När man arbetar som coach hamnar man ofta i samtal där empati på ett eller annat sätt är inblandat. Antingen har någon en brist på empati medan någon annan faktiskt har för stor dos av denna egenskap. Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Dock har jag arbetat bort detta. Om inte helt så är det i alla fall mycket mer hanterbart idag. För att arbeta som coach och lida av för hög empati är ingen vidare bra kombination kan jag meddela. Det jag har fått lärt mig är att jag inte hjälper någon genom att gå in och känna det någon annan känner och på ett märkligt sätt "ta över" det som de känner och drabbats av. Låt säga att någon är arg och besviken av någon orsak. De har alltså aktiverat ilska och någon slags besvikelse-känslor inom sig. Om jag då också, för att sympatisera, också känner detta genom medlidande så blir kontentan att ännu mer ilska och besvikelse aktiveras och sätts i omlopp. Bra idé? Nej inte alls faktiskt.
Det man kan göra då är att självklart lägga en hand på axeln och vara respekterande och förstående. Men här slutar kännandet för mig som vän, coach eller samtalspartner. Det här är ju känslor som den andra personen bär och som den oftast vill ha hjälp att bearbeta, titta på och slutligen göra sig av med. Ett bra tips är då att faktiskt istället vara något annat som denna person kan hänga upp sina känslor emot. När någon annan är svag är det så stark som möjligt jag ska försöka vara. Jag äger inte någon annans känslor. Bara mina egna. Medlidande hjälper ingen. Det kan låta krasst men det ligger inget lyftande i att s a s åka med ner i det jobbiga. Om jag då istället är stark, kraftfullt lugn och ljus-seende istället för arg, besviken och mörker-seende så får ju den andra en balans att väga sina känslor på. Jag kan erbjuda ett klarare friskare vatten som den andra kan hälla i sin, just nu, smutsiga bägare istället för att jag också erbjuder smutsigt vatten att fylla på med. En motpol som hjälper till att lyfta upp istället för en hand som hoppar med ner i avgrunden.
Att lära sig att inte känna tokmycket emapti för mina nära, kära och liknande har inte varit helt lätt kan jag meddela. Det har krävts träning och förståelse. Jag kan idag inse att det är bättre att vara en stark förebild att känna hopp tillsammans med och få kraft ur. Istället för att vara en som är så empatiskt förstående att problemen bara förstoras och ännu mer oönskade känslor sätts i omlopp.
Jag kan idag känna och se skillnad på mina känslor och andras oavsett vem det är. Det leder till att jag kan vara en mycket kraftfullare hjälp och mer nyanserad styrka för den som behöver mig
Ja det är inte alltid lätt att vara människa men det har ingen heller påstått. Det är däremot fantastiskt och ur svårigheter lär vi oss. Livet ska väl ändå vara lite kärvt och "al dente" emellanåt.
Livet måste ju inte vara perfekt för att vara alldeles underbart
Nåväl det här är ju som vanligt inte den universella sanningen. Det här är min sanning och kanske håller du med, kanske inte. Allt är ok
Allt gott och var rädd om varandra och er själva
Love
Jag håller inte riktigt med om din definition av ordet "empati". För mig innebär empati en förmåga att sätta sig in i hur det är att vara en annan människa. Inte att ta på sig den människans känslor som om de vore ens egna. Förmågan att sätta sig in i hur det är att vara någon annan kan aldrig bli för stor, så därför kan man enligt min uppfattning aldrig ha för stor empati.
SvaraRaderaDet som du skriver om, en känslighet att påverkas känslomässigt av en annan människas känslotillstånd är ju något annat. Jag vet inte om det finns ett ord för det. Jag har också haft det problemet. Jag har "smittats" av andra människors känslor. Det kan ju vara positivt när det handlar om positiva känslor, men jag har ofta upplevt det som negativt, eftersom det ofta har inneburit nån slags medberoende i olika förhållanden jag har haft. Både i vänskapsrelationer och kärleksrelationer har det varit så. Jag har smittats av den andras känslor. Jag har ibland tänkt att anledningen till att jag en gång var så "lättsmittad", av framförallt negativa känslor, berodde på att jag själv hade en hel del sådana i mig från början och andra människor inre energier liksom tände min egen gnista så att de egna känslorna bubblade upp starkare så att säga.
Idag är jag mer stabil i mitt känsloliv. En person som står mig nära kan må jättedåligt och jag kan känna stor empati och hjälpa så gott jag kan, men samtidigt ha kvar min inre kärna av lugn och glädje. Jag har jobbat en hel del med det, men det är en skön känsla att känna att min känslotillstånd inte påverkas av världen utanför och andra människors nyckfulla känslor i lika hög utsträckning längre. Jag är inte längre beroende av att andra mår bra för att jag ska må bra.
