Sommarens lata dagar i skuggan kan börja

Det är samma glädje som när en unge får ett paket från en leksaksaffär när ett paket från Adlibris dimper ner hos mig

Sommarläsningen kan börja

puss och kram

<3

Vi vet ju inte hur det är att bo i någon annan - vi vet bara hur det är att vara oss själva

Ibland tänker jag lite för mycket. I know. Men vem skulle jag vara utan alla mina spretiga tankar under kalufsen. Thats who I am. Det har jag skrivit om många gånger på bloggen. Några tankar som cirkulerat de senaste dagarna är huruvida vi människor dömer, bedömer och värderar varandra utifrån våra egna preferenser. Det är lite synd och jag kan undra vad det bottnar i. Ingen vill ju bli dömd av någon annan men ändå dömer vi gärna andra. Problemet är oftast att vi själva inte märker det. Vi möter någon i förhållande till oss själva istället för att möta alla fritt och värderingsfritt och bara i förhållande till dem själva. Vi tänker "jaha så där gör hon - så skulle då jag ALDRIG göra. Det verkar inte vara riktigt klokt" eller "Va, har han lagt så mycket pengar på en SÅN grej, herregud hur tänkte han då, det skulle då jag ALDRIG göra" eller kanske värst av alla " hon säger att hon är så jäkla trött och håller på att köra slut på sig själv. Det kan ju inte vara möjligt så lite som hon har att göra. Jag har då minsann alltid haft så mycket mer att göra men inte har jag gått in i nån vägg minsann heller" 

Nehej men det är ju med VÅRA mått mätt det. Vi vet absolut inte alls hur det är att bo inne i någon annan. Vi kan aldrig veta vad som grundar andras val, vad som ligger bakom, hur de egentligen mår, vilka mentala strider de utkämpar osv osv

Vi drar nog alla lite till mans på oss små glorior och vingar emellanåt när vi tror oss veta lite bättre än andra eftersom vi tar oss rätten att döma andras handlanden, beteenden och ageranden trots att vi inte vet vad som ligger bakom. Jag är inte bättre än någon annan där, men jag jobbar på det. Kanske därför jag skriver om det också. Ibland gör vi kanske dessa egna bedömningar och värderingar av andra då vi får en svag släng av någon slags avundsjuka och andra gånger av rädsla och ovetskap tror jag. Jag tror inte någon gör det av avsiktlig elakhet utan kanske mer som sagt av ovetskap eller gammal vana. Jag tror banne mig på det goda i människan och jag vägrar ändra mig där. För det skulle betyda syniskhet och det vill jag inte drabbas av. 

Sen finns det en annan kategori som är, som jag brukar kalla det, framgångsallergiska. Alltså de klarar inte av att det går bra för andra. Så fort någon blir riktigt framgångsrik eller påtagligt otroligt nykär och lycklig eller stormrik så börjar avundsjukans doft sprida sig och vi "plockar ner" denna någon genom att förtala denna. Det är som om vi tror att jorden resurser inte skulle räcka till alla. Om det går bra för Persson så kommer det att gå åt pipsvängen för mig. Eller om Johnsson blivit SÅ snygg så blir ju jag genast inte snyggast längre och åker ner från tronen. SÅ DUMT. Det är ju runt dessa framgångsmänniskor vi kan lära oss jättemycket. Det är ju något dom har som vi kan "smittas" av. De är kanske också glada, lyckliga och sprider goda energier.  Kanske finns det något knep vi kan ta del av eller en härlig story dom kan dela med sig av. Vi kan ju t o m glädjas tillsammans. Jag tror inte framgångsallergiker är sämre människor de heller. Här vilar nog kanske en gnutta rädsla, ett kryddmått osäkerhet och en skopa jantelag. Who knows. Det finns gott i alla. (det måste det göra)

Nej jag tror att om vi alla slutar döma och bedöma våra medmänniskor så vågar vi vara oss själva. Det måste nog börja där tror jag. Om det då innebär att vi på något sätt blir annorlunda jämfört med den stora jantelags-massan så är det mod. Då menar jag självklart inte att vi ska sträva efter att vara annorlunda, per definition. Det skulle ju innebära att vi strävar efter att vara något vi inte är eller vill vara. Nej jag menar om vi vågar vara oss själva och detta innebär att vi avviker från mängden och människor rynkar på näsan åt oss men vi är trygga i oss själva ändå ja då är det mod för mig. Eller kanske mera frihet. För mig är det här extra viktigt, men det finns en story bakom det, och den vet ju inte ni eftersom ni inte vet hur det är att bo i mig, som jag skrev om i början på inlägget:) 

