Hinn njuta och låt stålarna bli sekundära

Dagar ur ett liv

Jazziga toner, poesi, målande vid mitt gamla slitna staffli och nyplockade krokusar i farmors gamla glas. Evighetslånga hundpromenader i vänliga rödskimrande solnedgångar. 

Jag njuter vår och samlar ljus

Och så försöker jag agera kontorsråtta emellanåt också

Jag tycker om kontrasterna. Livet är snällt om vi vill se det så

Livet är nu...och nu..det är inget som står i farstun och väntar till vi har tid att ta itu med det. Det är inte heller något vi kan köpa för pengar. Ask me jag har försökt. Så älskade vackra människor spring inte benen av er för att tjäna stålar ni aldrig hinner njuta av. Vänd på steken. Hinn njuta och låt stålar bli sekundära och något som bara behövs i lagom dos för att överleva. Vi har det bättre än vi vet. Och egentligen vet vi mer än vi tror. 

Jag blir lite smått frustrerad när vi arma människor inte tar hand om oss själva, livet och stunden. 

Den frustrationen mynnade ut i ännu en poetisk liten ordkomposition 

I sprickorna uppstår själva livet

där låg vi nakna under himlatakets evighet 

som om ingenting hade hänt 

räknade varandras rytmiska andetag 

till tonerna av ömsesidig respektlöshet och gammal vana 

du pratade om dödens oförtjänta högtidlighet 

och jag om livets oändlighet som ingen ännu förstått 

förmodligen bara ännu ett halvtaskigt försök 

att befästa existensiella markörer 

ett sätt att finna något vackert att hålla sig i 

när vardagen smakar alldeles för beskt för att vara sann 

men där ... 

exakt där någonstans i de krackelerade sprickorna 

mellan morgontidning, makaroner och husfridsknull 

pågår själva livet skoningslöst och fort 

som om vi hade tid just nu 

/Emma