Att leva modigt med vidöppet hjärta är egentligen mitt enda sätt att leva. Jag har försökt att leva på andra sätt i tron om att jag bör, borde eller måste anpassa mig och passa in. Ett antal idoga försök har gjorts att bli mer "ordentlig" och på så sätt minska differensen som ibland uppstår mellan min inre längtan och vardagens krav.
Det är egentligen inte svårt att leva efter sitt eget modiga vidöppna vildhjärta. Problemet är att behålla det öppna hjärtat när omvärlden gör vad den kan för att stänga hjärtat och knuffa in en i konventionella normer och förutbestämda ramar. Då uppstår det problem om man inte är väldigt modig och otroligt rustad för omgivningens ständiga påtryckningar. Det är inte jag. Jag är ömhudad, skör och känslig. Men jag är stark och frisinnad och har hela hjärtat fyllt av vilda fjärilar som ständigt vill komma ut. Fast modig är jag nog i allra högsta grad eftersom jag ständigt behöver gå emot de inneboende rädslor som bubblar upp och försöker få mig att backa och avstå från att följa hjärtat, släppa ut fjärilarna och göra de saker jag passionerat brinner för.
Jag fyller 47 år idag och jag har fortfarande inte de där sparade kapitalen på banken, den där flådiga villan eller bostadsrätten, båten, årliga Mallorcaresan och den trygga 10-åriga fasta anställningen. Ibland känner jag mig som en förvuxen 12-åring men med lite klokare funderingar i bakfickan. En överlevd barnrumpa som fortfarande klättrar i träd och lyssnar på svensk pojkpopsmusik på högsta volym och sjunger med som om jag vore ensam på planetens yta. Nåväl jag kan också sitta och diskutera världspolitiska samhällsstrukturer, existensens betydelse och utvärdera de stora filosofernas inverkan på vår evolutionära utveckling.
Jag har nog ett rätt brett spektra på min livspalett förvisso. Det gör inte saker lättare när det gäller att hitta ett sätt att leva med ett öppet modigt hjärta i en värld som vill annorlunda.
Jag får inte in i min lilla hjärna vad syftet är med ekorrhjulet t ex. Jag försöker men har hittills misslyckats med att förstå varför vi biter ihop, kämpar på och håller ut på våra jobb när hela själen skriker om att få LEVA mer och arbeta mindre. En miljon vantrivs på sina jobb bara i Sverige.
Det finns inte en chans att jag förstår varför det är förutbestämt att man måste ha vissa kläder vid vissa åldrar. Vi klär väl oss i det vi känner oss vackra och bekväma i eller. Hej då stilpoliser och trendmaffian som försöker få mig att känna mig förminskad. Jag ÄR fin när jag känner mig fin. Punkt.
Och hur i hela friden kan det vara möjligt att vi förbjuder nakna vackra kroppar i offentlig media och liknande men tillåter skändanden och avskurna halsar i densamma. Hur kan det anses fult och äckligt att amma sitt barn. Vad är det jag missat?
Hur kan gemene man irritera sig på vackra människopar som öppet visar sin kärlek på en buss eller spårvagn och resonera i termerna av att "sånt där hångel kan man pyssla med hemma" Men hallå kärlek är väl bara vackert oavsett var vi ser den. Har det gott så långt att vi blivit så tillknäppta och avstängda att vi inte klarar av att se andra lyckliga eller vad är grejen?
Och sist men absolut inte minst. När blev det "fint" att vara stressad och så upptagen att hela almanacka svämmar över. Exakt var blev det lite skämmigt att vara en flanerare som lufsar runt i vardagen emellanåt och gör inget och som väljer så tom almanacka som möjligt för att låta livets storhet ha en chans att komma emellan.
Ja just ja, jag höll ju på att glömma min sista och största fråga - hur i helvete (ursäkta valet av vokabulär men jag måste krydda till det lite när jag blir upprörd) kan det fortfarande 2015 finnas homofobi och människor som på riktigt tror sig vet vilka andra människor ska älska. Hur kan det finnas på-riktigt-människor som tror att kärlek kan styras likt en jäkla strukturmodell eller organisationsplan för livsleveri. KÄRLEK är den största kraften var ur vi alla en gång blivit en frukt av. Och den kraften går dit den behövs. Den är ren och sann och kan varken dresseras eller rättas in i led. Vilka människor som genom den rena sanna kärleken hittar till varandra är väl helt sanslöst oväsentligt för andra och bara otroligt vackert. Alltid.
Näh det är inte lätt att leva efter sin egen barometer utan att "åka med" i det högpresterande samhälle vi lever i och är en del av. Det är absolut inte lätt att behålla sig själv när omgivningen rynkar på näsan och tänker att man är något slags flummare som inte förstått normerna, strukturerna och de outtalade livsreglerna som alla "måste" följa.
Men vem har rätt och vem har fel. Finns det sanningar och riktlinjer som är rätt för alla och envar. Och vem har sagt att det jag säger är mer rätt än det du säger. Det kanske är tvärtom. Det viktiga är att det du gör i ditt liv är rätt för dig och det jag gör i mitt liv är rätt för mig. Nu och här.
Så om du lyckats med konststycket att höra den där inre subtila rösten och fått upp ditt hjärtas dörr på vid gavel se då till att försöka hålla den öppen och låt ingen annan vara där och knäppa till, stänga igen, rätta till och förminska dig. Vi behöver människor som vågar stå upp och glittra i sitt eget ljus även om det inte alltid gillas av andra.
All kärlek till er
