Känslor är ett alldeles utmärkt navigationssystem

Känslor är väl ett fantastiskt navigationssystem som kroppen ¨är utrustad med. Tänk så utmärkt våra känslor visar oss var vi är på väg och hur vi mår. Ofta är ju känslor ett direkt svar på våra tankar. Om vi låter otillåtna tankar husera fritt under hårkalufsen tar de ofta ett sådant fäste i oss att omfånget av dess verkan skapar oönskade känslor utan gräns. 

De s k kallade goda härliga känslorna som tillkommer förälskelse, kärlek, lycka  och glädje de vill vi ofta låta husera fritt och ta stor plats i oss. De har vi ofta definierat som bra känslor så de är både rumsrena och utmärkta att prata om. Sedan har vi andra känslor som t ex sorg, saknad och besvikelse. De är sällan definierade som goda eller bra. Jag tror dock att vi behöver genomgå vissa av dessa känslor och låta dem få ta den plats de för tillfället behöver och förtjänar. Sedan har vi ilska som också är en känsla som så att säga inte är bra. Men även ilska har ju en botten och en grund som den är sprungen ur. Nu menar jag inte att vi ska gå omkring och odla ilska och vara förbannade på alla och envar som vi möter. Nej jag menar att vi kan sluta känna motstånd till de känslor som säger oss något och försöka acceptera och titta bakom känslan istället. Kanske mest för att på ett sunt och mer kärleksfullt sätt gå rakt igenom och sedan göra sig av med dessa oönskade känslor. 

Vi är ju alla människor bestående av regnbågens alla färger och sinnestillstånd. Jag anser att det är ok att känna det vi känner. Det som är av vikt är väl att det inte får bygga bo i oss och få ett större grepp och omfång än vi önskar.

Vi kan också få känslor som gör sig påminda på ett mer försiktigt sätt. Det kan ju komma en obehagskänsla över ryggraden eller en argboll i magen som inte vill ge sig av. Eller jag får väl prata för mig själv här. JAG kan ha en argboll i magen ibland som jag inte vet var den härstammar ifrån. Idag är en sådan dag när jag känner mig obäst och inte på topp liksom. Egentligen vet jag inte varför. Eller som jag brukar säga till mina klienter - längst inne vet du. Och längst inne kanske jag vet. Ofta har jag en otrolig förmåga att lyfta mig själv när jag mår lite kasst. Men ibland fungerar inte det och då är det som om jag inte har tillgång till mig själv och till min egen mentala ta-hand-om-mig-själv-bank 

Nåväl jag vet att det här är något som ingår i epitetet att vara människa. Eller i alla fall i epitetet att vara Emma så jag känner ändå ett lugn i detta. Ofta har jag varit långt ifrån min egen inre kärna. Och som vanligt när det här dyker upp har jag inte haft egen-tid eller mediterat i den utsträckning jag mår bra av. Intryck, avtryck och påtryck behöver förmodligen rensas ur mitt mentala system.

Ja så kan också en dag i min värld se ut. Är man en tänkande känslomänniska så är man och jag både accepterar och fascineras av livet och alla dess innehållande beståndsdelar. Livet är kärvt emellanåt och ska så vara. Hur skulle vi annars lära oss. Livet måste ju kännas och inte bara tittas på.

Allt gott till er denna onsdag i februari när vintern kom tillbaka till Göteborg