När jag drar fram i för hög hastighet genom livet med rutorna nedvevade och solbrillorna på

Man brukar säga att det är dom som brinner för saker som bränner ut sig. Det låter ju rätt logiskt. Jag är en som brinner för saker. Passionerat och ganska gränslöst faktiskt. Det resulterar i att jag känner att jag just nu håller på att elda ljuset i båda ändarna. Igen. Done that been there. 

Fasiken, att det ska vara så svårt för en del personer att lära sig ta´t lugnt. Jag vill brinna, men inte brinna upp. Stress är sjukt farligt och jag tror att vi inte riktigt begriper hur livsfarlig dess påverkan är. 

För min del handlar det nog mycket om att jag har förmånen att ha många ben att stå på i mitt företag. När hjärnan sedan ska vara närvarande på alla områden blir det slutligen kaos. Helst eftersom jag just nu inte  har förmågan att hålla min tankeverksamhet på ett ställe i taget. Istället korsbefruktar jag coachandet, kursverksamheten, skrivandet, andra tryckningen av första boken, uppdatering av bloggen, hemsida och FB (marknadsföring), föreläsandet, skapandet och logistiken runt AntiJante-kollektionen, originalkonstskapandet, beställningar av nya tavlor, koordinator-tjänsten + förberedelser och planerandet av ett coachprojekt som jag ska genomföra med en kollega under tre veckor i mars.  Som toppen på moset ska jag vara ur min gamla ateljé och flytta in i min nya samma dag nästa vecka. Hej hopp. Det är inte undra på att min själ så att säga dragit i handbromsen nu igen. Den gör det när jag, glad i hågen, kör på i för hög hastighet i livet med rutorna nedvevade och solbrillorna på. Den drar i handbromsen genom att att nacken stejkar och ballar ur totalt. 2004 fick jag gå tio gånger hos en sjukgymnast och käka antiinflammatoriskt i flera månader för att "komma tillbaka" Det ska jag inte behöva göra den här gången för jag hoppas jag vet bättre nu och sänker hastigheten innan näsan sitter i kaklet. 

Nej jag känner en brist just nu på konstnärligt skapande och inre frid och själslig ro. Jag brukar vara så bra på det men har liksom glidit av motorvägen en aning här och svikit mina egna ideal och filosofier. 

Det är en av anledningarna till att bloggen inte är så frekvent uppdaterad som den brukar just nu. Jag har fullt upp med att sänka hastigheten, säga nej till vissa saker även om de lockar och vänta in min egen puls och rytm. Jag är för känslig för att köra fram genom livet i 220 km/tim. Jag är inte en person som vill åka på motorvägar och missa det vackra som de små landsvägarna i livet erbjuder. Jag är en navelpillare som vill njuta av vårfåglars ystra sånger och hämta inspiration i nuets totala magi. Back to basic eller inget alls liksom. Jag kan inte ge till andra om jag inte är "hemma i mig själv" Allt för mig är sanning och ur den kommer det vackraste livet erbjuder

Jaha det var ocensurerade tankar från mig en ovanligt vanlig tisdag i februari

Passionär eller pensionär

Vi är så galet ålderfixerade i vårt land. Det är som att allt som har med ungdom att göra är värt att kalla liv. Så fort vi får rynkor eller ålderstecken på olika sätt så är det som att livet avtar i ävrde. Hajar ingenting. Det skulle ju betyda att det mesta av livet bara är tom utfyllnad. Nej vi behöver ställa om fokus lite tror jag och lära oss LEVA livet hela livet.

Det är som om universum försöker tala om för oss att vi ska värdesätta livet mer hela vägen. Ett exempel på det är ju att vid 75 års ålder idag är vi ungefär som en 50-åring på femtiotalet. Vi är friskare, piggare ocg lever längre generellt och statisktiskt sett. Herregud så fantastiskt att vi får den gåvan. Varför inte utnyttja den då.

Börja med att byta ut ordet pensionär till passionär. Så underbart laddat ord som berikar innebörden. Jag tänker defintivt bli en passionär den dagen jag fyller 65. Förvisso är jag det redan nu men då ska ajg bli det ännu mer och på ett nytt moget sätt

En som defintivt är en förebild i detta och dom är en sann passionär är väl Gunilla Pontén. Min mammas stora idol. Vår unika designer har uppnått den aktningsvärda åldern av 83 sköna år. Ålder är en siffra på ett papper. Vi är så gamla som vi bestämmer att vi känner oss som. Häll liv i alla år och var en förebild för de unga.

