Mänsklighet

Så har jag då varit på vift igen. Kanske därför det uppdaterats på tok för dåligt här på bloggen. Jag är ju ganska ofta i rörelse och jag trivs enormt att resa omkring i vårt avlånga land och träffa nya härliga människor. Jag älskar MÖTEN och jag växer som individ i varje enskilt möte. Jag har varit i Göteborg och arbetat på Akademi Coachstjärnan igen. Jag älskar rollen som assisterande coach, lärare och inspiratör. Jag växer av liv i rörelse och det ger en skön balans till den sinnesro och stillhet som jag också så ofta behöver i min vardag

Tänkte bara göra en liten reflektion på en kommentar som jag fick i ett tidigare inlägg. Det var någon som tyckte att det var skönt att läsa att jag också tappar fotfästet ibland och är mänsklig.

Wow allesamman...Jag är väldigt mänsklig i det hänseendet. Jag tappar ofta fotfästet. Det är därför jag har det yrke som jag har. Jag har saker i min ryggsäck som gör att jag VET hur det känns att falla rakt igenom, att inte ha en bra självbild, att vara vilsen, att vara enormt otålig och själsligt rastlös. Knäna har slagits blå och pannan stångats blodig emellanåt. Livet ser ju liksom ut så för oss alla emellanåt. Så även för mig :) Det har funnits stunder då endast huden hållt mig samman från att falla sönder totalt. Skillnaden idag är inte att jag inte faller. Gud ska vet att jag faller handlöst och pladask ibland. Jag är en passionerad person och ibland nästintill en emotionell berg och dalbana och kommer nog så förbli.

Skillnaden idag är att jag har verktygen att ta mig upp igen. Jag har perspektiven som gör att jag förhåller mig på ett nytt sätt till mig själv och till livet i stort och inte minst till andra människor jag möter på livsvägen. Jag har en mycket bättre självbild som inte är så skev i förhållande till den verklighet jag lever i.

Så mänsklig - ja det är jag absolut :):)

Våga stanna

Ibland glömmer jag vad som är viktigt och jag går vilse i vardagen. Kanske beror det på att den attackerar mig så oväntat ibland. Vardagen alltså. Vardagen och det accelererande tempot.

Det är då jag försöker fånga närvaron. Vinden. Fragmenten av allt vackert. Förnimmelserna. Det finns ju egentligen ingen anledning att stressa. Allt sker när det ska ske. Ett pressat sinne fullt av tankar skapar definitivt ingen konst. Livet är ett storverk. Ett slags ständigt pågående, växande, och formbart konstverk.Här och nu.

Jag trycker på pausknappen och gör vad själen behöver en stund, inte vad sinnet tror sig behöva av rädsla för en potentiell framtid. Jag försöker göra vad som behövs, men försöker låta det ske mer av sig självt. Allt är i sin ordning, om man bara låter livet flöda och ha sin naturliga gång . Närvaron finns där. Hela tiden. Om man bara stannar upp i den. Här och nu.

Kram och massor av lyckoglitter på Er i vårsolens underbara glans

Lär Dig signalerna i hur språket påverkar Dig

Betänk det här en gång - Du sätter Dig i en taxi i Göteborg och säger till taxichauffören att du inte ska till Viktoriagatan, inte till Kungsportsplatsen och inte heller till Magasingatan. Hur stora tror Du chanserna är att Du kommer dit du ska då? Det låter som ett rejält skämt, men faktum är att så här gör de allra flesta när de vill vara riktigt fokuserade och livsstrukturerade.

Förmodligen är du med på vad jag menar om jag säger de här fraserna - Jag får inte bli nervös nu.- Jag får inte missa träffa fel sorts kille igen.- Jag får inte missa bollen.- Jag får inte misslyckas ännu en gång. Vi brukar dessutom hjälpas åt i grupp i vardagen: -Kom igen, vi får inte tappa det här nu! Det här kallas för negativ fokusering. När du säger en mening med "inte" hoppar din hjärna över det lilla ordet "inte" och fokuserar faktiskt omedvetet på resten.

