"Du får ingen ny värld om du inte vågar ta den själv "

Ja som ni märker hamnar inte bloggen på första plats på prioriteringslistan i mitt liv just nu. Vet inte varför men jaja allt har sin tid och just nu är det mycket tankar och planer som tar fokus i mitt liv. Håller också på att förbereda olika workshops, kurser och föreläsningar som ska äga rum här under hösten. Det är så roligt att kunna dela med sig av sådant jag tror på och som kan så små frön i andra och t o m eventuellt förändra och förbättra livskvaliteten. 

Jag är fortfarande i någon slags transformationsfas när det gäller min roll som föreläsare och kursledare känns det som. Och jag iakttar mycket som omger mig på olika sätt. Jag känner in åt vilket håll jag går och om det ligger i enlighet med MIG och mina inre grundläggande värderingar. Det är så enormt viktigt att jag kan stå stadigt i det jag förmedlar. Dock kanske inte så förbaskat "bredbent" stadigt om ni förstår hur jag menar. Jag måste inte vara en förstå-sig-påare och definitivt inte ha några pekpinnar utan mer en modig utforskare som tillsammans med mina medmänniskor hittar intressanta vägar att leva livet på. Jag måste tro på det jag pratar om men jag måste inte ha alla svaren. Det är dock av vikt att jag skapar insikter i andra som det sedan är upp till var och en att utveckla. Det är viktigt för mig att på ett naket sätt dela med mig av mina upplevelser och sedan tillsammans med dessa erfarenheter använda de verktyg jag tillskaffat mig för att hjälpa andra nå personlig och högst individuell utveckling.

Jag funderar också mycket på min roll som coach. Det är ju lite inne idag att arbeta som coach inom alla möjliga och omöjliga områden och ibland står många av dessa mig upp i halsen. Facebook kokar fullkomligt över att "nyfrälsta" coacher som VET vägen för alla andra. För mig upplevs många av dom som rena hovleverantörer av plattityder och klyschor. Men egentligen saknas innehåll och substans när det väl hamnar i ett skarpt läge. Budskapet är inte riktigt applicerbart i livet när vardagen attackerar.

 Ja jag är också ICF-certifierad coach och ja jag anses nog också ingå i det här gänget av positiva personliga utvecklare av idag. Men jag måste ändå sticka ut hakan säga att alla som kan kalla sig coach idag egentligen pysslar med något helt annat om man tittar på det med lite konstruktiva och kritiska ögon. Eftersom det finns en viss trendfaktor i coachyrket så ploppar det upp framgångskåta förstå-sig-påare som är mer fokuserade på att bli uppskattade än att uppskatta, som gärna vill göra sig själva till små-jesusar för att dom VET hur människor ska leva sin liv. Men jag är mycket tveksam till att dom vare sig kan knalla runt på vatten eller egentligen har en aning om hur andra ska leva sina liv. 

Att coacha handlar inte ett smack om att jag vet hur du ska leva ditt liv. Att coacha handlar om att lyssna och ta in för att sedan hjälpa dig att lyfta fram dig själv och DIN EGEN potantial som underlättar för dig att skapa ditt liv så som du vill ha det. Att coacha handlar om att ha förmågan att INTE vara en förstå-sig-påare utan att istället lägga bort sina egna värderingar, tyckanden, tänkanden och istället skapa utrymme för dig som klient att utvecklas. Min agendan ska kliva tillbaka till förmån för klientens agenda. Mitt ego ska vara upptränat att backa och kliva ner ifrån scenen för att istället låta klienten ta så stor plats på scenen att den själv tar kommando i sitt liv och därigenom kan uppnå önskade mål och intentioner. En bra coach vågar ställa de där frågorna som skaver lite och utmana för att skapa förändring. En coach med självaktning är nyfiken för klientens skull - inte för sin egen. Att coacha på ett bra och kreativt sätt handlar om att vara så trygg i samtalet och relationen att förtroendet för klientens egen kapacitet är så stort att man själv bara lutar sig tillbaka och följer klientens vilja, riktning och livsflöde. 

Jag som coach ska inte göra klienten beroende av mig, utan istället göra klienten beroende av sig själv. Eller rättare sagt så mycket vän med sig själv att den sedan kan hitta verktygen, styrkan och modet att uppnå sin mål i stort och i smått.

Jag tror på coachyrket och jag VET att det är ett outstanding fantastiskt arbetsredskap och samtalsprofession som kan uppnå enorma framsteg. Om det används på rätt sätt vill säga. Ett coachande förhållningssätt är ett fantastiskt sätt att möta livet och sina medmänniskor på. Och om alla lärde sig lyssna och ta in den de pratar med utan att döma, bedöma eller värdera så skulle samhället se ut på ett helt annat sätt än vad det gör idag. 

Jaha nu stack jag ut hakan igen som sagt. Jag tror att det beror på att jag tänker högt och sorterar tankar om hur jag vill arbeta härifrån och framåt. Vem jag vill vara som medmänniska, föreläsare, coach, konstnär och författare. Det är ju av stort värde för mig att vårda MIG och inte gå vilse i något slags vårdande av BILDEN av mig. En markant skillnad för att bli trygg i vem jag är, vad jag sänder ut och hur jag sedan upplevs. Till syvende och sist tror jag det handlar om att jag fortfarande går på minor, lär mig nya saker, gör misstag och hittar nya insikter som utvecklar mig. Och tillsammans med detta ständiga lärande är jag evigt tacksam att jag får dela denna skola med andra som också lär sig (och mig) hur livet kan levas och icke levas

Love to you all och puss och kram