En annan förebild är ju den coola och störtsköna författarinnan Brigitta Stenberg 81 år, som bestämt sig för länge sedan att tacka ja till allt i livet. Hur härligt låter inte det?!

Ja listan kan göras lång. Hur ser du på livet och dess innehåll hela vägen? Kommer du bli en pensionär eller en passsionär?

Kom också ihåg att om kräleken vore meningslös för att den inte varar för evigt så vore livet det av samma orsak

kram på er och sträck på er av stolthet för att ni är dom ni är

Happy Alla-Hjärtans-Dag

14/2 betyder Alla Hjärtans Dag. Härligt att fira kärleken med en egen dag tycker. Jag är inte så mycket för det här med kommersiella jippon. Men jag är mycket för att fira saker och kanske framför allt kärleken då. Vi måste inte köpa dyra saker för att visa att vi tycker om någon. Vi kan ge en kram, en hjälpande hand, tid, ett telefonsamtal eller varför inte lite inspiration. Det är något som alla alltid kan behöva. Eller hur?!

Så hur kan du inspirera dig själv och andra denna härliga torsdag i februari?

Hur skyddar man sin känslighet

Ibland är det bara att konstatera fakta. Jag ÄR så känslig att det ibland känns som om det vore gott att kunna skydda mitt sköra älskande hjärta emellanåt. Kanske skulle dra en stor jäkla rågummikondom över hela hjärtat. Om det nu skulle hjälpa. Nåväl det kostar på att leva och om man vill KÄNNA livet och inte bara titta på så är det väl så här det är. Älska med öppet hjärta är en självklarhet för mig. Att möta andra med ett öppet sinne och själen på vid gavel är det enda jag vet. Det är inget val, tror jag

Mia Skäringer säger att det kanske inte är vi som är överkänsliga. Det kanske är ni andra som är underkänsliga. Det ligger något i det

Eller hur?!

Tänkte bara lite högt nu igen

kram på er

8 saker ni inte visste om hon som är jag

Moooorning alla härliga ni. Eller nej "morningen" har ju passerat sedan länge så det får bli go´lunch på er alla sköna läsare. Ibland funderar jag friskt omkring det här med vad bloggandet gett mig och hur många plan som berikats i mitt liv sedan jag började blogga mig fram genom vardagen. Det är sannerligen en otrolig resa på många plan. Bl a får man stifta bekantskap med andra kloka, substansfulla, kärleksfulla och inspirerande bloggare. En av dessa är Frida med bloggen Frk Frida Fortissima. Hon har ett otroligt rappt språk som tar mig ut på filosofiska tankevägar som berikar min dag. Nu har hon även haft härligheten att utnämna mig med en utmärkelse. TACK rara Frida för det. Det innebär att jag ska berätta 8 saker om mig själv. 

Here we go:

1. Jag kommer från en skönsjungande familj där både mamma, pappa, syster ett och syster två kan sjunga. Och för all del jag kan också sjunga. Vi har alltid sjungit hemma i mitt barndomshem. När mina föräldrar hade fest så sjöngs det. Min mormor och hennes systrar sjöng när de träffades. Min farfar och hans syskon sjöng och spelade även de när de träffades. Det här har gjort att jag sjunger ALLTID. Det ger mitt liv ett extra par vingar.

2. När vi ändå är inne på mormor och farfar så kan jag nämna att jag är släkt med dem på fler än ett sätt. Min mormor var nämligen syster med min farfars pappa, vilket betyder att jag är tremänning med min pappa. Släkt med släkten kan man säga. Kanske därför jag är en lite tvivelaktig och märklig filur ibland....haha

3. Jag har Nordeuropas absolut sämsta lokalsinne och det förbättras inte av att jag är höger och vänster-blind. Jag måste alltid göra ett tankeöverslag och tänka till när någon säger sväng vänster. Tro mig jag har försökt att arbeta bort detta men det går inte. Jag har nu fått lära mig att vissa människor kan faktiskt vara just häger-och vänster-blinda. Acceptans på den :)

