdomar men jag känner mig också dödstrött men tvingar mig ut varje dag. Som det är nu så kan jag inte vara så mycket i naturen för kryckorna men att bara komma ut och andas luft hjälper lite mot tröttheten och man känner sig lite nöjd med sig själv. Har precis kommit in och träffade en trevlig bekant ute. Bara ett trevligt samtal med någon kan rädda stunden.
    Nu skall jag ta mig en stor latte och se vad facebook bjuder på idag ;)
    Tack för din kloka text och njut av livet i naturen.
    Kram <3

    SvaraRadera
  3. här och nu. andas och NEJ är mina matran mellan varven. att jobba heltid som jag gör nu tillfälligt är inte min melodi.
    att springa är det jag vill - helst två gånger om dagen. då blir jag en glad jeanette och mamma <3

    SvaraRadera
  4. Så sant! Jag har också känt mig helt slutkörd under en längre tid....så jag försöker ta det lite lugnare. Om jag säger att jag vilar överdriver jag men jag försöker åtminstone ta det lite lugnare....Massor med kramar till dig och de dina i Götet. "Ta det lugnt, ta ett TOY" <3 <3

    SvaraRadera
  5. Ja det är så viktigt men så svårt det där med gränser och nej... och att inte jämt vara så "duktig"...

    SvaraRadera
  6. Tack för dina kloka ord! Känner mig också såå trött efter den ena sjukdomen efter det andra, mamma som lämnat jordelivet och fullkomligt fullt ös på jobbet - alltid någon sjuk och ofta ingen vikarie. Det är precis som om mitt kropp skriker ut att det är dags lugna ner alltihopa. Å, när jag nu sitter här, febrig igen kommer insikten om hur omöjlig hela ekvationen är. Kändes såå skönt att få läsa dina ord just idag, jag vet ju att det är mitt ansvar att ta hand om mig själv, men det är svårt när man vet att ens kollegor går på knäna. Det blir liksom en ond cirkel. Men kroppen är vis, den vet vad jag behöver. Tack Emma för du delar dina upplevelser med oss! Vi behöver varandra för att påminna oss om att vi först måste ta hand om oss om själva, sen
    kan vi finnas för andra. Stor Kram

    SvaraRadera