När man behöver andas långsamhetens lov och filosofera på ett barns vis

Jag förstår om ni tror att jag helt lagt bloggen på hyllan. Lite stämmer det förvisso för jag har låtit livet komma emellan liksom. Jag har varit tvungen att vara mentalt och fysiskt på samma ställe för att kunna närvara i nuet. Ni som följt mig ett tag vet ju att jag gör så emellanåt. Det är så viktigt för mig att vara sann mot mig själv och känna vart jag är på väg. Eftersom jag är passionerad och tycker om många saker så blir det så lätt "för mycket" av det goda ibland. All in utan betänkligheter. Det resulterar alltid i att jag kokar över en aning. 

"Silverpojken"

Jag har valt att umgås med mina fina prinsar Silverpojken och Glitterfot. Inget i världen kan få mig mer harmonisk och närvarande än dessa små sagopojkar som gör en sak i taget. När vi umgås själva mina pojkar och jag så promenerar vi med öppna sinnen i långsam takt, stannar och iakttar livet i lugn och ro på vägen till lekparken. Vi plockar en av vårens första blommor, stannar och pratar med en polis, och undersöker hur två fåglar kommunicerar i ett träd. De onödiga trivialiteter som tillfälligt hade fastnat i en tanksnurra i min hjärna blev plötsligt bara trams som jag kunde rensa bort. Ibland behöver vi bara få en liten påminnelse utifrån för att förstå det och barn är fantastiska vägledare på den fronten tycker jag. Fokus här och nu och förvaltande av livsgåvan.

"Glitterfot"

Jag brukar säga att mina egna tre barn har lärt mig mest om både närvaro och lycka. De har lärt mig mer om livet än alla böcker, filmer och föreläsare tillsammans. Vi borde alla umgås mer med barn och ta del av deras sätt att bemöta livet och varandra. Okomplicerat, rakt, närvarande och i det tempo som de själva vill. Eftersom nuet är det enda som existerar, då framtiden inte är ett löfte och det förflutna passerat, så är det rent utav korkat att inte göra så gott vi kan för att vara närvarande här och nu. Vi föds ju alla lyckliga eftersom det är vårt naturliga fundamentala grundtillstånd.

Ta bara exemplet från igår när vi sitter vid vårt köksbord, lille Glitterfot, hans morbror och jag. Så börjar vår lilla treåriga Glitterfot filosofera lite runt det här med indianer. Så säger han efter en stunds eftertänksamhet. 
"-Indianer kan vara både människinkor och killar" 
(han kallar nämligen människor för människinkor) UNDERBARA unge. Då gäller det att inte skratta också för han är i djup koncentration, fundering och diskussion så det skulle vara djupt förnedrande om vi skrattade. Men jag kan meddela att det var svårt den här gången:))

Ja mina vänner det var lite som huserade under min kalufs en dag som idag.

Var rädd om dig och kom ihåg att det är DU som vet bäst hur DITT liv ska levas och vad andra tycker om dig är fullständigt irrelevant och oviktigt. För hur vi än gör så kommer det alltid att finnas någon som inte gillar det vi gör eller det vi är. Släpp det bara

Love