Tack, Emma, för att du delar med dig och får mig att tänka till. Ett jättefint inlägg som vanligt. Önskar dig en fin helg!
Empati - får mig att tänka på när jag precis börjat ge mina inkännande och djupa
SvaraRaderashiatsubehandlingar med övrig hälsocoaching :)
Jag kände av alla känslor mina "kunder" hade . . .
Jag hade jobbigt i gruppen under min utbildning . . . oerhört jobbigt var det :/
Jag kände mig sårbar och öppen - det var vidöppen dörr in i min känsliga kärna ....
Men - det går inte att jobba så, när jag samtidigt ska hjälpa en medmänniska ....
Men - jag är fortfarande en väldigt empatisk person och medmänniska -
trots att jag numera "skyddar" min inre kärna - och kan därför hjälpa mer effektivt :)
Och Nej, med medlidande går det inte att hjälpa någon - men med KÄRLEK och gudomlig kraft, kan du ge enorm hjälp åt en medmänniska :)
Min mentor / lärare sa alltid: tyck inte synd om den du behandlar - funkar inte ....
Förstår hur du menar - men jag är ju alltid jag och mig själv: En känslig och inkännande kärleksfull kvinna, som måste passa mig för att inte suga in andras negativa energier.
Tack du fina för ett tänkvärt inlägg - som vanligt från dig ::)
Kärleksfull empati
:D
känner igen mig, jag får ju ibland höra om förskräckliga uppväxter, erfarenheter från de jag möter.. men jag kan då vara en bärare, någon som förstår och bekräftar dem men inte går in i den upplevelsen.. men det var svårt när jag var ny.. nu ser jag kraften i att vara en medmänniska men inte att gränsen suddas ut emellan oss och våra känslor...
SvaraRaderaKramar från Liv
Jag håller med. Har själv fått träna mig mycket de senaste åren på att göra skillnad på mina egna och andras känslor. Att låta vuxna människor ta ansvar för sina egna känslor, att finnas där som stöd när jag klarar det fast inte dras ned i någon annans träsk för det. Att se skillnad på var gränsen går mellan det jag känner och det en annan människa känner. "Hennes/hans ilska är inte min", har jag ibland repeterat inuti för mig själv när jag mött aggressivitet och märkt att det har hjälpt att göra så.
SvaraRaderaJag bloggade själv om empati igår. Ett viktigt ämne, tycker jag.
Kram och allt gott! /Anna-Karin
Vilket bra inlägg. Jag tror att detta är viktigt i alla yrken där man jobbar med människor.
SvaraRaderaSuperbra inlägg.
Kram
En mycket viktig bit i arbetet och mötet med människor.
SvaraRaderaEmpatin är en av de viktigaste delarna skulle jag vilja säga....men också att låta det stanna där....som Empati...förståelsen av den andres upplevelser och tankar.
Likadant gränsdragningen för att sympatisera är av stor vikt för båda parter i ett möte, för att hålla klarare gränser mellan mottagare och givare s a s. Så att känslorna stannar där de hör hemma. Härbärgerar man för många av andras känslor resulterar det oftast i att man blir uppäten av andras problem liksom och orkar till slut inte. I jobbet jag har med tyngre psykiskt funktionshindrade är det superviktigt att var klar och tydlig i sina gränser vilket också gör mig som personal tydligare, och för den delen tryggare. Många gånger är det precis vad deras önskan är.....att jag som personal skall "ta över det de själva inte klarar att härbärgera". Visst, det går också, men då är det viktigt att jag vet hur jag skall göra mig fri från detta sen. Blir vi för lika suddas gränserna till slut ut.
Jag bör väl mer vara något de själva inte riktigt klarar p g a sin sjukdom. Likadant med att bemöta med kärlek,glädje och positivitet, där kan jag också ge en spegling av den ljusare sidan att bemöta livet med. Så gott jag nu kan. Alla har vi naturligtvis bättre och sämre dagar. Vilket också kan omsättas i min terapeutroll.
Jag skulle nog kunna säga att det är de viktigaste komponenterna i människoyrken. Alla har vi det... mer eller mindre och på olika sätt. Men som sagt.....det gäller att hitta en balans så man inte "svämmar över"....
