Målardagar, roliga uppdrag och ett november som lider mot sitt slut

November börjar lida mot sitt slut och jag undrar just vart den tog vägen. Jag har haft en tuff höst med många uppdrag och knappt om tid. Nu känner jag hur tempot börjar avta och jag får lättare att andas igen

Jag har använt de senaste dagarna till en av de saker jag älskar mest

Att skapa måla och låta inspiration och kreativitet dansa fritt över dukar papper och panåer

Jag har lite nya samarbeten och uppdrag på gång som gör att jag målat från morgon till kväll. Kanske kommer många fler att kunna köpa mina motiv runt om i Sverige framöver

Hemligt än så länge...men spännande fortsättning följer

Jag har låtit barnen komma ner i mina målningar igen

Jag har förvisso alltid målat barn till och från

De symboliserar det rena, sanna och närvaron i livet

Vi har mycket att lära av barnen och deras förhållningssätt till livet

Social inkompetens och självvärdet på maxvolym

Social kompetens, som benämning, är något som verkligen är välanvänt och nästintill utslitet. Framför allt i CV sammanhang. Det tillsammans med uttrycket "stresstålig" och "utåtriktad". Men jag tycker inte att den sociala kompetensen är lika välanvänt i realiteten. Många människor som uttrycker och basunerar ut sin medvetenhet omkring sin sociala kompetens är allt annat än socialt kompetenta. Ja enligt mig ska vi tillägga här nu. Den här lilla studien är amatörmässigt utförd och har ingen som helst evidensbaserad grund. Men icke att förringa ändå kan jag tycka. 

Vad är då social kompetens. Ja för många verkar det innebära att man törs och vågar ta plats, är oblyg, frågar andra hur de mår samt gärna, ofta och mycket ingår i sammanhang med andra människor.  Ja jo det kan det väl kanske vara. Men, nu kommer det stora men:et som jag observerat. Det finns så många av dessa självutnämnda "socialkompetenter" som lider av ett smärre socialt handikapp. Det jag noterat är följande:

*  Man pratar mycket, ofta och gärna om sig själv
*  Man hör vad andra säger men man lyssnar definitivt inte
*  Man tror att man verkar intresserad av andra men det skiner     igenom ett gravt ointresse för allt utanför den egna personen
*  Man saknar förmågan att sätta sig själv i en kontext eftersom man anser sig själv vara rättesnöret och "sanningen"
*  Man saknar förmågan att se från fler perspektiv än sitt eget
*  Man saknar vetskapen om hur man själv låter i sin attityd    gentemot andra
*  Det finns en total avsaknad av självdistans och självironi
*  Man saknar medvetenheten om huruvida ämnet man pratar om har ett värde för den/de som lyssnar
*  Man ställer frågan "hur mår du" (eftersom man är så socialt kompetent och engagerad) men man lyssnar definitivt inte aktivt på svaret eftersom den egna agendan ständigt är påslagen och kommer i första rummet

Det här är ett fenomen jag kan se omkring mig på flera sätt och nivåer. Det är intressant att betrakta och iaktta. Kanske beror det här på vårt enorma prestationssamhälle och den ständiga tävlingen vi alla deltar i. Vi måste vara bra, lyckade, framgångsrika, snygga, unga och intelligenta. Vi drivs med i något som vi själva inte är medvetna om och som gör oss till små egocentrerade individer som försöker vara större än vi tror att vi är. Vi kämpar med att blåsa upp vårt värde på maxvolym genom att försöka imponera på andra. Detta resulterar förmodligen i att vi inte ens ser att vi "glömmer" av andra eftersom vi är upptagna med att blåsa upp oss själva.

Det är lite sorgligt tycker jag. Vi är ju alla helt fantastiska, unika och tokvackra precis som vi är. Tänk om vi alla kunde känna det och inse vår egen storhet. Då skulle vi slippa imponera på andra och istället fascineras av varandra och gå all in i varje möte med en annan människa. Att veta sitt eget unika värde utan att sätta det i paritet till andra skulle skapa en lugnare och fredligare atmosfär fylld av människor som verkligen vore socialt kompetenta 

Ha en fin dag och ta dig tid att lyssna på nästa människa du möter utan att vare sig döma, bedöma eller värdera honom/henne.

Puss o kram

KONST-igheter

 Det här med att vara konstnär är i mångt och mycket inte ett val för mig. Det är mer ett kall. Eller en ventil där jag uttrycker den inre känslan, upplevelsen och inspirationen. Skapandet blir ett sätt att släppa ut det som finns inuti. Det kräver också ett slags mod att hälla ut allt det man är på en duk till allmänhetens beskådan. Det är också en källa till glädje, utveckling, förståelse och ren kommunikation. En kommunikation med betraktaren men också med mig själv. 

Det är så spännande med konst för den kanske inte alls betyder samma sak för betraktaren som den betyder för mig. Tolkningen är ju alltid fri. Ibland väcker verket något i betraktaren som kanske inte alls var tanken hos själva konstnären. Alltså skapas ju konst alltid två gånger. En gång av konstnären och en gång av betraktaren. I samma stund som jag visar och släpper mitt verk är det fritt att leva sitt eget liv.

De här två målningarna är mina senaste verk. 

De är båda sålda

" Bakom det ditt öga kan se finns den jag är "
65 x 65 cm
Akryl på duk

SÅLD

"Kom Du är fri"
Akryl på duk
90 x 110 cm

SÅLD

Ingentingtid är viktigt för alla oss bråttommänniskor av idag

Ensampromenad i den otrolig vackra hösten

Det finns en ledsenhet som jag inte kan stå emot i hösten

Antar att jag speglar en egen ledsenhet i den

Lika socialt glad och tillmötesgående som jag kan vara

lika djup och egensinnig kan jag också vara

Och jag behöver vara det för att få tillgång till mig själv

i min renaste form

Jag har några dagars efterlängtad ledighet som börjat idag

Jag äger min tid på det lyxigaste och mest stimulerande sätt

Älskar när jag väljer livet och följer stundens ingivelse utan vare

sig rutin, klocka eller måsten. 

Jag låter själva livet komma igenom vardagssprickorna

Jag gymtränar, promenerar, målar, långfikar, läser, tittar på dokumentärer och loppisbotaniserar.

Jag tillhör den skara människor som behöver pausa och skaka ner mig själv i min grundposition, för att inte jobb, omgivning och krav ska lura mig att accelerera mer än jag tål. 

Ibland springer nämligen min kropp i ett snabbare tempo än min

själ orkar hålla.

Då får jag obalans i det mentala systemet.

Jag vet att jag skrivit mycket om det här men känner
att jag måste göra det igen. Det pockar på liksom

Så idag har jag långsampromenerat utan mål 

Då vandrade jag förbi ett av mina 

favoritträd där jag får jag syn på att en ängel landat på en gren. 

Som om en liten bit himmel trillat ner och lagt sig under trädkronan. 

En liten andlig flirt i vardagen med oss bråttommänniskor.

Det påminner mig om att det är viktigt att man lyfter blicken ibland och kikar uppåt och liksom tar sig tid till ingenting

Det finns så många små saker man missar annars

Jag tror att vi alla behöver umgås med oss själva och boka in 

tomrum i almanackan emellanåt

Andas långsamma andetag och vandra utan destination

Hitta den egna pulsen och tänka egna tankar utan att yttre distraktioner klämmer in sig emellan

Så låt oss softa och chilla lite emellanåt. 

Själen kommer att tacka oss och kroppen likaså

Kärlek till eder alla