Det kan vara provocerande när andras ljus lyser upp ditt mörker

Jag är ju som ni vet inte religiös eller kristen. Dock är jag andlig och jag har en tro på människan, kärleken och rätten att skapa våra liv utifrån vår inre längtan. Jag behöver inte en kyrka eller religion som talar om för mig hur jag ska leva och vilken kontakt jag ska ha med något utanför mig själv för att bli en "bra" människa. Men det här är MITT val och all respekt för andra som väljer något annat. Dock har jag lite smågurus som jag finner det värdefullt att lyssna till och som lär mig saker om mig. Det kan vara allt från mina barn, barnbarn, en vän, Bob Hansson eller Mooji. En guru för mig är någon som lär mig något,  och ger mig värdefull information som jag kan applicera och ta till mig och göra till visdom för just mig. Jag tror sällan blint på allt som någon säger. Jag plockar det jag behöver och ibland det jag inte visste att jag behövde förrän efteråt.

En av dom som jag känner förtroende för, och som jag anser ofta delar med sig av hjärtexpanderande visdom är Mooji. För övrigt är han en punkt på min "bucket list" Att åka på en retreat med honom. Nåväl han pratar i det här klippet om det som jag också brukar prata om. När vi gör en förändring och kommer närmare oss själva och den vi vill vara så är det inte alldeles självklart att alla andra gör vågen och tycker att det är lika fantastiskt som vi tycker. De gör inte vår resa. De gör sin resa. Och om vi börjar lysa upp så belyser och synliggör vi självklart deras mörker. Det är inte populärt för då ser de något i sig själva de inte vill kännas vid. De vill heller inte att vi ska förändras för då anser man ofta att något är "fel" De har ju nämligen en projicerad bild av oss i sin hjärna. En bild som vi levererat till dom och som dom sedan friserat till lite utifrån deras perspektiv. Plötsligt börjar vi bli någon som inte stämmer överens med den bilden. 

Man kan ju också likna det vid att om jag går och gymmar betyder det ju inte att du blir av med bilringarna runt din magen. Vore ju förvisso jäkligt praktiskt :) Nej det jag menar med den liknelsen är att när att du gör en förändring så är det ju bara ditt liv som förändras. De runt omkring dig står ju kvar eller gör en annan förändring. Ibland förändras vi åt olika håll och då har man svårt att förstå det som sker. Vi kan aldrig förvänta oss att andra ska applådera det vi gör med våra liv.  Det viktiga är att du känner att du kan applådera det du gör för dig själv. De som älskar dig kommer i sinom tid att förstå och skapa en ny bild av dig som de kan förhålla sig till. Det behövs bara lite tid. De som inte kan göra detta kanske du var färdig med i ditt liv och ert uppdrag slutfört. Människor kommer in i våra liv och går igen när det är dags. Men dig ska du alltid vara trogen....