4. Jag fullkomligt ÄLSKAR caféer och konditorier och kan hänga där och evighetsfika tills tiden tar slut. När jag turnerade land och rike runt med mitt gamla företag "Kickan & Emmas ateljé" tillsammans med min fina gladvän Kickan så checkade vi alltid var de bästa fiken var på ett nytt ställe. Det var högprioriterat och av stor vikt. Jag är alltså en fikaexpert av rang

5. Jag har flyttat ihop och isär med min man två gånger. Vi träffades första gången när jag var 18 år och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.Vi är nu skilda sedan något år tillbaka men lever som sambos. Det bästa vi åstadkommit tillsammans är tre fantastiska barn (Josephine, Anton och Olivia) som är det vackraste världen kan uppbringa. (såklart) Det främsta jag lärt mig av våra "resor" är att kärnfamiljen är en myt och familj kan se ut på så många sätt. Kärleken är det viktiga - inte hur konstellationerna ser ut

6. Jag tycker att mannens sexigaste attribut är hjärnan och själen (för all del förmodligen kvinnans också) En fin och klok konstnärsvän till mig sa en gång "Visst är det gulligt att visa tuttarna, men själen är mycket större")

7. Jag överdoserar nästan allt jag gör. Svenskt lagom is not existing in my world. Jag kryddar liksom tillvaron utan att ens notera det själv. Dricker för mycket kaffe, blir alldeles för tokkär i för många saker, alldeles galet morgonpigg, överdriver när jag berättar något, bär för starka färger på kläderna, för stora smycken, skrattar för högt och förmodligen för ofta. Jag går all in på det jag gör och tröttnar lite för snabbt för att avsluta längre projekt. Ja jag är passion and I know it.

8. Jag har en introvert tänkarsida som tänker filosofiska djupa trasseltankar och skriver dikter som ingen annan förstår. Denna sida av mig löper parallellt med min extroverta sociala sida som älskar att möta andra människor och interagera med det mesta. Ibland skapar det en konflikt i mig. Men kanske mer i min omgivning när jag tänker efter. Men man är den man är och jag har lärt mig älska mig rakt upp och ner precis som jag ÄR

Ja folks nu fick ni veta lite mer om mig. Kanske visste ni redan en hel del av detta men då fick ni veta det igen. Istället för att skicka den här utmärkelsen vidare så lämnar jag det öppet och den härliga bloggare som känner sig manad är fri att anta utmaningen. Jag kan inte välja ut några specifika för det finns så många intressanta personligheter som bloggar är ute.

Love och kram

Aktivera inte kamp-och flykt-systemet om du inte behöver

Älskade kära vänner, nu är det sannerligen en hel del dagar sedan jag uppdaterade och tog hand om bloggen på ett omsorgsfullt sätt. Orsaken är tidsbrist, lustbortfall och inspirationstorka. Ni som känner mig vet vid det här laget att jag inte gör något som går emot mig själv och det jag vill och kan. Jag lever MED livet och inte emot. Dessa tankar försöker jag inkludera i allt numera. Ni anar inte vilka fantastiska resultat och livsmagiska stunder det kommer ur detta. 

Visst har jag fortfarande vissa områden då jag känner att "maskineriet gnisslar" en aning och jag har ett motstånd i kroppen som försöker säga mig något. Men jag arbetar mer och mer i enlighet med allt jag vill och känner. Jag googlar i första hand mitt eget mentala system när jag behöver svar på frågor som uppkommer i vardagen.

Många av oss gör precis tvärtom. Det har jag också gjort en gång i tiden. Gått emot mig själv och  kämpat på, hållit ut och bitit ihop så plomberna bokstavligen rykt. Vi gör motstånd mot allt som inte är rosenrött, vanliljdoftande, ekonomiskt hållbart, trygghets-säkert och fullkomligt i enlighet med samhällsmallen. 

Ta till exempel om kroppen börjar signalera att det är obalans någonstans och vi får t ex ont i huvudet eller magen. Vi spänner oss genast och kastar oss över symtomen eftersom vi är livrädda att ta i själva kärnan till problemet och slappna av och låta kroppen läka sig själv. Vi knaprar tabletter och börjar fundera på om vi är allvarligt sjuka och gör aktivt motstånd mot det som smärtar och därigenom också mot kroppen. Kontentan är att vi blir rädda och spända och vi hindrar då kroppen att utföra sitt naturliga arbete att hela sig själv.

