Höstens vemodiga armar runt min själ

Ja jag vet att jag ofta talar om hösten och vad den gör med mig. Jag ÄR en höstmänniska och jag finner en slags förtröstan inneboende i denna ljuvliga årstid. Dock är jag inte helt odelad till höstens påverkan. Visst bor det ett vemod i hösten för mig som för så många andra, men skillnaden är nog att jag har en vemodig sida inom mig som behöver få sitt utlopp. Hösten blir då som en gammal vän som lägger sina armar omkring min själ och säger att det är ok att känna en tyngd, en melankoli och en bräcklighet. Den möter min sida av djup och jag kan med ett inre lugn landa, tända ljus, ikläda mig sköna yllekofter och raggsockor. Jag kan vandra i ett lugn och iaktta det skådespel av allsköns färger som naturen bjuder på. Insupa dofterna som är magi och äta äppelkaka med vanlisås av svenska äpplen med himmelsk smak.

Att på höstkanten få plocka in sommarens sista vildrosor och binda en bukett till köksbordet
skapar en heavenly myskänsla

Kanske är det ändå det kärva nordiska vemodet i mig som faktiskt får sin balans via hösten och en motvikt mot sommarens glättiga glad-dagar då allt ska ske på något märkligt sätt. Jag skriver nog som mest poesi om hösten också tror jag. Förvisso skriver jag alltid men kanske att poesin blir som bäst när jag lullar omkring i mina höstkläder och njuter av lugnet som infinner sig.

Krypa opp i soffan med favoritkoppen, tända ljus och en kopp kaffe eller te är
också lite extra gott under hösten

De jag saknar, saknar jag alltid som mest om hösten också. Det är ett konstaterande och det är ok. Det finns ett lugn i att konstatera att jag saknar nån som försvunnit ur mitt liv på ett eller annat sätt men att jag bär vår tid tillsammans inom mig likt årsringarna på ett träd. Ett lugn även där alltså. En acceptans och ett själsligt, mänskligt lugn av ro. Och det är alltid om hösten jag brukar känna att farmor sitter i sin himmel och vinkar glatt till mig samtidigt som hennes hjärtliga skratt ekar mellan trädtoppar och nattljusstjärnor.

Ja jag behöver hösten och jag älskar att vara i den. precis som den är. Även om den inte är strålande alla dagar så bär den ett lugn som passar mig

Alltså dessa kängor is to die for. Så galet vackra att få strosa
 runt bland färggranna höstlöv med

Att få ta höstpromenaden i den här koftan/ponchon skulle jag inte säga nej till

Så vad är hösten för dig? 

Kanske håller du med eller kanske tycker du att det bara är en mörk, blöt passage till julen. Berätta gärna och dela med dig.

Höstkramar