I mina vener rinner poesi

Foto : Josephines Foto

Nej min kära vänner, nu var det länge sedan jag publicerade min poesi här på bloggen. Jag vet att inte alla gillar eller förstår sig på poesins uttryckssätt. I mina vener rinner det alltid poesi så jag kan inte låta bli att dela med mig av mina ord emellanåt. Jag har för avsikt att ge ut en diktsamling inom kort också. Manuset ligger faktiskt färdigt redo att skickas till förlag som känns intressanta. 

Det poesin gör för mig är något som det vardagliga språket inte klarar av. Jag finner ofta att vardagssnacket är för snävt och trångt för att kunna uttrycka det som jag innerst inne bär på. Ni vet längst in där hjärtat är som skörast och känslorna som närmast. Då drar jag fram det poetiska melodiska och totalt fria uttryckssättet ur bakfickan för att lättare få fram det jag vill förmedla. Förmodligen den obotlige romantikern i mig som behöver stimuleras. 

Vad vet jag....

Jag har alltid haft lite svårt för det här med verklig(het)

jag håller mina sanningar 

och min glasklara intrikata ton 

när ljudet inte längre når fram 

med all litenhet och slitenhet 

mitt sköra nakna jag 

blottar själaskärvor i motljus 

där substans ger perspektiv 

karvar av det ytan förskönar 

släpper in liv i sprickor av vardag 

ibland behöver jag det karga 

det rena 

det sanna i ruiner som aldrig ljuger 

jag behöver slå mig sann 

mot det som aldrig någonsin vinner 

det sanna i att vara operfekt vacker 

och min sårbarhet nära 

hålla rädslan i handen 

när jävlighet drar vapen 

det finns ingen sanning 

bara himlar att tro på 

You can´t put life on hold eller kom så lever vi som fan

dö inte inte så förbannat i gryningsljus och vardagsmagi. håll dina andetag intill revbens exkluderande puls. bara håll. att låtsas är att svika (sig själv). så lyft dina drömmar ovan ytans spegelstjärnor och låt bara tiden stå förutan. det minsta vi är skyldiga dem är att tro på dem. för kroniska drömmare som oss ryms hela jävla himlen på jorden. i tystnad känner jag dina intrikata rädslor skrattar dansande på slaka linor i hopp om att falla. falla. falla handlöst genom skikt efter skikt. så dö inte ifrån dig själv nu igen. medan livet fortfarande äger en puls. dagarna skänker chans efter chans. inget är så ärligt och levande som du. och inget är så smärtsamt som att dö inuti själva livet. så kom och släpp ut alla regnbågsfjärilar över nattfjärden där livsandarna fortfarande väntar.