Love you....Puss (mycket bra inlägg)
Tack både Selma, Helene, Vida, Anna-Karin, Rainha och Maria för att ni tar er tid och tycker till och delar med er av era tankar och reflektioner. Det är värdefullt och viktigt i en levande blogg.
SvaraRaderaJag märker att en del av er hängt upp er mer i min definition av ordet empati än de egentliga innebörden och kärnan i min tanke. Det gör inget och strunt samma. Jag tror att ni vet vad jag menar och eftersom det inte finns ett "renrasigt" uttryck för det jag vill benämna så tar jag empati eftersom det från mitt håll är det närmaste jag kan komma.
Det handlar ju om att inte gå för långt in i hur den andra känner. Att förstå men inte KÄNNA. Om det sen är empati eller ej är mindre viktigt (för mig)
Det är självklart enormt mycket lättare att behålla den andres känslor på avstånd när det är en klient eller kollega jämfört med om det är en förälder, barn eller nära vän. Det berör ju på ett djupare plan och touchar fler beröringspunkter så att säga.
Jag tror också att det är som Maria säger att vi är olika mottagliga olika dagar eftersom vi alla är människor, varken mer eller mindre
Däremot håller jag inte med Selma om att förmågan att sätta sig in i hur den andra känner inte kan vara för stor. Jag vet också att det är lite kontroversiellt att säga att empati kan vara för hög men jag säger det ändå :) Det är mitt perspektiv. Jag anser att den faktiskt kan överdoseras tyvärr. Jag har erfarit detta. Ofta beror det självklart på något inuti oss själva. Ska inte dra några exempel här eftersom det skulle bli en c-uppsats storlek och jag känner inte riktigt för det idag. Men när man släpper taget om sig själv och förlorar greppet om nuet och totalt går in och känner smärtan och sorgen i någon annan anser jag att det liksom tippat över åt ett icke gynnsamt håll för någon.
Nåväl tillbaka till ursprunget att det är viktigt att kunna dra gränser och förstå men inte känna. Det är av stor vikt och kanske det mest värdefulla verktyget både vad gäller yrkesprofessionella samtal och personligt privata.
Vi behöver MEDmänsklighet, empati och kärlek. Det är en bristvara. Så generellt behöver vi öppna famnen och möta varandra kärleksfullt och försöka vara starka när vi kan och agera vingar åt den som för tillfället inte har kapaciteten att flyga med sina egna vingar
Kram på er alla och tack
Love
Glömde säga att det som Delfinolin nämner i sin kommentar här ovan om att vi inte ska "tycka synd om" vår samtalspartner, klient eller vad det nu må vara...det är liksom DET det handlar om. När vi tycker synd om så förstorar vi bara det onda och omsätter ännu mera sorg eller vad det nu månne vara.
SvaraRaderaEmma, tack själv för att du delar med dig av dina tankar och också roligt att du svarar i bloggen ibland. Det känns alltid roligare att skriva i en blogg där man ibland får svar. Det gör den också mer levande, tycker jag!
SvaraRaderaNu var det inte så att jag hängde upp mig på definitionen av ordet "empati" mer än innebörden av vad du skrev. Ditt inlägg fick mig att tänka till och då kändes det viktigt för mig att skilja på empati från det som du skriver om. Det var därför jag ville vara tydlig med vad skillnaderna var..enligt mig alltså. För mig att empati något som bara är positivt, liksom kärlek, det går aldrig att ha för mycket. Medan det som du skrev om tycker jag är ett helt annat fenomen och det är något som oftast är negativt (enligt mig). Jag tycker mig ha sett att människor som lätt "smittas" av andra människors känslor har haft minst en problematisk föräldrarelation. Det är ofta där den där egenskapen grundas. Som barn tar man ju lätt på sig föräldrarnas känslor.
Sedan tycker jag det är spännande när man tycker olika, det är berikande och gör att man får tänka och ibland tänka om, och kanske tycker vi olika i den här frågan, Emma, men jag tror ändå, fortfarande, att det är själva definitionen av det vi pratar om är där våra åsikter skiljer sig åt. Därför tyckte jag det var viktigt att bena ut begreppen. Inte för att jag är nån ordnörd eller paragrafryttare, utan för att tydliggöra vad jag menade. Empati är för mig som kärlek, något ytterst gott. Och jag tror inte att din definition av ordet är likadan, efter vad du skriver. Att smittas av andras känslor är för mig något negativt (tom i viss mån när det gäller positiva känslor - helt enkelt för att man hämtar utifrån istället för inifrån). En människa blir "svag" i att inte kunna skilja på egna och andras känslor. Det var så jag menade, ville bara tydliggöra :)