Walk a mile in my shoes before you judge me...är ett bra ordspråk i sammanhanget

Jag tror att det är viktigt att vi vågar vara de unika varelser vi faktiskt i grunden är. Alla nyanser, färger, former och personligheter behövs. Det skapar den balans vi ständigt eftersträvar. Tänk om alla skulle vara och se ut som jag. Haha herregud då skulle det inte finnas ett enda onödigt häftigt halsband, snygg sjal eller fina Converse att tillgå i affärerna för det skulle alla gå omkring i då. Ingen skulle heller ha någon vidare ordning på sina papper och vara okristligt morgonpigga och sjunga opera i duschen. Hemska tanke (eller kanske inte)

Nåväl kom ihåg att det här är mitt sätt att se på saker och ting och det behöver absolut inte vara ditt. Plocka med dig det som känns bra för dig och lämna resten därhän. Olikheter berikar

kram

Döm ingen på förhand - du vet aldrig när du möter en ängel

Den här målningen är född ur en känsla av att vi alla bör möta varandra med ett öppet hjärta efter bästa förmåga. Ibland har vi dåliga dagar och stänger ner vår utstrålning för ett tag. kanske behöver vi göra det emellanåt. Men om vi mestadels öppnar upp och ser vem vi möter så kan så många magiska möten skapas. Vi kan möta så många klokheter och visa människor i vardagen om vi bara tillåter andra att vara som de ÄR och möter dem där de befinner sig och inte där i vill att de ska vara i förhållande till oss själva. 

"Livet är ett enda stort mirakel om vi bara kan se bortom all märkligt spektakel" läste jag på FB igår. Det kan nog stämma rätt bra.

Vi ser inte alltid vingarna på de vardagsänglar vi möter. Men vi känner alltid kärleken om vi vågar släppa in den

Puss kram och understanding

KONST-igheter som skapar eftertryck och avtryck är äkta konst om man frågar mig

Att skapa från hjärtat är inte alltid lätt. Men alltid rätt. Ja om man ser det från mitt perspektiv vill säga. Jag älskar konst som kommer från en punkt inuti en annan människa. När någon ger den yttre världen en inblick i dennes inre värld. När man ger ett uttryck för det där som kanske inte alltid kan sägas med ord. 

Den fanns en tid när jag såg på konst på ett helt annat sätt. Jag tyckte bara att det som var vackert eller tekniskt välgjort och estetiskt komponerat var bra konst. Det kan det väl förvisso vara. Det bästa med konst är ju att det är upp till betraktaren att avgöra vad som är bra eller dåligt.

Idag finner jag konst som berör på ett eller annat sätt som bra konst för just MIG. Konst som antingen upprör, berör, skapar glädje eller eftertanke är bra konst. När någon, via sitt uttryck, lyckas kliva rakt innanför mina mentala gränsposteringar och bara berör ja, då finner jag det som riktigt bra konst. Om det sedan är estetiskt vackert eller nästintill fult spelar mindre roll för mig idag

När kreativiteten fått leva loppan hos skaparen utan yttre begränsningar osv ja då kan resultatet få ett personligt och unikt uttryck. Det är därför jag kan tycka att det är lite märkligt med fenomen som t ex Idol där någon ska sitta och bedöma och döma ut någons uttryck och kreativitet. När andra sätter tak på någons personliga sätt att förmedla en konstform. Nja jag tror inte riktigt på konceptet. Sen erkänner jag att jag tittat både en och flera gånger. Men det beror på att jag älskar musik och oupptäckta förmågor.

Nåväl nu har jag totalt glömt att kommentera mina nya målningar som jag lagt upp här idag. Haha typiskt mig att ta tag i en tanketråd och sen spinner jag en hel tröja på det och glömmer totalt vad jag skulle säga från början. Det här är alltså mina nya änglar som landat på mina målardukar. Den stora är född ur tanken att vara HÄR OCH NU. We only have control over two moments in our lives - here and now. Ja det enda vi har faktiskt

All lycka

Att ha livet som en lekplats

Har ni tänkt på vad mycket här i livet som är allvarligt. Det är inget jag riktigt kan förlika mig med. Jag gör det förvisso själv emellanåt. "Allvarlar"till livet alltså. Av rena farten, trots att jag inte vill eller är bekväm med det. Herregud kära ni, vi kommer ändå aldrig från det levande. Fäll ut vingarna och flyg, spring barfota, skratta dig toktrött, älska med hjärtat vidöppet, ät det du älskar, säg till de vackra att de är det, ge bort saker och pengar - det kommer nya, dofta på blommorna - det fyller dina sinnen med må-bra-hormoner. 