Prova själv. - Tänk inte på en citron. - Tänk inte på en citron. Går det bra ? Nu när du inte tänker på en citron... så vet du nu hur den inte ser ut. Eller? För att din hjärnan ska förstå meningen "jag får inte misslyckas", måste du skapa en mental föreställning om hur det är att misslyckas för att du ska veta vad du "inte" ska göra (om du är förälder gör det nog lite ont i magen nu va...om vi betänker alla gånger vi sagt Du får INTE gå över vägen....du får INTE leka med tändstickor osv osv)

Hur gör man då? Så hur ska du nu sluta tänka på en citron ? Ja helt enkelt göra dig uppmärksam på att du tänker på något som du INTE vill tänka på och sedan helt resolut byta ut mot det du VILL tänka på istället. I det här fallet en banan kanske :)Om du väljer att tänka på det du vill så är det omöjligt att samtidigt tänka på det du vill undvika att tänka på. Tänk på vad du vill prestera och tala om det för din hjärna, för den klarar bara att tänak en sak i taget. Vill du åka taxi till Magasingatan så är det ointressant att tala om vart du inte vill åka. Ellerhur ?

Meningen: "Jag får inte misslyckas" ska förvandlas till "JAG SKA LYCKAS" och jag kan lova att förusättningarna ändras radikalt. Prova fr o m idag vetja:)

Lycka Till och kram till alla fina Er

Fattigdom

Det är inte den som har lite,

utan den som hela tiden önskar mer,

som är fattig.

/Latinskt ordspråk

Åh alla kära systrar...

Ibland blir man varse om att det råder en frustrerande och otroligt omfattande åldersnoja i vårt land. Så onödigt dumt! Vi eftersträvar ideal som är både bakåtsträvande och nästintill omöjliga att uppnå. Vi ska se yngre ut än vi är, vi ska vara släta i hyn, smala men ändå kurviga osv osv. En underbar kollega till mig sa en gång när vi talade om kroppsfixering - Men hallå, det är ju bara kroppen...! Jag älskar den tanken och förhållningssättet

Jag kan tycka att det är högst viktigt att försöka hitta det romantiska i den ålder man befinner sig i. Känna stolthet för den man är med allt vad det innebär och vara ett moget, självständigt och inspirerande föredöme för våra ungdomar. Att vara ett ideal som gör att de ser fram emot att bli äldre, medelålders och t o m gamla en vacker dag. Att de ser fram emot att få valuta och ta ut svängarna HELA livet och inte bara i den romantiserade ungdomen.

Så vad är egentligen poängen med att eftersträva det här ungdomliga idealet? Var tar det här oss om man ska se det från ett feministiskt självständighetsperspektiv ? Nu är jag förvisso ingen rödstrumpa direkt men att eftersträva den lena orynkade hyn, trådsmala kroppen, fasta jättebysten och perfekta utseendet gräver både hål i plånboken och skapar ångest i förhållandet till oss själva och våra kroppar.

So hey alla härliga kvinnor i vårt avlånga land - Släpp taget, njut mera, bejaka Er själva, älska era kilon, ta en bakelse till och ta en extra promenad i vår vackra natur istället, se rynkorna som karaktär och våga se det vackra i personligheten som växer fram med åren. Släpp fram själen och låt livet blomma precis där du är. Var den förebild du själv alltid velat ha och dansa i ögonblicket - här och nu

Vackra små Prinsar av Unversum växer inte på träd

Tänk, att för ett halvår sedan, exakt idag, bestämde sig vår Prins av Universum att anlända till Mother Earth och jag är så innerligt glad att det var just han som ville komma till just oss. Vilda vackra gryningsbarn. Att det gått så fort är ofattbart men samtidigt kan jag tänka - vad gjorde vi innan. Livet är märkligt och härligt underbart. Att få bli mormor vid 41 års ålder är omtumlande, coolt, lärorikt och alldeles alldeles uuunderbart som Askungen skulle sagt. Puss mumsgrodan och vår alldeles egna lilla Buddha

Man får en chans och tar tillvara den eller ser ett minne blekna bort...

Vi har alla ett val. Hela tiden. Möjligheter och chanser dukas upp på livets bord. Ibland ser vi dom inte för de är förklädda eller vi är rädda för de konsekvenser som kanske är en påföljd av vårt nya vägval eller chansval. Om vi vågar öppna nya härliga dörrar kan vi ta oss hur långt vi själva vill, men ibland måste vi våga stänga en dörr för att en nya ska öppnas. Faktum är att det öppnas alltid en ny dörr när man stänger en annan. Vi måsta våga hoppa rakt ut utan skyddsnät och lita på att livet tar emot oss och ger oss det vi behöver

Vågar du gå utanför komfortzonen och ta chanserna när dom kommer, nu och här i livet som är DITT, eller är du en av dom som står på perrongen och vinkar när tåg efter tåg passerar?

