Åh alla kära systrar...

Ibland blir man varse om att det råder en frustrerande och otroligt omfattande åldersnoja i vårt land. Så onödigt dumt! Vi eftersträvar ideal som är både bakåtsträvande och nästintill omöjliga att uppnå. Vi ska se yngre ut än vi är, vi ska vara släta i hyn, smala men ändå kurviga osv osv. En underbar kollega till mig sa en gång när vi talade om kroppsfixering - Men hallå, det är ju bara kroppen...! Jag älskar den tanken och förhållningssättet

Jag kan tycka att det är högst viktigt att försöka hitta det romantiska i den ålder man befinner sig i. Känna stolthet för den man är med allt vad det innebär och vara ett moget, självständigt och inspirerande föredöme för våra ungdomar. Att vara ett ideal som gör att de ser fram emot att bli äldre, medelålders och t o m gamla en vacker dag. Att de ser fram emot att få valuta och ta ut svängarna HELA livet och inte bara i den romantiserade ungdomen.

Så vad är egentligen poängen med att eftersträva det här ungdomliga idealet? Var tar det här oss om man ska se det från ett feministiskt självständighetsperspektiv ? Nu är jag förvisso ingen rödstrumpa direkt men att eftersträva den lena orynkade hyn, trådsmala kroppen, fasta jättebysten och perfekta utseendet gräver både hål i plånboken och skapar ångest i förhållandet till oss själva och våra kroppar.

So hey alla härliga kvinnor i vårt avlånga land - Släpp taget, njut mera, bejaka Er själva, älska era kilon, ta en bakelse till och ta en extra promenad i vår vackra natur istället, se rynkorna som karaktär och våga se det vackra i personligheten som växer fram med åren. Släpp fram själen och låt livet blomma precis där du är. Var den förebild du själv alltid velat ha och dansa i ögonblicket - här och nu