Fredrikshavn kyrka

Kruttornet i Fredrikshavn

Ibland är det som om vi människor (läs svenskar) tror att bruttonationalprodukter, pensionsparanden, vett och etikett, deklarationer, struktur, organisationer, materiell status, kalkyler och fina titlar är det enda som ger livskraft här i livet. Vi springer våra arma ben av oss för att skapa det "där" som någon före oss bestämt är status, välfärd och samhällsriktigt enligt den stora massan. Vi går artigt och jäkligt mellanmjölks-ordentligt i raka led och gör som vi tror är riktigt. 

Anders poserar framför en träskulptur i Fredrikshavn

Olivia har det gott på¨färjan

Måste det inte vara viktigast att vi tar hand om själva livet och inte bara lever för att uppfylla en massa konstruktioner om livet som gör att vi blir "älskade" av dem som inte har vett att älska oss som vi ÄR

 Se bara hur vi springer rakt in i väggar, brinner upp och faller ihop på löpande band. Lite som att vi springer och springer och till slut springer vi om oss själva på raksträckan utan att ha tagit notis om vad som var livet medan det pågick.

Det jag vill komma till är inte att vi ska strunta i att arbeta eller att ta ansvar. Tvärtom ska vi självklart jobba och ta ansvar. Men HUR gör vi det? Borde vi inte använda livet lite mer som en skön lekpplats. Ett forum för härlighet. Livet är en fantastiskt gåva, och just VI fick chansen den här gången att förvalta det på bästa sätt så varför inte göra det helhjärtat. Varför inte hälla lite mer kärlek i organisationerna och bry oss lite mer om varandra t ex. Varför inte införa speciella tyck-om-dig-rundor i slutet på varje avdelningsmöte. En runda där man går laget runt och säger en bra egenskap med medarbetaren till höger om oss. Tar 1 sekund per person och det ger massor tillbaka. Eller börja varje morgon med att krama om varandra när man kommer. Det frigör oxytocin och försätter oss närmare varandra på ett medmänsklig sätt. Vi tillbringar ju trots allt mer vaken tid på våra arbeten än vi gör hemma. Förgyll den efter bästa förmåga.

Vi delar upp livet i vardagar och icke vardagar. Vi laddar dessutom ordet vardag med en viss negativitet. Men jösses alla dagar är ju ett enda stort mirakel som vi borde applicera så mycket kraft och värde i som det faktiskt är värt. Var-dag betyder ju faktiskt var dag. Alltså varje dag = de dagar som vi kallar livet. Fånga dem - lev dem. Se livet som en fantastisk lekplats med utrymme för kärlek, skapande, kreativitet, glädje och omtanke. Omfamna stunden och gå all in.

Min midsommar har varit lite som en lekplats. Nu har jag ju tur att ha nära och kära omkring mig som är bra lekkamrater här på livsresan. Så själva midsommaraftonen bara njöt vi, skrattade, regnpromenerade och hade det gott. Igår på midsommardagen tog vi båten över till Danmark och bara va, som det så populärt heter. Strosade omkring i Fredrikshavn och flamsade runt även där i ett lätt regn. När himladropparna avtagit slog vi oss er på en bänk och pratade om livet en stund till vi sedan hamnade på en mörk och gemytligt småsunkig engelsk-inspirerad pub för en god Irish Coffe innan återfärden mot svensk vatten. 

Botaniska Trädgården

Botaniska Trädgården

Den här morgonen tog jag cykeln över Slottskogen och gick helt ensam i Botaniska Trädgården och hänfördes av den FANTASTISKA frikostiga skönheten som serveras där. Inte en kotte hade hittat dit mer än fåglarna och jag. Kände mig som en prinsessa insläppt i en saga. Vilken underbart härlig start på en alldeles ovanligt vanlig söndag. En dag att ta i sin famn och bara älska. Jag kan bara säga att jag är hög nu igen. Hög på livskraft och glad att jag har vett att ha hela livet som en galen och skön lekplats där nyfikenheten är drivkraften.

