fredag 28 augusti 2015

86 400 på kontot per dag




Idag är en sådan här dag (igen) då jag skulle vilja peta ner hela världen i ett blogginlägg
Ni vet en sådan där dag då hela insidan bubblar av tankar och funderingar som vill komma ut och få ett språk. Det känns som om jag vill låta orden få se dagsljus och på så sätt skapa lite mer struktur under min regntrassliga hårkalufs. Nåväl så pass mycket struktur som min röriga hjärna kan härbärgera i alla fall. 

Jag skulle vilja avverka ämnen som t ex psykisk ohälsa, kärlekens äkthet och smärta, ytlighet,  kroppens fantastiska formäventyr som ofta förtrycks av nedärvt självförakt, Kristina Lugns lyrik, politiska strukturer i vårt avlånga land och huruvida förtroendevalda politiker håller sina löften. Ja just ja,  jag skulle vilja ventilera varför så många fortfarande väntar på att livet ska börja och hur det kommer sig att en miljon människor i Sverige vantrivs på sina arbeten också. 

Men mest vill jag nog ändå sätta ord på tanken om varför vi inte gör det vi vill i rädsla för att andra inte ska gillar´t eller att vi ska misslyckas. Ja det är nog det som allt som oftast grumlar mina tankemönster. Jag drabbas av det själv emellanåt. 



Vi pratar om att vi "skulle vilja" så många saker som vi inte gör. Vi känner att vi längtar efter något som vi inte tar oss för. Och vi förminskar oss på ett sätt som vi tror att andra förväntar sig av oss. Men vi har faktiskt inte råd med alla dessa stagnerande tankar om våra liv. Det är som om vi inte förstått att vi lever mitt i direktsändningen och den är begränsad till en viss tid. Vi ska dö en vacker dag. Men alla andra dagar ska vi inte dö. Så varför inte göra allt det där vi vill och längtar efter. Blunda, sträcka ut armarna och hoppa rakt ut och lita på att livet tar emot. Det har ju faktiskt gjort det fram till idag eller hur. Annars skulle vi inte sitta här idag. Vi är så rädda att vi liksom blir fast här i något slags väntrum. But we can´t put life on hold. 

Jag tror att det var Stina Wollter som sa en gång " Det känns som om vi hoppar rakt ut i ett svart hål men så fort vi tagit sats och hoppar är det som om det växer ut en ny bit mark under våra fötter och livet tar åter emot oss" Jag älskar verkligen den tanken. Om vi inte vågar kommer vi aldrig få veta om/hur det gick. Och om det inte blir exakt som vi tänkt oss kanske det blir något annat. Ännu bättre. 
Jag pratar inte om att det måste vara stora saker eller världsomvälvande.  Jag pratar om den där längtan som många av oss har inom oss och som vi hela tiden tystar ner eftersom vi inte vågar. Eller kanske ännu värre, någon annan har talat om för oss att vi inte kan, ska eller borde följa vår dröm eller längtan. 


Livet är dig givet att användas. Inte tittas på eller sparas till sedan. 

Vad skulle du göra om du fick 86 400 kr insatt på ett konto varje dag med en instruktion om att du var tvungen att använda dessa och njuta av dom annars skulle dom gå om intet. Du fick inte spara dom till sedan. Inte låna ut dom. Bara förvalta dom i nuet och njuta av dom. Eller säga bye bye till dom. Vad skulle du göra då? 
Japp jag tror att alla svara likadant. Och faktum är att vi får 86 400 demokratiskt fördelade sekunder varje dag. Hur njuter av dina och hur förvaltar du dom? Eller låter du dom passera i väntan på att något bättre ska hända en annan dag. Ja det står dig valfritt. Och mig också. 




Så därför tänker jag göra den här dagen (också) till något alldeles speciellt. Klä mig i mina finaste kläder som jag känner mig vacker i. Äta favoritmat, Dricka ett glas vin. Läsa mer Kristina Lugn. Dansa och sjunga. Kramas. Måla. Skita i dom som inte gillar mig. Och jag tänker definitivt använda några av dessa 86 400 till att känna tacksamhet. Ja, tacka för att jag har den ädla och högst värdefulla möjligheten att förvalta ett liv. Det är banne mig stort 
de´om ni frågar mig

Ha det gott...och kom ihåg att du är störtskön även om någon annan försöker få dig att tro något annat

2 kommentarer:

  1. Några av mina 86 400 sekunder har jag ägnat åt ditt inlägg, du funderar bra och klokt du. Stina Wollters metafor tar jag med mig ut i min 86 400 sekunders dag. Jag funderar på Dagny som vågar och rycker på axlarna, jag funderar på om inte säger det jag borde ta till mig nu. VÅGA. Jag tror du säger VÅGA och HOPPA. Jg ska njuta av min fria dag, hemma är två vuxna söner och jag. Det är skönt. Befrielse och jag kan få drömma och fantisera om det just jag vill leva. Våga hoppa liksom, kanske brister det totalt om jag säger som det är, kanske leder det till något bra eller jag kan förlora. Jag kommer aldrig att få veta om jag inte vågar. Kram på dig och njut av dina 86 400 sekunder. Några är redan förbrukade men det återstår många än :) (och jag är inte lika ledsen idag som jag var när jag kommenterade sist)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Dagny är ju fantastisk. Som jag älskar människor som är såååå levande. Inspiration de luxe. Du måste ju känna själv vad du ville för liv och vad det är värt. ingen annan i hela världen kan veta det bättre än då. Så gå ut och lev DITT liv så som det känns bäst här och nu. Längst in så vet du
      Stor kram
      Emma

      Radera