Min torsdag

Nu har jag verkligen inte varit särskilt aktiv här på bloggen. I know. Har varit uppptagen med livet liksom. Har varit i Göteborg och jobbat två dagar. Jag är hjälper till som lärare på Akademi Coachstjärnans diplomutbildningar i Göteborg. Underbart stimulerande och utvecklande att möta dessa härliga grupper med blivande stjärncoacher. Alla dessa sköna, nyfikna och entusiastiska personligheter som samlas under ett och samma tak. Så utvecklande att följa de en bit på livsvägen. Jag älskar verkligen mitt jobb. Önskar alla kunde älska sitt jobb så som jag.



Våren har även kommit till Dalarna med stormsteg och morgonen bjöd på varmt vårregn. Självklart åkte de rosablommiga gummistövlarna och regnkappan på och rainlover som jag är blev det promenad med himlens alla droppar smattrande på regnluvan och massor av renande tankar att sortera. Jag ÄLKSKAR varma regn och dofterna som alltid medföljer. För att inte tala om spegelblanka asfaltsgator och vattenpussar som jag och alla småbarn kan hoppa i. Nåja jag gör det lite försiktigt om jag har nån med mig för det är inte så populärt för mina barn att ha en mamma med blommiga gummistävlar som utan pardon hoppar omkring likt en galet glad och yvig femåring i vattenpölar.

Idag väntar lite jobb trots röd dag i almanackan. Har så svårt att rätta in mig efter röda och icke röda dagar i almanackan. Ska möta en klient och som vanligt ser jag fram emot att följa någon en bit på väg och se utveckling och positiv förändring.




Resten av dagen väntar läsning. Ska nämligen sätta klorna i Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Jag har inte läst den ännu, trots att den kom ut för rätt länge sedan. Jag älskar Anna Gavalda och har en benägenhet att bli behagligt uppslukad av hennes böckers karaktärer. När jag läste Tillsammans är man mindre ensam ville jag inte skiljas från karaktärerna så jag drog ut på den så länge jag kunde och drabbades av en lightvariant av separationsångest.


Ha en fin torsdagskväll och kärlek till Er alla

Emma

Att vara, göra och ha

Det här med strävan efter lycka är ett ständigt aktuellt och närvarande samtalsämne i vår del av världen. Det kan väl inte undgått någon vid det här laget. Vi vill bli LYCKADE så till den milda grad att vi glömmer att bli LYCKLIGA. Det är ju trots allt en markant skillnad på begreppen, även om de självklart också kan gå hand i hand för en del människor.

Tänkte presentera en "livstriangel" för att förklara hur jag ser på det här med skapandet av vår egen lycka. Det kan i alla fall ge ytterligare ett perspektiv att se in på Dig själv och Ditt liv.

Man kan dela in livet i tre olika aspekter - att vara, att göra och att ha.

*Att vara är grundplåten, existensen i sin renaste form, att vara vid liv och medveten om jaget. Alltså när vi är totalt fokuserade på nuet och grundade i oss själva och lever i enlighet med våra värderingar.

*Att göra innebär kreativitet, rörelse och aktivitet. Görandet kommer ur den naturliga skaparenergin som flödar genom allt levande.

*Att ha är att stå i förhållande till allt omkring oss i universum så som människor och ting. Förmågan att acceptera, äga och att förhålla sig till det vi har omkring oss.

Att vara, göra och ha är som en livstriangel där varje sida stödjer varandra. De står inte i konflikt till varandra utan de existerar samtidigt.

Jag tror Du är med på hur jag menar här om Du applicerar detta på Ditt liv. Det jag vill komma till nu är att de flesta människor lever sina liv baklänges. Man vill nämligen HA mer saker och pengar för att kunna GÖRA mer av det man vill så att man i slutänden kan VARA lycklig.

Jag vill påstå att i själva verket fungerar det helt tvärtom.

Du måste först VARA den du verkligen är(hitta hem i dig själv och bli grundad i din personlighet) för att kunna GÖRA det du behöver göra för att slutligen få och HA det du önskar och därigenom bli lycklig på det sätt som är sant för dig.

Ta Dig nu gärna en titt på Ditt liv. Åt vilket håll går du i livstriangeln ?

Hoppas Er helg varit underbart soldränkt såsom min. Våren är så smärtsamt vacker i alla sin generositet att jag blir både lite wild and crazy och galet glad bara av att få finnas till. Lovely

Ha en fin söndagskväll och var rädd om Er

Love