Alternativa midsomrar är också midsomrar

Om man har sitt ursprung från Dalarna och numera är en exilkulla boendes i västkustens vackra huvudstad så går tankarna en sån här dag till barndomens midsomrar med folkdräkt, dans kring stången, spelemän som filade på sina felor natten lång och glada barn med blomsterkransar i håret. Säga vad man vill men nog är midsommarfirandets mecka ändå Dalarna. 

Jag har som lite äldre tonåring också tältat i Leksand och Rättvikstrakten och firat tillsammans med tusentals andra ungdomar i dagarna tre. Då jäklar var det fest kan tilläggas och jag är glad att jag upplevt även detta med allt vad det innebar

Visst är det nåt visst med årets längsta dag och nog är det lite magiskt att plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden. Kanske också t o m springa över sju gärdesgårdar för att sedan drömma om sin tillkommande kärlek. Nu ska här tillägga att en riktig gärdesgård är ett slags hägnad byggt av parvis uppsatta lodrätta störar av gran eller en som sedan hålls ihop av vidjeband och däremellan flätas störar lite snett diagonalt däremellan som skapar ett slags staket. Göteborgarna har nämligen fått för sig att gärdesgård är en stenmur. Haha...det vet väl varje dalkulla med aktning att en redig gärdesgård är byggd i gran eller en. Den första har faktiskt hittats i Leksandstrakten och tros vara från 1000-talet. Nåväl vi dalmasar och kullor är nog rädda om våra tradition och kulturhistoriens värde. 

Hej hopp knätofs, dalahästar och hopp över gärdesgårdar i midsommartid :)

Dock behöver det här med alla dessa aftnar nyanseras lite och därför tänker jag publicera några ord som Ma Oftedal skrev på Facebook igår som var så klokt:

MIDSOMMARPANIK ?

Till dem som redan nu känner panik inför den stundande Midsommarhelgen, som inte har en majstång att dansa runt, barnbarn att hoppa grodor med, inte kan eller vill dricka snaps, ingen vänkrets i Skärgården att besöka, inte ens orkar eller kan sitta på en stol och titta på när andra roar sig – vill jag säga: Grattis!

Du slipper! Alla dessa ”aftnar” är ofta överskattade, på gränsen till stresskollaps, utarmande både ekonomiskt och själsligt. Njut av att du inte behöver fundera på om du ska pussa folk en, två eller tre gånger på kinden, vara för överklädd eller underklädd, ha rätt present med dig eller att jordgubbstårtan ska säcka ihop.

Man kan om man vill bestämma sig för att ta hand om sig själv sin själ denna helg, kanske göra ett visualiserings-collage, plocka fram sin gamla bibel eller annan andlig litteratur. Kanske har du någonting du vill måla, eller snickra, eller varför inte sy en ny gardin. 

Orkar man inte med det, så finns många andra på Facebook som också känner sig ensamma. Ta chansen och våga klicka på ”gilla” där ingen annan gjort det, våga kommentera, kanske skicka ett meddelande eller en app till någon annan som behöver tröst. Det finns så mycket kärlek i den här världen, både att få och att ge!

/Ma Oftedal

Så nu återstår bara för mig att önska alla en trevlig midsommar och kom ihåg att man måste inte göra som alla andra. Gör vad du vill med denna dag precis som du kan göra med alla andra dina livsdagar. Själv ska jag äta gott, plocka blommor och pussa småprinsar. Och imorgon njuter jag hav och drar till Danmark en sväng. Så kan man också fira midsommar

Love och ha det gott denna årets längsta dag

Vackert trots skavanker

Den här vackra turkosfärgade koppen har varit min favorit ända sedan jag köpte den i second hand affär för nåt år sedan. Den stod där på hyllan och ropade på mig. Nu har det hänt sig så att någon har famlat med disken och slagit av örat på min keramiska favoritskönhet. Tror ni att jag slänger den ändå? Nix. Det är som om jag älskar den ännu mer med sin personliga touch.

Jag drar den här parallellen till oss människor. Vi har alla s k fel, defekter och tillkortakommanden. Vi kan vara vackra i vår egen personlighet ändå. Lär dig älska dina personliga och unika defekter. Det ger dig karaktär och unik skönhet

Hylla din skönhet så som du är

Puss

Hur jäkla vacker och sprudlande vill du bli som äldre

Jag skriver ju ofta om vikten av att LEVA sig genom hela livet och inte bara överleva, bita ihop och kämpa på. Jag har ju också ett budskap som jag ofta förmedlar om att vi är vackra som vi är och att ålder är ett tecken på mognad, skönhet, vishet och utstrålning. Jag älskar vackra äldre människor som bär uttryck och kroppar med karaktär. En av mina förebilder är 73-åriga skönheten Beatrix Ost

Hon är mer levande än många trötta 25-åringar som uttrycker sig vara för gamla för än det ena och än det andra.

