onsdag 20 augusti 2014

...och högaktningsfullt skita i vad andra tycker om mig

Som om inte vetskapen om allas vår dödlighet vore nog så behöver vi ruskas om, kastas av och trasas sönder en aning innan vi vågar leva fritt från hjärtat. Ni vet så där livsbejakande störtskönt och göra det där vi alla pratar om att vi EGENTLIGEN vill. Vi måste liksom av någon outgrundlig anledning ut på yttersta grenen för att förstås förgänglighetens eviga följeslagare. Jag måste erkänna att det ter sig märkligt för en livslevare som mig. 

Ok jag erkänner att jag kommer fortfarande på mig själv ibland med att lägga på lock och begränsa mig av ren rädsla för vad andra ska tycka eller om det är tillräckligt godtyckligt enligt samhällsmallen eller ej. Men det slutar oftast med att jag påminner mig själv att jag trillat utanför mina egna livsvärderingar och släpper genast taget och gör något lite extra smågalet som kompensation just bara för att jag kan, vill och har lust. Ja jag vet det doftar lite Pippi Långstrump över det hela. Men det är inte så galet långt mellan många av Pippis livsinstruktioner och mina egna. Vi gör det som känns bra - inte det som anses bra. 

Bilden på mig samtalandes med träden är tagen av proffsfotografen Josephine

Ni vet jag tillhör ju skaran som vill sladda in i himlen hos Sankte Per den där sista dagen på jordelivet både svettig, trött, med skrubbade knän och håret på ända och jubla "-Tjooohoooo här kommer jag i full fart och kära Perra du gav mig mängder av egenskaper, möjligheter och chanser och jag har använt dom allihop...and I loooved it. Nu behöver jag vila lite innan jag hoppar ner med nyfikna ögon och sinnen i nästa liv och fortsätta läran om livet."

Och lever man efter den devisen duger det inte att halvleva på något fjuttigt light-vis. Nej här ska levas utifrån eget modigt hjärta. Jag vill känna livet i hela mig. Våga. Ta steg och göra val. Jag vill våga brinna och älska trots vetskapen om att allt kan vara över i morgon. Jag vill älska livet lika mycket som mig själv. Jag vill kunna gråta tills inga tårar finns kvar och känna det som känns även när smärtan gör sig påmind. Och jag vill definitivt högaktningsfullt skita i vad andra tycker om mig och mina livsval. Om jag har fått ett liv till skänks ja då ska här banne mig levas. 


9 kommentarer:

  1. Helt underbart skrivet!

    SvaraRadera
  2. Underbart skrivet!

    SvaraRadera
  3. Det där tänket skulle jag behöva ta till mig av lite mer.
    Ja, banne mig att jag ska. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glad om jag kan inspirera till livsglädje och livsrikedom. lycka till och kram

      Radera
  4. Jag ryser!! Över hela kroppen får jag ståpäls!

    Tidigare i veckan var det en "vän" till mig som sa:
    Man kan inte skita i vad människor tycker om en.
    (jag hade precis sagt så, att jag struntar i det)
    Varför undrade jag.
    - Därför att det är viktigt att göra bra intryck svarar hon.
    Fast om det krävs att jag är någon annan än mig själv så är det inte på riktigt säger jag.
    Som svar får jag att det inte är viktigt, att vara sann hela tiden.
    Det kommer inte att ge mig det jag vill i livet...
    Jag tänker precis tvärtom och ännu mera nu när jag har läst det här till morgonkaffet!
    TACK!
    Och kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack rara för att du delar med dig. Det uppskattar jag stort
      Nej jag säger som du, jag kan inte transformera mig för att bli omtyckt för det skulle betyda att jag lever mitt liv på halvfart utformat av andras förväntningar. Vilket i sin tur då skulle leda till att MITT liv och mitt hjärta skulle få backa och stå tillbaka. Nej inte en chans här ska levas på med hjärtat på vid gavel
      Kram till dig Hannis
      E

      Radera