En lovsångsblues till den gula skönheten

Ibland undrar jag vem som kom på att maskrosen skulle föraktas och gå under benämningen ogräset från h-vete. Jag håller ju som vanligt inte med. Som om solen landat på jorden endast i syfte att ge av sin skönhet är maskrosen vacker för mig. Jag har alltid älskat dessa generösa solgula blomsterdrottningar som klär hela vår natur när våren gör entre. Jag vet mycket väl att Frk Maskros anses vara ett ogräs och att de flesta föraktar henne. Jag tillhör inte de flesta (som vanligt) Jag plockar dom t o m och lägger i vackra bad i gamla emaljtvättfat med stenar i botten och flytande värmeljus och maskrosor. Sen bryr jag mig obefintligt om det är trendmässigt korrekt eller ej. Vackert är det för mig och det räcker. För att inte tala om kransar av maskrosor att hänga i håret. Det är ju så vackert att jag nästan blir rörd.

Att vi dessutom kan äta dess klorofyllrika och nyttiga blad i sallad gör dem bara ännu mer åtråvärda för mig. När de sedan övergår till den skiraste fröboll som lämnar fjäderlätta frön i sommarvinden får de ett nytt liv av skönhet. Det är som ett naturens konstverk i sig

Jag tror det är vår präktiga perfektionshysteri som gör att vi hatar dem därför att de gör att våra gräsmattor inte blir golfgreensperfekta och jämngröna. Skit i det och njut av det vackra gula ögongodiset även på gräsmattan. Jag tror att vi gråaktigt, kärva nordbor behöver lite mer färg i vardagen

Så varför inte gå ut runt knuten och plocka en vacker bukett maskrosor och förgyll köksbordet med...det tänker jag göra. Gratis njutning och fröjd för både öga och själ. Allt måste ju inte alltid vara som det alltid varit för att någon bestämde något för länge sedan. Och man måste inte tycka som alla andra för att vara ok. Jag gillar både regn, pölsa, ruiner och rost och ingen stilpolis har då arresterat mig för detta ännu, trots att det strider mot det "vanliga" tänket.