Tur att jag har livet som kastar omkull mig ibland så jag vaknar till

Jag är en konstnärssjäl 

En fluffig kropp som huserar ett vibrerande, fantiserande, tänkande "konstnärs-själv"

Ett själv som saknar konturer och fasta ramar

Jag tror att jag fick ett uppdrag när jag föddes: Ett uppdrag att skapa det som känns för att andra ska känna igen sig. Och därigenom bygga osynliga silvertrådar av medmänsklighet mellan människor

Nej jag har varken fått hybris eller har någon övertro på att jag är bättre än någon annan. Vi hänger ju ihop så vi är alla lika. 

Men jag tror att vi har olika uppdrag redan den dagen vi slår upp ögonen för första gången. Olika unika gåvor och egenskaper att förvalta. Ett dharma (enl indisk kultur "den moraliska lagen" eller "livsuppgiften") Och när vi lever i enlighet med vårt dharma kommer vi rätt i livet. Det är då vi känner att det känns lättare. Ja men ni känner väl igen den där känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och andningen saktar ner en smula alldeles av sig själv och vi liksom ler med insidan. Det är också då som vi "följer vår hjärta" som det så klyschigt låter. Flow

Och jag glömmer det här ibland. Tappar styrningen en smula och tar en omväg. Men nu kommer vi till det härliga i kråksången. Då kommer alltid livet in och kastar omkull mig, ruskar om mig lite och säger "Men hörru Karlsson nu är du ute på villovägar igen, upp och hoppa det är DIT du ska" 

Intressant det där. Och eftersom jag har en analytisk liten liten gen inom mig kan jag inte låta bli att tänka varför jag gång på gång gör om samma sak. 

Nåja thats life. Var rädd om dig och för guds skull gör det som får din själ att blomma, för livet är ditt och livet är nu. Men ha också tillit till att allt som ska ske kommer att ske. Men inte förrän det är dags. Du är alltid värd det bästa

Håll i dig nu Karlsson och hav förtröstan för nu testas du på riktigt

Att känna sorg är fan livet hard core

Känner mig ensammast i världen just nu 

men vill ändå inte träffa en enda själ

Livet gör ont. Jag gör ont 

Och tilliten är inte här

Men jag har tillit till det

Jag försöker och jag kämpar

samtidigt som jag inte försöker alls och låter allt vara

Låter mig vara

Jag vet att allt har en mening och att allt är som det ska

Men jag är inte kroniskt lycklig

Jag är en orkan av känslor som kommer och går

Jag försöker vara modig i det och omfamna 

Ta emot

För det är i mina försök att undvika det som känns som jag annars går vilse

Jag vet, för jag har varit där förut

Jag spenderar mina dagar med att ömsom göra slut med gud 

och ömsom ha förtröstan till att allt är som det ska

till att i en tredje stund tröttna som fan på att känna så mycket hela tiden

Men jag antar att det är baksidan av att också vara en person med hjärtat på vid gavel

Det liksom inkluderar paketet 

Skuggsidan av att våga vara sårbar och skör inför livet 

Jag förställer mig inte

Jag är färdig med sådant 

Jag är ärlig, sann och skör ända in till hjärtat och förbi

Men jag frågar mig ändå gång på gång

Hur många ogråtna tårar finns det

Och hur många övergivna sorger inom mig har vaknat till liv och vill göra sig hörda

Dom hänger liksom på varandra

När man tillåter en sorg tar den med sig dom andra

Så nu står jag här modigt med hjärtat i handen och fickorna fulla av sorg

och allt är precis som det ska

//Emma