 Kroppen strävar nämligen alltid efter att hela sig själv och automatiskt hitta sitt utgångsläge av naturlig hälsa och välmående. Den är utformad så. När vi spänner oss och blir rädda och tänker katastroftankar så utlöser vi "flykt och kamp-systemet" När detta system utlöses utsöndrar kroppen adrenalin och andra hormoner som är fullständigt kontraproduktiva och förhindrar djup avslappning, förtroende och kärlek som immunförsvaret behöver för att läkas.

Samma sak sker när vi gör saker vi inte vill och en anspänning slår på i vårt mentala system som gör att vi utlöser flykt och kamp-systemet. Detta gör då att vi istället för att finna den inre lugn och ro som skapar kraft och kärlek att göra det vi vill, så kämpar vi på, håller ut och biter ihop. Kontraproduktivt igen.

Självklart måste vi ibland göra saker som vi inte vill och då behöver vi finna kraften att hitta motivationen att utföra det vi behöver göra. Det är därför ÄNNU viktigare att vi gör det som ligger i enlighet med oss själva däremellan när vi har möjlighet att välja. Det skapar kraft och påfyllnad i vår mentala bank.

Det handlar alltså om att leva MED livet och följa det flow som just ditt liv flyter fram genom. Inte kämpa emot något alls. Om vi inte gillar något är det så mycket bättre att acceptera än att göra motstånd för det kommer aldrig något gott av mentalt, kroppsligt eller själsligt motstånd.

Du har kommit hit en gång med en gåva i din hand. Gåvan att ta vara på livet, göra det du kan med de förutsättningar du har, för att skapa ett härligt liv som sedan kan ses som en förebild för nästa generation. Älska dig och låt andra göra samma sak

Känslor är ett alldeles utmärkt navigationssystem

Känslor är väl ett fantastiskt navigationssystem som kroppen ¨är utrustad med. Tänk så utmärkt våra känslor visar oss var vi är på väg och hur vi mår. Ofta är ju känslor ett direkt svar på våra tankar. Om vi låter otillåtna tankar husera fritt under hårkalufsen tar de ofta ett sådant fäste i oss att omfånget av dess verkan skapar oönskade känslor utan gräns. 

De s k kallade goda härliga känslorna som tillkommer förälskelse, kärlek, lycka  och glädje de vill vi ofta låta husera fritt och ta stor plats i oss. De har vi ofta definierat som bra känslor så de är både rumsrena och utmärkta att prata om. Sedan har vi andra känslor som t ex sorg, saknad och besvikelse. De är sällan definierade som goda eller bra. Jag tror dock att vi behöver genomgå vissa av dessa känslor och låta dem få ta den plats de för tillfället behöver och förtjänar. Sedan har vi ilska som också är en känsla som så att säga inte är bra. Men även ilska har ju en botten och en grund som den är sprungen ur. Nu menar jag inte att vi ska gå omkring och odla ilska och vara förbannade på alla och envar som vi möter. Nej jag menar att vi kan sluta känna motstånd till de känslor som säger oss något och försöka acceptera och titta bakom känslan istället. Kanske mest för att på ett sunt och mer kärleksfullt sätt gå rakt igenom och sedan göra sig av med dessa oönskade känslor. 

Vi är ju alla människor bestående av regnbågens alla färger och sinnestillstånd. Jag anser att det är ok att känna det vi känner. Det som är av vikt är väl att det inte får bygga bo i oss och få ett större grepp och omfång än vi önskar.

Vi kan också få känslor som gör sig påminda på ett mer försiktigt sätt. Det kan ju komma en obehagskänsla över ryggraden eller en argboll i magen som inte vill ge sig av. Eller jag får väl prata för mig själv här. JAG kan ha en argboll i magen ibland som jag inte vet var den härstammar ifrån. Idag är en sådan dag när jag känner mig obäst och inte på topp liksom. Egentligen vet jag inte varför. Eller som jag brukar säga till mina klienter - längst inne vet du. Och längst inne kanske jag vet. Ofta har jag en otrolig förmåga att lyfta mig själv när jag mår lite kasst. Men ibland fungerar inte det och då är det som om jag inte har tillgång till mig själv och till min egen mentala ta-hand-om-mig-själv-bank 

Nåväl jag vet att det här är något som ingår i epitetet att vara människa. Eller i alla fall i epitetet att vara Emma så jag känner ändå ett lugn i detta. Ofta har jag varit långt ifrån min egen inre kärna. Och som vanligt när det här dyker upp har jag inte haft egen-tid eller mediterat i den utsträckning jag mår bra av. Intryck, avtryck och påtryck behöver förmodligen rensas ur mitt mentala system.

