lördag 31 december 2011

Årets sista morgon


Morgonen har bjudit på årets sista ensampromenad (så när som på min hund som sällskap förstås) i morgonsken. Det är speciell magi när nattens sakta backar för att lämna plats för ljusets och morgonens storslagna entré. Jag fascineras så lätt av varje ny dag som ligger ny och oanvänd framför mig. Det låter nog en aning pretto och kanske tillrättalagt för att imponera, men jag ÄR verkligen tacksam och fascinerad av att möta varje ny dag. Att kunna öppna hjärta och sinne för allt nytt som komma skall. Visst sjutton vaknar jag med ett dåligt morgonhumör emellanåt och visst fasiken har jag bad days som alla andra men jag har nära till hands att älska varje ny dag. Så enkelt är det.
Det har inte alltid varit så. Det, och mycket mer, har tillkommit efter att jag gjort en stor självinventering och lärt mig uppskatta mig själv, mitt liv och stunden. En massa "carpade diem´ar" har lärt mig att uppskatta det lilla för det är oftast där i de stora känslorna bor och jag erkänner - jag är en sucker för stora känslor. Kanhända beror det på att jag är en passionerad vardagsromantiker som ständigt gör amatörmässiga försök att förbättra världen. Kanhända beror det på att jag inte kan vara något annat än det som i sanning är JAG. Det blir liksom bäst så i förlängningen. Jag har levt alldeles för stor del av mitt liv i små dramaturgiska uppsättningar av mig själv där jag försökt vara något annat än det jag är i hopp om att passa bättre in hos min omgivning. Dumt, men jag förstod inte bättre då. Vi gör alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har.


Nåväl, tillbaka till årets sista morgon som har varit så Emmigt lugn och skön. Efter renande tankepromenad med hundvännen i den tidiga timmen blev det dags att slänga ihop några scones till hjärtevännen och mig. Sen en mysig frukoststund med latte, nybakta scones med smält smör, ost och sylt i skenet av tända ljus. Njutningslyx. Så viktigt med njutningsbara stunder i överflöd. Det kan aldrig bli för mycket av den varan i min värld. Jag samlar på sådana tillfällen för det gör så gott för själen och om inte JAG är rädd om min själ, vem ska då vara det?!
Njut, känn och var inte rädd för stor känslor. Det är en del av det vi kallar liv.
love

1 kommentar:

  1. Åååå...jag fick känslan av att läsa ett ögonblick ur en riktig romantikers liv.....så vackert på nåt sätt. Lovely you

    SvaraRadera