Håller ihop när vi faller isär

Det här med kärlek och relationer borde väl kanske vara det lättaste vackraste och mest ljuvliga vi människor kan uppleva. Ja förvisso men det kan också vara det svåraste mest smärtsamma och det mest komplicerade vi kan uppleva. Varför då, jo därför att det handlar om det rena sanna och nakna som vi bär i våra hjärtan. Det handlar om det mest ÄKTA och dyrbara som livet erbjuder. Vi går in i varje ny relation med fjärilar i magen, hjärtat på vid gavel och sätter allt på spel utan att ha den minsta garanti på hur framtiden ter sig. Det är mod på riktigt. Det är att hoppa rakt ut utan att veta om livet tar emot eller inte. Men vad har vi för val. Antingen älskar vi helhjärtat och tillåter oss att vara i sårbarheten som det för med sig, och tar risken. Eller så sluter vi oss i rädsla att bli sårade, med konsekvensen att vi missar den stora kärleken. 

När vi ingår i en relation med någon annan måste vi också avsäga oss all form av kontroll och makt. För dessa två har inte i en relation att göra. Eller det är iaf MIN fulla övertygelse. Jag tror att det stryper flödet som måste få pulsera fritt mellan älskande människor, Den vi älskar måste vi låta vara fri och ha tillit till kraften i själva kärleken. Och varje ny dag får vi åter välja denna människa så länge det känns rätt. Men att lova varandra evig kärlek det tror inte jag på. Det är ett förmätet hyckleri. Vi kan välja att ärligt älska i varje ny stund och ge allt för det vackra man har tillsammans. Man kan också lova varandra ärlighet i evighet amen och allt det där. Men att lova hur allt känns i en oskriven framtid borde vi väl veta bättre idag som de kloka människovarelser vi är.

Och ibland faller vi isär, sårar, slår oss, trampar på varandra och gör saker i kärlekens namn som vi aldrig trodde vi skulle göra. Vi blir tilltufsade, fransiga och omruskade. Och nästan alltid reser vi oss igen. Tillsammans eller var och en på sitt håll. Kanske förändrade och "nya"- Men alltid, tro mig ALLTID gör vi så gott vi kan med de förutsättningar vi har. Ibland blir det så förbannat fel och smärta utan någon som helst rimlig gräns uppstår. Men dessa upp-och-nedgångar och emotionella berg och dalbanorna är priset vi får betala för att älska med hjärtat på vid gavel genom livets turbulens. 

Och det viktigaste i allt detta måste ändå vara att kunna behålla ett oförstört jag samtidigt som man varsamt bygger ett "vi". Att gemensamt mejsla fram ett kärleksfullt samförstånd, ett stadigt fundament, som bygger på två individers ärliga existenser 

Lyssna gärna på Mia Skäringers underbara låt "Håller ihop när vi faller isär"