Om att känna det som faktiskt känns

Ibland har vi människor en tendens att trycka undan det som känns, klistra på ett leende och gå vidare i tron om att vi kan "låtsas bort" det som känns. Många gånger ÄR det faktiskt en lösning att göra just så istället för att älta och gå ner i sådant som egentligen inte existerar mer än som ett orosmoln i våra invanda tankmönster. Men ibland måste vi lyssna på det som sticks, våga känna det som skaver och framför allt våga ta i det som gör att maskineriet är lite nergrusat och trögt.

När jag personligen går i den här förträngarfällan och låtsas som att det som känns inte riktigt tillhör mig så brukar energinivån totalt dreneras, försvarsmekanismen sätter in och självkänslan får sig en rejäl kyss av det väsnande egot. Jag blir beroende av andras bekräftelse och jag vill ständigt bli uppmuntrad. Jag vill att alla ska säga att mina gropar i låren är som de charmigaste smilgropar, att mina rynkor skapar den mest fascinerande karaktär, att min utstrålning får smör att smälta i -30 graders kyla och att mina stora ögon är de vackraste brunnar att drunkna i.

Alltså starka jag vill plötsligt ha ren ytlig bekräftelse för att kunna må så bra som jag förtjänar. Jag tappar allt jag annars tror på och blir törstande efter ren skär yttre bekräftelse. Självklart behöver vi alla det lite till mans emellanåt men när jag känner de här signalerna så vet jag att jag är ute och cyklar. Cyklar utanför mig själv i sökandet efter välmående. Så dumt !

Vad gör jag då då ? Ja jag backar bandet så att säga. Stänger av all yttre distraktion och försöker gå in i en slags mental stillhet. Det finns ett otal fantastiska verktyg för detta. Avslappningsövningar, meditation, promenader, naturupplevelser, affirmationer och att skriva och måla mig hel. Synliggöra mig själv FÖR mig själv och fråga mig vad det är som "stör" mina energibanor. Vad är blockeringen som gör att jag mår kasst och inte kan vara mig själv fullt ut.

Det här resulterar ofta i att jag får reda ut det jag känner, landa och sen gå vidare med en starkare självbild och friare energibanor. I förlängningen betyder det i sin tur att jag också fattar mer övertänkta beslut, möter andra med ett öppet sinne och älskar och bekräftar mig själv och andra på ett mera humant sätt.

Tänk så mycket man lär sig när man jobbar med sig själv och gör mentala inventeringar med jämna mellanrum.

Gör du mentala inventeringar av dig själv emellanåt eller biter du ihop, kämpar på och stretar vidare med grus i maskineriet och skavsår i själen ? Ta med dig den tanken och våga lyssna in svaret

Ta hand om dig fina, för du är guld för världen. Ja så är det faktiskt