Det som är vackert kan sippra igenom exakt var som helst i livet och förgylla, förhöja och förenkla

När man promenerar med hund i 7 km så hinner man tänka en hel del. Det är skönt för tankebanken och trasslet som är däri att göra dessa ensamma tankepromenader med jämna och ojämna mellanrum. Det som uppkom idag är hur fascinerad jag är över att jag faktiskt tycker att även det som gemene man anser som fult är vackert. Och ibland kanske ännu vackrare än det som man traditionsenligt anser är just vackert och underskönt. Jag har ju skrivit innan här på bloggen att jag faktiskt i ärlighetens namn kan skriva under på att min attraktionspunkt gällande män ligger mycket högre hos män med karaktär, skönhetsfel och en hejdundrande karisma än hos män som är solariebruna, perfekt, muskelstinna, fåfänga och innehar en platt utstrålning som mest är fokuserad på huruvida de ser bra ut eller inte. Det triggar ingenting hos mig om inget trillar utanför "normal-mallen"

Har också skrivit på FB om att jag förespråkar att vi alla kan känna glädje, livskraft och kärlek mitt i allt det som inte är supervackert, perfekt, glimrande och inredningstrendigt. Att vi kan låta skönhetsgränsen sprängas och faktiskt se det värdefulla och vackra i att vi HAR tvätthög för det innebär att det finns någon i vår närhet att tvätta åt, eller att vi har en tvättstuga med tak över eller att vi har två ben och armar som gör att vi kan tvätta. Att det kan vara enastånde underbart att hela hallen belamrad av tonårsbarnens skor och tillhörande grus för det betyder att just ditt liv begåvats med tonåringar som vill vara i ditt hem. Betänk alternativet. Eller att blommorna vissnar, kattlådan är full, att hunden bet sönder en sko nu igen, att grannen tjatar om den där förb...gårdsstädningen på fredag osv osv. Men det är ju DÄR livet bor. I rörelsen. I själva livsrörelsen som förhindrar stagnation och icke utveckling. En alldeles vanlig dag med alla mer eller mindre önskvärda händelser och företeelser är LIV och den absolut i särklass största gåvan. 

Bad hairdays, rynkor, grått hår, ärr, finnar, fettvalkar och vad det nu må vara vi räds och försöker fly - det är OCKSÅ liv och en del av det vackra i våra unikiteter. Vi ÄR olika och födda som original. Men vi gör allt vi kan för att försöka bli stereotypa kopior av varandra med hjälp av mode, botox, fettsugning, solarie, lyft och allt som jag nu inte ens kommer på. Allt för att "någon" (läs samhället) har bestämt vad vi ska tycka är skönhet och vackert. Självklart upp till var och en att tycka vad som är vackert. Frihet är underbart. Men jag kan inte sluta fascineras över alla som ena stunden säger att "vi duger som vi är" och nästa sekund opponerar sig över någon annans utseende och undrar hur sjutton vederbörande egentligen ser ut....osv..."Om man är så där fet kan man väl ändå inte spränga i sig i vita tighta byxor" eller "men herregud där går han med skinnbrallor trots sin ålder, inte snyggt med sådana kläder i hans ålder" Dubbelmoralen blir väldigt påtaglig kan man säga. Det är ju sådana uttalande som orsakar Jantelag och motsäger allt "good enough" och duga-som-vi-är-snacket.

Nej vi borde ge oss så mycket självkärlek och egenvärde att vi tillåter andra att vara vackra i sig själva så som de är. Då kommer de att göra samma sak med oss. Goes around comes around. Det börjar ju alltid någonstans. Vi borde vända upp och ner på skönhetsträsket och bredda boxen radikalt. Släppa in livet så som livet ÄR och älska villkorslöst även om det tillkommer tuggmotstånd i vardagen. Vi borde också se det vackra och undersköna i tvätthögsvardagens gåva. Inse gemenskapen i att allas liv är lite tilltufsat, kantstött och avskaft men ENORMT värdefullt och vackert ändå. Det är en ynnest att kunna njuta av en väldoftande parkros och känna dess kronblad mot överläppen när man insuper doften en ljum sommardag med julivindar i håret. Men det är lika störtskönt att dra på sig gummistövlarna och gå under ett paraply och lyssna på himlens alla droppar en tidig morgon i oktober. Det är skönhet för mig tillsammans med en diskbelamrad diksbänk och en rockspelande granne och ett dammigt vardagsrumsgolv.  Blanda ihop det, ruska om det och öppna upp för att livet är så jävla enastånde i alla nyanser. Det handlar för mig om att inta ett perspektiv som får livsandarna att dansa i takt med den egna livspulsen. 

Alla måste få tycka som de vill. Älska det dom vill och känna sig vackra i vad dom vill. Alla måste få vara den de vill vara för annars går vi ju bara runt och är små skuggor av varandra utan tydliga konturer för omgivningen att förhålla sig till. Alla är OK och vad som är skönhet är upp till betraktaren. Perfekt eller operfekt spelar mindre roll bara det är sant mot jaget istället för en anpassning till omgivningen. Och vad är perfekt kan man undra?

Nu blev det ett spretigt inlägg utan större redigering och censur. Kontentan är att det finns som vanligt inga rätt och/eller fel. Det finns bara olika sätt att leva och ibland behöver jag sticka ut hackan och vara lite obstinat. Det är också då jag inser bloggens värde och syfte för i ärlighetens namn har jag funderat över det de senaste dagarna.