Något annat vi ofta hör är också att vi är "för gamla för att bära vissa kläder" och "i min ålder så kan man väl inte..." Vilken kvalificerad crap och förlegad jantelagstrams. Usch. Nej fram för med personlighet och vacker mognad. Vi ska bära det vi tycker är vacker för då BLIR vi vackra oavsett om vi är 14, 32 eller 91. Det låter som en klyscha men det är dagens absoluta sanning.

Hur jäkla vacker kan en 73-åring egentligen vara
Underbart

Snacka om att bära sig själv med stolthet
(jantelag...hej då)

Jag tänker också på gårdagens lilla besök i min atelje som gjorde mig så inutiglad. Jag stod där i min ensamhet och målade för glatta livet när det plötsligt knackar på den låsta dörren. Där ute står en väninna från min hemstad Ludvika och strålar i all sin glans. VILKEN TOTAL ÖVERRASKNING. Jag blev så glad att ord känns futtiga. Hon är 65-årig otroligt vacker parant kvinna som är mycket yngre i sin utstrålning, sitt förhållningssätt och sin klädstil än månbga 40-åringar. Herregud vad jag älskar människor som är i livsflödet och inte utanför. Ta bara hennes 3-månaders resa som hon gjorde förra året till Cypern. Helt alena tar hon sitt pick och pack och åker dit för att njuta av livet, bekanta sig med sig själv och uppleva Cypern under tre månader. Me like. 

Beatrix säger:
"Jag tror att de flesta människor ger upp när de blir äldre. På något sätt bör du alltid
vara lite kär och aldrig säga att jag inte kan ha det på grund av min ålder . "
Där har vi nåt att lära och ta med oss genom livet

Vem har sagt att sådant bara ska göras av ungdomar. Och förresten var slutar ungdomen rent mentalt egentligen.... Kan det inte vara så att en del människor behåller en ungdomlighet genom hela livet. En fräschör som sedan kombineras med en erfarenhet och mognad och skapar de där människorna som utstrålar någonting alldeles extra. Ja jo jag tror nog att det kan vara så när jag tänker efter

Life is good - enjoy the ride all the way

När sommaren smeker sinnen och solen värmer huden

En av de bästa sakerna med att bo på västkusten är nog närheten till havet. 

Igår fick mina vintertrötta fötter äntligen komma ut och njuta av det sköna och härligt kyliga havsvattnet

Doften, vågskvalpet, horisonten, snäckorna och alla vackra havsslipade trädbitar och stenar som flyter iland intill strandkanten. Jag är som ett barn när jag ivrigt springer omkring och plockar fynd. Sonen skrattar och ruskar på huvudet när jag överförtjust hittat en ofantligt vacker slipad liten trädbit som är som ett konstverk i sig. Det är inte klokt vad mycket vacker konst naturen skapar alldeles av sig självt

Att sitta och njuta av varandras sällskap med vågorna som bakgrundssorl är inte helt fel. Det är sådant som man sparar i minnesbanken för minnen värda att komma ihåg.

Det är nåt visst med dagar då himmel möter hav och dagarna är evighetslånga

Vi nordbor samlar energi och kraft inför den mörka årstiden och fyller på våra depoter med nytt härligt må-bra-bränsle

Jag vet att jag säger lika om alla årstider men den finns en förälskelse mellan mig och den svenska sommaren

Ett sätt att se på oss själva, vår omgivning och det vi kallar liv

Innan jag hade sett "Eternal sunshine of a spotless mind" kan jag inte säga att jag var speciellt överförtjust i Jim Carey. Idag har jag en annan syn på denna amerikanske skådespelare. Han har mycket vettigt att delge oss och han har en sund inställning till det vi kallar liv.