Ja så kan också en dag i min värld se ut. Är man en tänkande känslomänniska så är man och jag både accepterar och fascineras av livet och alla dess innehållande beståndsdelar. Livet är kärvt emellanåt och ska så vara. Hur skulle vi annars lära oss. Livet måste ju kännas och inte bara tittas på.

Allt gott till er denna onsdag i februari när vintern kom tillbaka till Göteborg

Genom att förändra dina tankar kan du förändra ditt liv

Jag vet att det känns som en klyscha och en plattityd utan dess like men det ÄR faktiskt så att vi har en enorm kraft att skapa livet så som vi vill ha det enbart med hjälp av våra egna tankemönster. Det är ju trots allt upplevelsen av våra liv som egentligen ÄR våra liv. 

Jag har inte alltid levt efter den devisen och livsinställning som jag har idag. Så jag vet skillnaden och vinsterna av att ta kommando över tanken istället för att låta tanken ta kommando över mig.

Det är lite det som är sensmoralen och kärnan i filmen "You can heal your life" Ni som inte redan sett den, så kan jag varmt rekommendera att se den nu. Den är både vacker, konkret och inspirerande. Självklart kanske vi inte sympatiserar med allt. Men vi kan ju välja att plocka ur det som känns rätt för oss själva och att ta till oss detta,  och helt resolut lämna resten därhän. Det är alltid av godo att hänga upp oss på det vi tycker om och det vi vill ha mer av i våra liv. Och skita i det vi inte tycker om. Tyvärr gör många av oss tvärtom. Vi hänger upp oss och irriterar oss på det vi INTE tycker om och låter detta påverka oss. Och det som sker då är att vi dessutom minimerar det mentala utrymmet för det vi verkligen tycker om.

Fokusera på det som får dig att växa och må bra. Du kan välja

Som vanligt säger jag, tro inte på mig - prova själv

En bok om konsten att vara människa och modet att älska utan vetskap om hjärtat kommer att hålla eller falla i tusen bitar

Jag känner ett bubblande inom mig. Ett bubblande härstammat från känslan av att jag börjar närma mig min skrivprocess. Uppstarten på något som legat och grott i mig en tid. Nämligen starten av skrivandet på min nästa bok. En roman denna gång. 

En bok om konststycket att vara människa och hur svårt det kan vara i all sin sköra skönhet och vackra trasighet. En naken och okonstlad historia om kärlek och mod och att våga möta sin omgivning med ett vidöppet hjärta. En historia om hur vackert livet klär oss i kärlek när vi verkligen släpper taget och älskar utan betänkligheter. Det smärtsamma i att våga känna på djupet medan rädslan sliter oss i stycken. En bok om trasighet, vardagsskimmer och himlar utan slut

Den här prosainspirerade romanen kommer att vara halvt självbiografisk. Och aldrig, aldrig mina vänner kommer jag att berätta vad som är sant och vad som är ren lögn och diktat "påhitteri". 

Ibland är gränsen däremellan hårfin och kanske är det så med hela livet. Kanske vet vi inte ibland vad som är verklighet och vad vi själva hittat på i våra målande tankemönster. Tankarna är bra på att lura oss och får oss allt som oftast oss att tro att det vi diktat ihop av antaganden är den verklighet vi lever i. Ibland spelar till och med längtan oss ett spratt för vi målar så vackra fantasifulla bilder av något vi vill uppnå att det är snuddande nära en verklighet. 

Jag tror att den sortens antaganden är av godo många gånger. Jag tror att vi mår bra av att kunna fantisera och drömma oss fram till vad vi vill och vart vi är på väg. Ur det skapas enormt mycket kreativ kraft att uppnå våra drömmar och skapa ett livsverk som är sant och i linje med vårt innersta. Kanske behöver vi en fot stadigt på jorden medan den andra flyger fritt i universums enorma vardagsrum. En fot utan verklighetsförankring och en stadig fot som inte vet hur man drömmer sig bort från sig själv. Ja kanske är det så ändå. Balans.

