Jag läste en mycket intressant intervju med den finske terapeuten, teologen och författaren Tommy Hellsten. Han sa så klokt att vi människor har skapat en tid där vi ständigt lider brist på tid och att vi lever i en kronologisk brådska. Och att när vi har bråttom så känner vi att vi är på "fel plats" vid fel tillfälle och önskar oss bort till nästa stund. Vi liksom kliver ur det enda vi äger och har, nämligen NUET.
Ja jag kan bara hålla med. Det här är vår tids absolut största illusionsbubbla. Vi tror att vi lider brist tid. Och att vi måste hasta, skynda, springa, öka och prestera. Vi säger ständigt att vi har inte tid. Men vi har tid. 24 tim per dygn allihop. Vi har bara valt att fylla upp den till bredden så att inget annat har en chans att komma in och gnistra däremellan . Själva livet får liksom backa medan vi "inte har tid"
Kanske tror vi att om vi hinner göra så många saker som möjligt på så kort tid som möjligt så har vi liksom levt mer. Ja kanske är det så. Men så tror inte jag att det är. För om vi proppar almanackan full och ständigt har ett visst stresspåslag så är vi inte hundra procent närvarande. Alltså inte kroppsligt och mentalt på samma plats. Då minns sällan cellminnena de goda stunderna på ett stimulerande sätt. Och vi bär alltid en svag känsla av otillräcklighet
Kanske tror vi att om vi hinner göra så många saker som möjligt på så kort tid som möjligt så har vi liksom levt mer. Ja kanske är det så. Men så tror inte jag att det är. För om vi proppar almanackan full och ständigt har ett visst stresspåslag så är vi inte hundra procent närvarande. Alltså inte kroppsligt och mentalt på samma plats. Då minns sällan cellminnena de goda stunderna på ett stimulerande sätt. Och vi bär alltid en svag känsla av otillräcklighet
Jag ser det lite som om vi tar motorvägen rakt igenom Sverige i full fart istället för att ta sidovägar i lagom hastighet och njuta av sjöar, träd, hus, ängar, fikapauser och vackra städer. Vi är hela tiden på väg.
Med vad är det vi har så bråttom till frågar jag mig ibland. Graven eller? Dit kommer vi ju förr eller senare ändå. Men gärna så sent som möjligt så varför hasta. Och varför inte ha det lite härligt på vägen dit. Men vem är jag att döma vad som är rätt eller fel. Men eftersom vi springer in i väggar och bränner ut oss i parti och minut indikerar det väl kanske någonstans att vi behöver köra av motorvägen och ta en sidoväg i lugn takt en stund. Låta livet komma igenom och visa oss det vi inte redan vet.
Jag tror att människor som är s a s hemma i sin själ och inte bara bor i sin kropp oftast har ett lite lugnare tempo. De har liksom väntat in sig själva och har förmågan att se sig omkring och möta dom som dom möter både helhjärtat och med en själslig närvaro.
Man kan så tydligt se när en människa är hemma i sin själ. De har ett speciellt sätt att se andra. De lyssnar helhjärtat på den som pratar. De har kunskap och intresse av så mycket mer än bara sig själva Det beror oftast på att de inte behöver förställa sig, leta efter vem dom är eller känna in vad andra förväntar sig av dem. De använder sin tid till att hundra procent vara i stunden och mötet istället. De ställer inte krav på hur du ska vara utan lämnar istället ett utrymme öppet för dig att vara DIG. Det är fint. Dessa människor är guld värda. Och jag låter dom ofta veta att jag ser deras själsliga trygghet komma igenom. Ibland vet dom inte ens om det själva.
Kanske är du en sådan som lider brist på tid och tar stora motorvägen i full fart genom livet och har proppat hela almanackan full. Eller är du en sådan som tar det lugnt, njuter av omgivningarna och inväntar din själs alldeles egna puls.
Och hur vill du leva om du känner efter längst in?
För det är ju alltid du som vet bäst hur ditt liv ska levas
All kärlek till dig från mig
Och hur vill du leva om du känner efter längst in?
För det är ju alltid du som vet bäst hur ditt liv ska levas
All kärlek till dig från mig