Ta er gärna sju och en halv minut och ta en titt på denna lilla filmsnutt och nyansera era vardagstankar en aning. Jag säger inte att det ÄR så här som Jim säger men...det är ett sätt att bemöta livet och vem kan bevisa att det INTE är så här

Go bananas bland dukar, penslar och färgburkar

"Because it´s magic" Den här målningen blir som alltid vad betraktaren laddar ner i den.
Den kan vara en vänskapstavla och den kan vara en syskontavla eller en pride-tavla. För mig handlar den om när att älska rakt upp och ner är det viktigaste och riktigaste 
Välj själva

Jag håller på att gå totalt bananas bland dukar, penslar och färgburkar här. Kreativiteten bara sprudlar och bubblar som sockerdricka. Fan, rätt ut sagt, vad jag har längtat efter den här kreativiteten. Det är fundamentalt och härligt att skapa utifrån inre platser där tankar om perfektion och att leva upp till andras förväntningar totalt saknas. Jag bara tokskapar det som ÄR och . Jag leker också med lite olika uttryck som legat och ruvat inom mig ett tag. Nu blir resultaten med abstrakta och naivistiska. Känner mig för tillfället less på s k "självklar" konst. Sådan konst som på något sätt är anpassad till en publik.

"Peace love and understanding"
Om att den friden vi söker utanför oss själva
oftast finns inom oss själva

"Tillsammans" Denna målade jag igår och den blev såld redan innan
den torkade. KUL

När ett inlägg värmer själen mer än sommarsolen

Betänk nu att ni kommer hem från jobbet. Lite trött. Lite svettig. Slår dig ner framför datorn en snabbis. Och så upptäcker ni det HÄR inlägget på er egen dotters blogg

Ja vad säger man KÄRLEK KÄRLEK och sen lite KÄRLEK på det

Så ljuvligt med lite regndanspromenader

Att vandra i regnet och njuta av den totala grönskan är som ren näring för min själ. Och för kroppen med för den delen. Doften, känslan och luften gifter sig så bra när sommarregnet spelar smattersymfonier på min uppfällda regnhuva. Herregud vad jag älskar dagar som dessa. Naturen doftar så mycket av sig själv och vad är mer helande än naturen liksom

I´m siiinging in the rain...just siiinging in the rain

Magin som träder fram i en tiondels sekund när ställt om fokus

Här sitter jag en alldeles ovanligt vanlig torsdagsmorgon och har det gott. Fönstret på glänt och ett försiktigt sommarregn som ljuder som en symfoni i bakgrunden. Favoritfrukosten är framdukad. Den består av kanelkysst amatörlatte i favoritkoppen (som egentligen är en tekopp men vad bryr väl jag mig om det) äggröra och keso. Och tankarna som gör mig sällskap idag är att jag igår åter igen fick erfara det här med att om vi stirrar oss blinda på en dörr som stängts bakom oss så missar vi de dörrar som faktiskt kan öppna sig framför oss. Eller t o m som i detta fallet man missade dörrar som redan stod på vid gavel och bara väntade på att bli upptäckta. Det är så magiskt och underbart härligt när man får erfara detta. Den här personen var bara ett samtal ifrån en ny lycka och hela livet ändrade färg på en tiondels sekund.

Tittar du bakåt utan att du tänker på det? Kom då ihåg att det förflutna har vi redan lämnat så försök ställa in fokus mot ett annat håll. Har kanske du också dörrar som står på vid gavel i väntan på dig att upptäckas.

Kom också ihåg att de drömmar du har, har kommit till dig av en orsak. Ge dem en chans i alla fall. Alltid kommer det något utvecklande ur ett försök att göra sig själv en tjänst. Om vi inte försöker får vi aldrig veta.

Ha en fin och njutningsfull torsdag. Förgyll den efter bästa förmåga. Varje stund kan antingen vara lärorik och intressant eller bara jäkligt trist och avslagen. Välj inställning och position. I nuet finns livet. Det andra är bara rekvisita eftersom framtiden inte existerar och det förflutna passerat. Och framför allt stirra inte på dörrar som stängts då kan du missa de dörrar som öppnats

Puss och kram

När den inre kreativiteten tagit tjänsledigt

När man är en konstnärssjäl som arbetar med skapande och tappar kontakten med den inre inspiratören eller rena kreativiteten känns det nästan som om man blir halv. Eller jag får väl tala för mig själv här. JAG känner mig halv och det lägger sig ett slags dovt obehag mellan huden och själva mig. låter lite flummigt men jag får inte fram någon mer konstruktiv och enklare förklaring. Det är vad som skett med mig nu. Ofta beror detta på att jag varit för långt från penslarna eller skrivandet för lång tid. Jag liksom tappar förbindelsen med mig själv på ett djupare och renare plan. 