Nåväl det är i alla fall dags att börja göra en mind-map med början, slut, mitten, karaktärer och kärna. Processen kan börja och jag kliver åter igen på skrivar-tåget. Denna gång med ännu mera investering av mig själv, kännande på djupet och ordmålande ur fantasins magiska värld. Jag vet redan nu att det här kommer bli en resa för mig på flera plan. Kanske tar den en evighet, kanske inte. Framtiden får visa

På återhörande i ämnet gott folk

En söndag att avnjuta likt ett underbart årgångsvin av finaste sort

Livet är till för mig och Dig. Vi har ett uppdrag som vi fick i samma stund som vi föddes. Det är att ta vara på livet efter allra bästa förmåga. Vi är en frukt av att det vackraste livet kan erbjuda. Nämligen kärleken mellan två människor. 

Vårt uppdrag är inte att kika på hur andra lever sina liv och sen försöka efterlikna det så mycket det går. Nej vi har fått uppdraget att leva vårt liv så kraftfullt, sant och kärleksfullt som det bara är möjligt utifrån våra egna preferenser och egenskaper

Så ta den här dagen i din hand och gör den till DIN. Fånga inte dagen för den kvävs i fångenskap. LEV dagen och KÄNN livet i dig. Gör nåt kul, galet, stimulerande eller bara skönt som får ditt inre att lyftas till en glädjenivå där lyckohormonerna får lite lagomt skönt frispel så där.

En söndag att avnjuta. Lycka till.

Empati i lagom dos

När man arbetar som coach hamnar man ofta i samtal där empati på ett eller annat sätt är inblandat. Antingen har någon en brist på empati medan någon annan faktiskt har för stor dos av denna egenskap. Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Dock har jag arbetat bort detta. Om inte helt så är det i alla fall mycket mer hanterbart idag. För att arbeta som coach och lida av för hög empati är ingen vidare bra kombination kan jag meddela. Det jag har fått lärt mig är att jag inte hjälper någon genom att gå in och känna det någon annan känner och på ett märkligt sätt "ta över" det som de känner och drabbats av. Låt säga att någon är arg och besviken av någon orsak. De har alltså aktiverat ilska och någon slags besvikelse-känslor inom sig. Om jag då också, för att sympatisera, också känner detta genom medlidande så blir kontentan att ännu mer ilska och besvikelse aktiveras och sätts i omlopp. Bra idé? Nej inte alls faktiskt. 

Det man kan göra då är att självklart lägga en hand på axeln och vara respekterande och förstående. Men här slutar kännandet för mig som vän, coach eller samtalspartner. Det här är ju känslor som den andra personen bär och som den oftast vill ha hjälp att bearbeta, titta på och slutligen göra sig av med. Ett bra tips är då att faktiskt istället vara något annat som denna person kan hänga upp sina känslor emot. När någon annan är svag är det så stark som möjligt jag ska försöka vara. Jag äger inte någon annans känslor. Bara mina egna. Medlidande hjälper ingen. Det kan låta krasst men det ligger inget lyftande i att s a s åka med ner i det jobbiga. Om jag då istället är stark, kraftfullt lugn och ljus-seende istället för arg, besviken och mörker-seende så får ju den andra en balans att väga sina känslor på. Jag kan erbjuda ett klarare friskare vatten som den andra kan hälla i sin, just nu, smutsiga bägare istället för att jag också erbjuder smutsigt vatten att fylla på med. En motpol som hjälper till att lyfta upp istället för en hand som hoppar med ner i avgrunden.

Att lära sig att inte känna tokmycket emapti för mina nära, kära och liknande har inte varit helt lätt kan jag meddela. Det har krävts träning och förståelse. Jag kan idag inse att det är bättre att vara en stark förebild att känna hopp tillsammans med och få kraft ur. Istället för att vara en som är så empatiskt förstående att problemen bara förstoras och ännu mer oönskade känslor sätts i omlopp.

Jag kan idag känna och se skillnad på mina känslor och andras oavsett vem det är. Det leder till att jag kan vara en mycket kraftfullare hjälp och mer nyanserad styrka för den som behöver mig

Ja det är inte alltid lätt att vara människa men det har ingen heller påstått. Det är däremot fantastiskt och ur svårigheter lär vi oss. Livet ska väl ändå vara lite kärvt och "al dente" emellanåt.

Livet måste ju inte vara perfekt för att vara alldeles underbart

Nåväl det här är ju som vanligt inte den universella sanningen. Det här är min sanning och kanske håller du med, kanske inte. Allt är ok

Allt gott och var rädd om varandra och er själva

Love