Vacker? Ful? Spelar det EGENTLIGEN någon roll

Vi pratar ju alla om att vi inte vill vara ytliga och att det är insidan som räknas. Men varför är det då så många unga som mår så otroligt dåligt och vissa dagar inte ens vill gå ut för att de fått för sig att de är fula? Och det är väl förresten många äldre också som känner så. Det är så sorgligt att det ska behöva vara så att vi bedöms på en tiondels sekund utifrån hur vi ser ut. Tänk så många "vackra" människor vi missar då. Alltså jag menar inutivackra människor. 

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att älska sig själv så som man är med rynkor, volanger och diverse "repor i lacken". Jag brinner ju för ämnet.  Idag skrev en av mina barn på sin Instagram något så tänkvärt på samma ämne. Och jag kan inte låta bli att kicka igång på varenda kaliber. Läs denna text nedan som alltså är hämtat från saligpralin på instagram: 

Jag funderar en del på det där med att känna sig vacker. Jag känner mig inte vacker. Och ni kan stoppa tillbaka "komplimanger" och kommentarer om att jag visst är vacker i era guldbyxor, även om jag vet att ni bara menar väl så är det inte vad det här handlar om. Vi ska inte bekräfta mig nu utan fundera på känslan att känna sig vacker. För som sagt, jag känner mig inte vacker. Eller jo jag har väl mina dagar och på bild i rätt ljus och smink o.s.v. som de flesta andra så gör jag väl det men jag pratar om grundkänslan. Vilka faktorer som bidrar till huruvida en gör det eller inte är också svårt att sätta fingret på eftersom det nog är individuellt. Men jag är rätt säker på att det inte handlar om att bli bekräftad för sitt yttre, för det har jag blivit i mina dagar. Men oavsett så känner jag mer och mer att mitt mål idag inte är att sätta fingret på vad som får mig att känna mig vacker utan snarare jobba mot att det inte är viktigt att känna mig vacker. Att känslan av att vara ful inte behöver vara dålig. Att fokusera på andra saker än det som min kropp har ett erbjuda mig på utsidan. Så till den grad att reflektionen över om jag ens känner mig ful eller fin existerar. Men jag är inte alls där och kan många gånger känna mig obekväm i de tillfällen då känslan av fulhet dyker upp. Och kanske kommer jag aldrig nå dit så länge jag kämpar mot ett samhälle där det är viktigt att känna sig vacker oavsett om en enligt normen är det eller inte. Så länge du KÄNNER dig vacker. Är ni med? När känner ni er som vackrast/fulast? 

Ja tänk om det är så att vi bara kan vila i den befriande tryggheten att vi varken behöver vara fula eller vackra. Eller ta det till nästa nivå - att FUL kanske inte ens måste vara något dåligt. Och jag har sagt det förut och jag säger det igen. Allt det vi värdesätter på riktigt i livet kan vi göra lika bra oavsett hur vi ser ut. Och om vi vårdar vår själ och odlar det goda i oss själva får vi sådan blomstring omkring oss och inuti oss att det är fullständigt irrelevant hur vi ser ut enligt gängse normen. Då behöver vi inte vara "vackra" och ungdomliga enligt de normativa parametrar som vi tror är någon slags regel. Och vid närmare eftertanke så är det ju högst märkligt att det finns normativa parametrar om vad som är vackert eller fult när vi rent individuellt finner attraktion på väldigt olika sätt. Jag personligen att kan tycka att en bright hjärna och intelligent humor är galet attraktivt medan en vän till mig inte alls förstår vad jag menar utan tycker att längd, hårfärg och kroppsbyggnad är det mest attraktiva. Och inget är ju rätt eller fel.

Så vad säger du som läser om detta? Vad är det att vara vacker och vad är att vara ful? Var lite ärlig nu. Och hur känns det om du leker med tanken på att vara ful kanske inte ens behöver vara något dåligt när det gäller det här med att vara en bra människa. 

Jag har själv inte kommit så långt som jag vill i den här frågan. Men jag jobbar på det och försöker fostra mig varje dag. Kanske kan vi göra något vettigt tillsammans utifrån att vi vågar utbyta tankar och idéer i ämnet

Kom igen bring it on vad tycker du?