Jag har åter igen undermedvetet försökt skapa genom att låta någon annans konst inspirera mig, och sedan applicera detta i MIN konst. Men hallå - att jag aldrig lär mig. Det fungerar inte att skapa konst utifrån för min del. Det jag förmedlar måste komma från min innersta kärna och vara en produkt av MIG. Annars är det ju inte ett uttryckssätt utan bara en efterkonstruktion av någon annans uttryckssätt, och det är jag inte alls intresserad av att pyssla med

Nej skärpning Emma Karlsson och måla bara sådant som är fött ur dig själv. Och sluta genast att tro att det finns genvägar till dig själv och din egen sanna kreativitet. En del gör sannerligen inte ett misstag EN gång utan flera gånger för att vara riktigt säker liksom. Haha, jaja sådan är tydligen jag. Nåväl vem är perfekt. Eller som en klok författare skrev en gång "Du behöver inte vara perfekt för att vara alldeles underbar" 

Att bloggen inte alls är speciellt väl omhändertagen på sistone beror också på bristen på inre kreativitet, tid och inspiration. Jag förstår om ni tror att jag nästan glömt av den. Men det har jag inte och förhoppningsvis  kommer den också att bli mer frekvent uppdaterad 

Puss och kram på er

I mina vener rinner poesi

Foto : Josephines Foto

Nej min kära vänner, nu var det länge sedan jag publicerade min poesi här på bloggen. Jag vet att inte alla gillar eller förstår sig på poesins uttryckssätt. I mina vener rinner det alltid poesi så jag kan inte låta bli att dela med mig av mina ord emellanåt. Jag har för avsikt att ge ut en diktsamling inom kort också. Manuset ligger faktiskt färdigt redo att skickas till förlag som känns intressanta. 

Det poesin gör för mig är något som det vardagliga språket inte klarar av. Jag finner ofta att vardagssnacket är för snävt och trångt för att kunna uttrycka det som jag innerst inne bär på. Ni vet längst in där hjärtat är som skörast och känslorna som närmast. Då drar jag fram det poetiska melodiska och totalt fria uttryckssättet ur bakfickan för att lättare få fram det jag vill förmedla. Förmodligen den obotlige romantikern i mig som behöver stimuleras. 

Vad vet jag....

Jag har alltid haft lite svårt för det här med verklig(het)

jag håller mina sanningar 

och min glasklara intrikata ton 

när ljudet inte längre når fram 

med all litenhet och slitenhet 

mitt sköra nakna jag 

blottar själaskärvor i motljus 

där substans ger perspektiv 

karvar av det ytan förskönar 

släpper in liv i sprickor av vardag 

ibland behöver jag det karga 

det rena 

det sanna i ruiner som aldrig ljuger 

jag behöver slå mig sann 

mot det som aldrig någonsin vinner 

det sanna i att vara operfekt vacker 

och min sårbarhet nära 

hålla rädslan i handen 

när jävlighet drar vapen 

det finns ingen sanning 

bara himlar att tro på 

You can´t put life on hold eller kom så lever vi som fan

dö inte inte så förbannat i gryningsljus och vardagsmagi. håll dina andetag intill revbens exkluderande puls. bara håll. att låtsas är att svika (sig själv). så lyft dina drömmar ovan ytans spegelstjärnor och låt bara tiden stå förutan. det minsta vi är skyldiga dem är att tro på dem. för kroniska drömmare som oss ryms hela jävla himlen på jorden. i tystnad känner jag dina intrikata rädslor skrattar dansande på slaka linor i hopp om att falla. falla. falla handlöst genom skikt efter skikt. så dö inte ifrån dig själv nu igen. medan livet fortfarande äger en puls. dagarna skänker chans efter chans. inget är så ärligt och levande som du. och inget är så smärtsamt som att dö inuti själva livet. så kom och släpp ut alla regnbågsfjärilar över nattfjärden där livsandarna fortfarande väntar. 

Så dansade hon ut i vuxenlivet med stolthet i blick och ett modigt hjärta

Bilden tagen av Josephines Foto

Så var det då dags för denna unga tös att ta studenten och sätta punkt för en fas i sitt liv, och bege sig in i en ny fas som vi i folkmun benämner vuxenlivet. Vad det innebär vet egentligen inte jag eftersom jag fortfarande inte är riktigt vuxen trots 44 jordesnurr i erfarenhetsbanken. Men vem bryr sig väl om det. Att vara en smula barn är att vara verkligt vuxen, om man frågar mig.

