Ibland behöver vi bara utrymme och tystnad för att höra vad själen vill uttrycka

Ibland behöver jag flytta fokus från min egen navel för en stund. Bredda mina livsperspektiv och få nya infallsvinklar till mina tankar om allt.Behöver liksom hitta horisonten och känna en slags "connection" med alltet. Känna min egen del av det stora om man säger så. Det är så lätt att vi stressade arma människor som är en del av dagens prestationssamhälle liksom rusar oss trötta utan att titta upp.

Ta t ex om vi står inför en jobbig händelse eller utmaning så ÄR vi bara den händelsen. Vi tillåter tankarna att totalt landa i nervositeten och oron inför det som ska ske. Ett annat exempel är när vi har smärta någonstans i kroppen som t ex ryggsmärta så glömmer vi så lätt att vi är så mycket mer än bara vår smärta. Vi lägger istället hela vårt fokus på smärtan, vilket resulterar i att den får ett större omfång och ensamt styre över både kropp och själ. Självklart kan det vara mer än jobbigt med fysisk smärta men den blir aldrig mindre för att vi låter den ta över vårt medvetande.

Om vi istället är medvetna om vår egen storhet och har en förmåga att gå utanför oss själva en liten stund och se ALLT vi är och känner in allt det goda och låter det ta en större och framträdande plats så har vi lättare att ta oss igenom smärta och svårigheter.

Hur gör man då för att skapa den här distansen till det smärtsamma och närheten till det goda ? Ja vi är ju alla olika men för mig funkar meditation och att vistas invid det vidunderliga i naturen. Storheten i det vackra som vi alla är en del av. Det kan vara att vistas i skogen, vid havet, vid fjällen eller kanske bara att i ensamhet lyssna till en vårbäcks ystra forsande i skogsbrynet. Det kan också vara att i ryggläge på en äng studera molnformatiner tills en slags meditativ känsla gör att själen känns lätt och delaktig i evigheten.

Det handlar om att stänga av och hämta in och skapa en länk mellan universum och själen. Kan måhända låta lite flummigt men för mig är det allt annat än flummigt. För mig är det "back to basic "och det naturligaste i världen.

Men som alltid är inte det viktigaste att "göra rätt" enligt alla råd, tips och informationskanaler från omgivningen (inkl mig). Det är alltid ok att bara vara det man känner att man orkar vara här och nu. Det är alltid tillräckligt bra så länge vi känner att vi är sanna mot oss själva. Och dig själv kan du alltid fråga vad som är bäst för just dig. Ibland behöver vi bara utrymme och tystnad för att höra vad själen vill uttrycka.

Kom ihåg att våren ligger alldeles ny och oanvänd och lurar runt hörnet. Det är gott att veta :)

Love to you all.