Vi bär alla vår egen "sanning"

Jag köpte "Faktum"(Göteborgs gatutidning till förmån för de hemlösa i ett arbete att hjälpa dem mot ett bättre och mer värdigt liv) igår, som i detta nummer hade vår stads ikon Håkan Hellström som huvudperson. Jag kan vara ganska fascinerad över hela det Hellströmska fenomenet. Jag tokgillar hans texter och känner en samhörighet med andan och nerven som hans konstnärliga musik lämnar efter sig. Jag kan också bli själaglad att någon som sjunger både surt och ofint enligt musiksveriges alla normer kan bli älskad och respekterad ändå. Hans konstnärliga uttryck är egensinnigt och dessutom långt ifrån infriande. Han har upplevt sin egen renässans trots att han är långt ifrån perfekt. Gissa om det är något som går hem hos mig som brinner för det operfekta och fullständigt mänskliga. Jag brukar faktiskt se Herr Hellström på spårvagnen emellanåt eftersom han bor i Haga och jag i Majorna som båda är stadsdelar på "rätt" sida av Götet.

Nåväl det jag egentligen tänkte skriva om var reportaget om Håkan i senaste numret av Faktum alltså. Han ställs där mot väggen en aning eftersom han ofta, så att säga, pratar emot sig själv och säger olika saker till olika journalister. I ena intervjun har han haft ett otal jobb och arbetat med flera olika saker bl a som flyttgubbe osv. I en annan intervju har han aldrig haft ett "riktigt" jobb osv. Men frågar honom varför han skarvar sanningen och ger verkligheten olika vinklar. 

Först tänkte jag spontant att det var märkligt att han småljög om sig, sin person och sin historia. Men vid närmare eftertanke känner jag att det spelar väl egentligen ingen roll. Vi människor skapar ju ändå egna bilder av de vi möter. Har ni tänkt på det? Vi ser ju andra människor utifrån vår egen livsbarometer och våra egna livsperspektiv. Vi gör egna tolkningar, bedömer, dömer, värderar och vänder på det människor säger och drar egna paralleller om det som andra förmedlar. Ibland rymmer det oceaner mellan det vi menar, det vi säger och hur det uppfattas av andra. Det kan vara tre totalt olika saker.

Så om man ser Håkans lite olika "historier" från det perspektivet så kan jag tycka att vi har alla rätt att förmedla det vi vill om oss själva och vad som är sant och inte spelar mindre roll eftersom vi ändå drar egna paralleller. En sanning kan också ha olika "färger". Vad ÄR sanning och vad är en illustrerad verklighet baserad på någons tolkning av en verklighet. Det här kan jag tycka blir ytterst viktigt när det dessutom gäller offentliga personer som Håkan. Människor tycks känna att vi äger de arma stackare som valt att vara i rampljuset och förmedla sin konst. Det som är av största vikt kan jag tycka är vad som sker i mötet, i nuet och huruvida våra energier stämmer överens eller ej. 

Ta också alla som målar och putsar fasaden för att visa upp en bättre bild av sig själv i andras ögon. Vi tar mer hand om bilden av oss själv än oss själva. Vi låtsas att allt är TOPPEN och superkäckt trots att vi bara skulle vilja falla ihop och kapitulera för att orken har tagit slut för länge sedan. Det är ofta så vi brinner upp och springer in i väggar på olika sätt. Samhället har gjort att vi tror att vi måste passa in i en förutbestämd mall baserad på en slags perfektion. Det är ju egentligen också en slags lögn vi levererar till vår omgivning.

Det allra viktigaste måste ändå vara att vi inte ljuger för oss själva utan är sanna i vår egen existens. Annars kommer vi aldrig att känna harmoni och lugn inombords. För om det finns en differens mellan den vi försöker vara och den vi i själva kärnan är så kommer det alltid att bli ett slags mentalt skavsår eller tomrum som vilar under ytan.  

Självklart tycker jag det är av stor vikt att vara sann och att inte ljuga ihop en bild av sig själv för andra att ta del av. Det blir jobbigt både för sändare och mottagare. Men är det en självklarhet att alla måste ge hela sin sanning till alla och framför allt i offentligheten. Det är något jag kom att fundera på när jag läste detta. 

Ja det var lite spretiga tankar som drogs igång i mig en vanlig helg som denna när våren är blommande vacker och solen belyser naturens underbara kulisser. Jag har frotterat mig med både skilla, vitsippor, blåsippor och andra små ljuvligheter som troget återkommer och förgyller vår värld den här sidan på året. Jag blir lite smått religiös och småkär i det mesta när vårljuset klär oss i glädje. Life is good och Håkan Hellströms historia är hans egen, så som din är din alldeles egna

Kram på er sköningar och gör sånt som är viktigt på riktigt