Nåväl nu är det i alla fall dags för denna strålande stjärna på min livshimmel att med vidöppet hjärta bege sig ut i det vi kallar vuxenlivet. Och med vidöppet modigt hjärta kan jag verkligen stryka under, för den här damen har alltid varit nära det som är viktigt på riktigt. Hon har alltid engagerat sig för de människor som behöver henne och ställer upp för alla om det så är det sista hon gör. Hon är kärlek personifierad och vågar stå upp för sådant hon tror på. Hon har alltid backat för sådant som är fake och falskt och hon har vänt ryggen redan som mycket liten flicka till det som inte är viktigt på riktigt. Hon har fått några smällar av livet men alltid rest sig upp med ett stort knippe positivism i bakfickan.

FRIHET
Bilden tagen av Josephine Foto

Ingen jag känner är mer naken i sitt förhållningssätt till livet än min Olivia. Hon var inte gammal när hon klev in i köket där vi satt några grannar och pratade om en annan granne som inte var med för tillfället. (I ärlighetens namn hade nog samtalet karaktär av skitsnack) Kavat kliver hon fram och ställer sig bredbent och tittar alla i ögonen och säger -"Om den här personen var här nu, skulle ni verkligen säga de här sakerna om denne då?" De orden gav mig insikt och jag förstod redan där och då att det här är en renhårig unge jag fått äran att få älska i livet.

Olivia med bästa vännen Sara
Bilden tagen av Josephines Foto

Nu har hon tagit studenten och ska snart fylla 19 hela år. Kära älskade stolta vackra unge. Må lyckan vara din ledstjärna och låt ingen någonsin göra om dig och tro att du måste vara som den stora massan. Fortsätt istället vara en ledstjärna för andra som inte vågar tro på sig själva när livet blåser i motvind. Fortsätt vara den vackra själ du är, som har modet att leva med hjärtat vidöppet och passionen brinnande som en flamma i livsvimlet. Du är unik och världen behöver DIG

Jag älskar dig och GRATTIS till studenten

Äkta "vara"

Jag brukar säga att om jag kan investera en bit av mig själv i det jag gör så gör jag det rätta. Om jag däremot har svårt att lägga ner en bit av mig själv i det jag gör så är jag ute på fel väg och trampar omkring igen. Det händer än i dag, tro mig. Jag är en rätt så impulsiv och spontan person så det är så lätt att jag svarar JA i rena brådrasket utan att känna i magen om det är rätt för mig eller inte. Ibland säger jag fortfarande ja till något jag inte vill för att slippa såra någon annan. Här ska dock tilläggas att jag har blivit mycket bättre på detta de senaste åren. Jag drar alltid i "time out"-bromsen om jag tvekar inför något som jag fått en förfrågan om. Sen går jag in i mig själv och känner efter om det är mitt sanna JAG som svarar på detta eller om det är en förminskad dela v mig som svarar ja för att inte göra någon annan besviken.

Men om vi tänker efter så är det väl egentligen inte alls skoj om någon gör saker fast dom inte vill, bara för att inte vi ska bli sura eller ledsna. Nej jag föredrar att andra säger JA när dom menar det och NEJ när dom menar det. Tydliga konturer att förhålla sig till. Det har gjort att jag faktiskt också vågar säga nej betydligt oftare idag än jag gjort tidigare. 

Vi ska ju komma ihåg att ett ärligt NEJ är bättre än ett oärligt JA. Och om vi säger nej till någon annan betyder det att vi säger ja till oss själva. Den vi har det främsa ansvaret för trots allt. Kontentan av det blir att vi mår bättre själva och skapar en bättre stämning även för vår omgivning.

 What goes around comes around.

Så när jag känner att jag gör något halvhjärtat där inte själen samverkar så lyser oftast varningslampan för att jag går emot mig själv och mina grundläggande behov och värderingar

Därför brukar jag också ofta se när mina målningar har en bit av mig själv investerade däri  och jag har målat från hjärtat och inspirationen är sprungen ur mina innersta rum. Resultatet får ett mera originellt uttryckssätt då. Ibland lurar jag mig själv att måla något som jag tror att omgivningen förväntar sig. Det syns direkt på resultatet och nerven i målningen. Antar att vi pratar om äktheten i själva skapandeprocessen. Och om vi drar en parallell till själva livet så tror jag att vi kommer närmare vår egen personliga förnöjsamhet och lycka om vi har en äkthet i skapandeprocessen av våra liv. Jag tänker högt här men för MIG känns det i alla fall så. Vikten att vara sann mot sig själv i sina val, förhållningssätt och relationer