söndag 4 december 2011

Rapport från ett Göteborg i kvällssken

En del som skriver till mig undrar hur jag gör för att alltid vara så glad och aldrig behöva drabbas av smärta, svärta och motgång. Herregud så galet fel det är. Jag drabbas definitivt av lika mycket smärta som alla andra och t o m har jag nog mer vemods-svärta rinnandes i venerna än många andra. Jag är en ganska djuplodad filur emellanåt. Jag ÄR på riktigt och det är så viktigt för mig att vara just sann och på riktigt. Jag ser livet som ett stort pågående andetag innehållande allt. Medgångar, motgångar, glädje, sorg och allt i en relativt jämn fördelning.





Om vi tror att livet är en enda rosenröd ljuvlighet blir det lätt att man halkar in i tankar som "allt ska drabba just mig" eller "jaha så var det typiskt att just JAG ska drabbas av detta" istället för att acceptera att det är en del av livet och inse att vi får alla vår del av sånt som faktiskt gör ont i både själ och kropp. 
Att lära sig att acceptera det som känns oavsett vad det gäller. Att det bara är en trång passage som vi kommer igenom även om det känns mörkt för en stund i livet. Det gör ont som fan just nu men du är snart framme på andra sidan och inget är konstant. 



Livet har så många färger och om vi har nära till gråten har vi också lättare att nå skratten. Om vi vågar ha tillgång till hela vårt register av känslor lever vi livet mer levande och kan öppna hjärtat även för kärleken på ett annat sätt


Idag har det varit en dag då jag har mått rätt "tjyvtjockt" Det kändes som om någon lagt en halvkall och blöt disktrasa över själen. Själen fick lite skavsår. Jag tog på mig träningsskorna och gick, funderade och sorterade. När jag hamnar i de här svackorna älskar jag ensamheten och vandringar i karga väder som biter i kinderna. Jag får luft ny i lungorna och perspektiven breddas. Jag gick sen hem och materialiserade känslorna genom att måla det som ville ut. 



Så ni som tror att jag ständigt är glittrande glad och aldrig tillåter mig att känna alla känslor kan jag meddela att det är inte sant. Jag tar emot livet så som livet vill visa sig. Dock aktar jag mig för att fastna i negativa snurrar som grumlar sikten framåt och som gör att jag inte har förmågan att se möjligheter. Jag är förälskad i livet :)

2 kommentarer:

  1. Vilket underbart inlägg.. jag vet ju det där som mött dig i vanliga livet.. jag får också samma fråga ibland och jag har väldigt lätt att fastna i tankegångar men jag tror på att möta livet som det är men våga vandra vidare..

    Kramen från Liv

    SvaraRadera