Vi vet ju inte hur det är att bo i någon annan - vi vet bara hur det är att vara oss själva

Ibland tänker jag lite för mycket. I know. Men vem skulle jag vara utan alla mina spretiga tankar under kalufsen. Thats who I am. Det har jag skrivit om många gånger på bloggen. Några tankar som cirkulerat de senaste dagarna är huruvida vi människor dömer, bedömer och värderar varandra utifrån våra egna preferenser. Det är lite synd och jag kan undra vad det bottnar i. Ingen vill ju bli dömd av någon annan men ändå dömer vi gärna andra. Problemet är oftast att vi själva inte märker det. Vi möter någon i förhållande till oss själva istället för att möta alla fritt och värderingsfritt och bara i förhållande till dem själva. Vi tänker "jaha så där gör hon - så skulle då jag ALDRIG göra. Det verkar inte vara riktigt klokt" eller "Va, har han lagt så mycket pengar på en SÅN grej, herregud hur tänkte han då, det skulle då jag ALDRIG göra" eller kanske värst av alla " hon säger att hon är så jäkla trött och håller på att köra slut på sig själv. Det kan ju inte vara möjligt så lite som hon har att göra. Jag har då minsann alltid haft så mycket mer att göra men inte har jag gått in i nån vägg minsann heller" 

Nehej men det är ju med VÅRA mått mätt det. Vi vet absolut inte alls hur det är att bo inne i någon annan. Vi kan aldrig veta vad som grundar andras val, vad som ligger bakom, hur de egentligen mår, vilka mentala strider de utkämpar osv osv

Vi drar nog alla lite till mans på oss små glorior och vingar emellanåt när vi tror oss veta lite bättre än andra eftersom vi tar oss rätten att döma andras handlanden, beteenden och ageranden trots att vi inte vet vad som ligger bakom. Jag är inte bättre än någon annan där, men jag jobbar på det. Kanske därför jag skriver om det också. Ibland gör vi kanske dessa egna bedömningar och värderingar av andra då vi får en svag släng av någon slags avundsjuka och andra gånger av rädsla och ovetskap tror jag. Jag tror inte någon gör det av avsiktlig elakhet utan kanske mer som sagt av ovetskap eller gammal vana. Jag tror banne mig på det goda i människan och jag vägrar ändra mig där. För det skulle betyda syniskhet och det vill jag inte drabbas av. 

Sen finns det en annan kategori som är, som jag brukar kalla det, framgångsallergiska. Alltså de klarar inte av att det går bra för andra. Så fort någon blir riktigt framgångsrik eller påtagligt otroligt nykär och lycklig eller stormrik så börjar avundsjukans doft sprida sig och vi "plockar ner" denna någon genom att förtala denna. Det är som om vi tror att jorden resurser inte skulle räcka till alla. Om det går bra för Persson så kommer det att gå åt pipsvängen för mig. Eller om Johnsson blivit SÅ snygg så blir ju jag genast inte snyggast längre och åker ner från tronen. SÅ DUMT. Det är ju runt dessa framgångsmänniskor vi kan lära oss jättemycket. Det är ju något dom har som vi kan "smittas" av. De är kanske också glada, lyckliga och sprider goda energier.  Kanske finns det något knep vi kan ta del av eller en härlig story dom kan dela med sig av. Vi kan ju t o m glädjas tillsammans. Jag tror inte framgångsallergiker är sämre människor de heller. Här vilar nog kanske en gnutta rädsla, ett kryddmått osäkerhet och en skopa jantelag. Who knows. Det finns gott i alla. (det måste det göra)

Nej jag tror att om vi alla slutar döma och bedöma våra medmänniskor så vågar vi vara oss själva. Det måste nog börja där tror jag. Om det då innebär att vi på något sätt blir annorlunda jämfört med den stora jantelags-massan så är det mod. Då menar jag självklart inte att vi ska sträva efter att vara annorlunda, per definition. Det skulle ju innebära att vi strävar efter att vara något vi inte är eller vill vara. Nej jag menar om vi vågar vara oss själva och detta innebär att vi avviker från mängden och människor rynkar på näsan åt oss men vi är trygga i oss själva ändå ja då är det mod för mig. Eller kanske mera frihet. För mig är det här extra viktigt, men det finns en story bakom det, och den vet ju inte ni eftersom ni inte vet hur det är att bo i mig, som jag skrev om i början på inlägget:) 

Walk a mile in my shoes before you judge me...är ett bra ordspråk i sammanhanget

Jag tror att det är viktigt att vi vågar vara de unika varelser vi faktiskt i grunden är. Alla nyanser, färger, former och personligheter behövs. Det skapar den balans vi ständigt eftersträvar. Tänk om alla skulle vara och se ut som jag. Haha herregud då skulle det inte finnas ett enda onödigt häftigt halsband, snygg sjal eller fina Converse att tillgå i affärerna för det skulle alla gå omkring i då. Ingen skulle heller ha någon vidare ordning på sina papper och vara okristligt morgonpigga och sjunga opera i duschen. Hemska tanke (eller kanske inte)

Nåväl kom ihåg att det här är mitt sätt att se på saker och ting och det behöver absolut inte vara ditt. Plocka med dig det som känns bra för dig och lämna resten därhän. Olikheter berikar

kram