Om du gillar dig kan du gilla mig...

Om vi drar saker till sin yttersta (och smått filosofiska)spets så slutar alla kärleksrelationer i smärta. Antingen tar det slut och någon lämnar eller så dör någon. Eller så dör båda och så uppstår smärta för de som finns kvar. 

Ändå kastar vi oss ut med våra sårbara hjärtan, darrande förälskade händer och älskar villkorslöst igen och igen.   Jag kan inte annat säga än att vi är så otroligt modiga. Vi gör ju oss också beroende av någon annan i det hänseendet att deras blotta existens är förutsättningen för vår själsliga lycka. 

Jag kan tänka på det där ibland. Hur vackert och smärtsamt det är att älska och låta sig älskas. Och hur tunnhudade vi blir i förälskelsens enorma bombastiska omfång. Det är vackert utan gräns. Men också smärtsamt, läskigt och stort. Jag kan få lite ontologisk yrsel vid blotta tanken. Exakt samma känsla som vid tanken på livets mening, universums uppbyggnad och huruvida evigheten finns. 

Men handlar det inte också om att först älska och acceptera sig själv. Jag tänker att det alltid måste börja där för att kärleken ska kunna växa i sin egen energi och frihet. Men att det också är ur den egna självacceptansen som modet uppstår. För om differensen är för stor mellan den kärlek man omsätter till sig själv och den kärlek man omsätter i relationen skapas en missmatch som suger istället för ger energi. Själva kärleken får en slags friktion. Och ni som närvarade på fysiklektionerna vet ju att friktion är en kraft som strävar efter att motverka den relativa rörelsen mellan två ytor som står i någon som helst kontakt med varandra. Och jag tror att om dessa två s k kärleks-ytor inte kan spegla sig i varandra uppstår en diskrepans i relationen förr eller senare.

Så ge dig själv acceptans, omsorg och kärlek. Ta hand om själva dig. Du är värd det bästa och livet vill dig väl.

Om vi gör det kommer den sanna kärleken vara en konsekvens och resultat av din personliga utveckling. 

All kärlek till er alla denna vackra måndag i maj

Jo vi är faktiskt ett resultat av vad vi tänker....

Jag hör ofta att människor pratar om att man kan inte rå för sina känslor. Inte ens våra tankar. De bara händer oss. Utan förvarning och vi har ingen möjlighet att styra. 

För mig är det en sanning med modifikation. Visst händer känslor och visst känns det som om tankar ockuperar oss och vi kapitulerar inför dess ibland enorma kraft och kapacitet att rubba vår existens.. 

Men känslor är faktiskt ett resultat. En kontenta av tankar. Och tankar är styrda från oss. Är de negativa är det egot som klivit in och regerar. Egot livnär sig nämligen alltid på rädsla. Är de positiva har egot backat och vi har tillgång till vårt större klokare medvetande

Nu protesterar många av er som fortfarande är slav under känslor och tankar.  Och det är helt ok. Vi är alla på olika plan i livet. Men jag skulle vilja förmedla vad jag tror och hur min övertygelse ser ut. Läs lite till bara :) 

Om vi tar det här med kreativitet t ex. Många intellektuella, logiskt strukturella personligheter hävdar ofta att de inte är kreativa. Det är klart att de är kreativa. Det är alla. Men alla har inte förmågan att släppa taget och låta kreativiteten kliva fram. Man tar tankens kraft och ställer sig i vägen för den egna kreativa inspirationen. Man vill ha kontroll. De flesta konstnärer däremot skapar ur ett tillstånd där tid och rum är sekundärt och man är i ett flow där man knappt vet om man ätit eller ej. Det är ett mycket behagligt tillstånd av frihet och DÅ sker inspirationen av sig självt. Intellektet backar och tankeverksamheten ställs nu på friläge en stund. Det är därför många använder skapande i ett helande terapeutiskt syfte eftersom förminskande tankar inte får så stort spelrum på den inre "spelplanen" Ett lugn infinner sig och må-bra-hormoner utsöndras rent fysiologiskt och en helande process påbörjas. 

Känslor är en ren emotionell reaktion på olika tankeprocesser. De uppstår i en exakt skärningspunkt mellan tanke och fysisk kropp. Det är alltså en ansamling energi som samlats pga tankar som huserat i vårt mentala medvetande och som nu är signaler till oss själva. Tillfredsställande tankar skapar s k goda känslor som harmoni, lycka, glädje. Förminskande tankar skapar frustration, rädsla, aggression osv. Testa själv. Prova att ha en riktigt arg piss-off tanke en stund och samtidigt en känsla av lycka, lätthet och kärleksfullhet. Det går inte jag lovar. Prova gärna tvärtom också. Tänk tankar av god, glad och kärleksfull karaktär och ha samtidigt en känsla av aggression och ilska. De kan inte vistas i ditt medvetande samtidigt. För den ena är ett resultat av den andre

Det här är lite provocerande jag vet. Många tänker förmodligen "jaha så nu påstår hon att det är mitt "fel" att jag mår si och så och jag ska kunna hjärntvätta mig och mina egna tankar" osv Jag ser det inte riktigt så. Jag ser det tvärtom. Vilken befrielse det är att själv ha mandat och kapacitet att ta hand om sig själv och sina känslor. Att använda sig av en inre klokare och friare del av sig till att tänka tankar av god karaktär. Vi kan använda verktyg som konstnärligt kreativt skapande, meditation, vandra i naturen, sport och träning mm mm. Det hjälper oss att friställa tankeverksamheten och existera en stund i ett icke-tänkande tillstånd av frid. Känslor av samma karaktär uppstår då av ren automatik. 

Tro nu inte att jag bara tänker "rätt" tankar och känner goda känslor dagarna i ända. Oh no, inte alls. Men jag lär mig mer och mer att ta hand om mig och mina tankar och känslor så att jag kan låta dem vara en signal och indikator till mig själv att jag behöver lyssna på mig och ev vidta vissa åtgärder för att nära den själ och kropp som jag har tillgång till. Jag lär mig mer och mer att omfamna alla känslor eftersom det är kroppens sätt tala om för mig att nu har egot visst tagit kommando här igen. 

Så ta hand om dig du vackra modiga själ. Du har kommit till den här världen av en unik anledning. Och du har tillgångar och styrkor som ingen annan i världen har. Låt dig blomma - vi andra behöver dig